Julfrid?

Onsdagmorgon, en måttlig bit in i julemånaden december. Här och var kan jag nu ana en spirande stress hos människor därute i vimlet. Julen kommer lika plötsligt varje år, den liksom smyger sig på oss människor och när den slutligen drabbar oss känns den ungefär lika chockerande som det första snöovädret....varje år, samma förvirring och panik. Ångesten pulserar i tinningarna, ymniga svettningar bryter fram under varma kläder i julhandeln.....hur ska vi nu få till det så just den där magiska dagen blir....just så magisk som alla vill ha den.... (Alla är kanske att ta i.....vi är ju några få som klivit ur den gängse tågordningen...) Men de är många, de där stackars människorna som är övertygade om att det inte blir nån jul utan skinka, syltor, ostar, gröt, alladinchoklad, tomtar, paket, gran, julgardiner, stjärnor och mycket mycket mer. Trots allt, kära Ni, så infinner sig de "magiska" juldagarna i stort sett över hela vår jord....även långt ifrån våra dingnande julbordfrossor och pakethögar som närapå välter den välutsmyckade granen.....det blir jul ändå, även utan alla invanda julattribut.....faktiskt. Jag skulle vilja få människor att varva ner istället för varva upp inför julen....Ni blir så mycket godare och gladare mot andra såväl som mot Er själva! Ta en stund för dig själv....fundera över vad som verkligen är viktigt för dig. Var snäll mot dig själv, ställ inte så höga krav.....jag menar....."it's christmas after all"......och du ska se att den faktiskt kommer att "bli alldeles, alldeles underbar".

Advent

"Advents tid kom till mitt ensamma hus;

jag sätter i staken ett sparat ljus.

Något skall ske bortom frostig advent;

jag väntar en gåva som Herren sänt.

Den gåvan är av ett helt annat slag

än gåvor vi ger varann var dag.

Öppna din tillstängda dörr i ditt hus,

så lyser i mörkret ett litet ljus."

Carl-Bertil Agnestig

Ofrivillig bloggtorka.

Det är inte brist på idéer eller tankar som gjort att det gått lite i stå här på bloggen. Tiden har nog varit min största kompatant och jag har varit tvungen att prioritera, dessvärre har den här sidan då fått stryka en smula på foten. Det händer en del just nu, mycket positivt, annat inte fullt så positivt, men så är det ju. Häromdagen tog iallafall jag och Alice en promenad förbi min mor och när vi satt med varsin värmande kopp kaffe i våra nävar sköt hon över ett kort till mig med uppmaningen "Läs det här, jag tror du kommer tycka om det." "Men det här är väl från mig", replikerade jag, eftersom jag kände igen utsidan av det dubbelvikta kortet. Hon såg bara på mig och nickade till svar. På insidan av kortet fanns några korta textrader, daterat på dagen exakt för 5 år sedan. Då, den hösten, hade jag inom en tidsrymd av knappt 2 år förlorat såväl min mormor och morfar som min högt älskade hund Nancy. Under en kripigt kall vinterpromenad kom dessa rader till. "Det skymmer i sion. Aftonrodnaden färgar himlen rosa och månen strålar stark och klar. Snön gnistrar och stjärnorna blinkar mot mig där jag går. Plötsligt är det som att jag förstår. De som borta är, som jag hållit så kär, de kan se mig och vara mig när. Den tanken skänker mig tröst och ger lugn och ro åt mitt bröst. Jag vill leva mitt liv, och ett i taget ta mina kliv. Jag vill vara en människa så god, som kan le och ge uppmuntrande ord. Den styrkan de mig ger, de som mig från stjärnorna ser." Nu ska Alice och jag åter ta oss en promenad, ut i skogen för att hämta hem lite granris....det är ju snart advent... Ha det så gott! Varma förjulsvinterkramar från mig! :-)

Mycket nu...

Ännu en lördag ser dagens ljus....fast det är knappt. Det ligger ett tätt luddigt täcke som gör det tämligen lågt i tak ute...och jag tar en dag med lite lugn och ro i hemmets vrå. Har tänkt mig att pyssla med några småprojekt som länge fått stå åt sidan för annat.

Annars är livet just i skrivande stund mångfacetterat och min nyvunna inre kraft har satts på ordentliga prov de sista veckorna, glädjande nog med goda resultat.

Jag har trots en något turbulent tid lyckats behålla mitt lugn och hanterat såväl mina känslor som andras på ett tillfredställande sätt. Tricket för min del har varit att ta en sak i taget, känna känslan för att sedan lämna den och åter svänga upp på "min" väg. Jag har fört en inre dialog och kunnat ta hjälp av mina healande rum, vilket känns alldeles fantastiskt!

Idag vaknade jag tidigt, vilket jag är mycket tacksam över, jag har nog tjatat om det i tidigare inlägg....jag älskar tidiga mornar!

Den här tiden kanske framför allt, då jag får dra på mig raggsockarna jag under natten krängt av mig, tassa ut i köket...tänder några ljus, sätter på vatten till espresson....radion på låg volym, så den bara anas i bakgrunden....sjunker ner i soffan, sluter mina händer runt det varma kaffeglaset och ser ut i mörkret, låter tankarna få fritt flöde...kanske kommer där något jag kan fånga upp och ta med mig in i ett sammanhang så småningom....lyssnar till vovvens tunga andetag...under täcket....i min säng.... En oinvigd skulle kunna ta henne för ett hemligt mänskligt besök, där hon ligger utsträckt i hela sin längd (vilket faktiskt blir sina modiga centimetrar...) och snusar ljudligt....likt en...ja, typ människa...

Min dotter har faktiskt vaknat en del nätter av kraftfulla snarkningar och trott det var jag, men då hon undersökt saken närmare gjort upptäckten att ljuden kommit från hennes fyrbenta syster...men i rättvisans namn ska även nämnas att matte och tillika mamma också kan dra en och annan timmerstock om natten.

Nu har morgonen övergått i förmiddag, klockan har just passerat 10 och tiden för veckans upplaga av "Ring så spelar vi" har ebbat ut och lämnat plats för "Melodikrysset". På balkongen råder febril verksamhet, småfåglarna flyger i skytteltrafik och äter sig knubbiga och goa på frön, nötter och talgbollar. I fjärran kan jag höra hackspettens hisnande rop....en bil startar någonstans och ger sig ut i geografin....här inne råder dock lugnet.

Under veckan som gått har jag efter 8 månaders hel sjukskrivning påbörjat min väg tillbaka till arbetslivet. Jag har haft turen att få arbetsträna på ett eget valt ställe, miljöenheten på vårdbolaget jag är anställd i, och det känns väldigt roligt och inspirerande! Klart att det varit tröttande, men fördelarna har överglänst och det känns riktigt skönt att vara så här långt på väg! Mina egna privata planer och tankar fortskrider även de och jag ser riktigt ljust på min framtid! Häftigt! Och med tanke på att jag för bara 6 månader sedan hade en klar och tydlig plan för hur jag skulle avsluta livet så känns det rent svindlande att stå där jag står idag! Jag är mig själv evigt tacksam att jag lät just det beslutet bero och att jag tog emot hjälpen istället.

Nu ska jag stänga ner här för att gå ut i köket och fortsätta med dagens små projekt, ett vinställ ska målas klart...en vägg i annan kulör...sen blir det lite borrning i tak och väggar, nya hyllor ska sättas upp och en ny lampa ska formges...förmodligen blir det även lite städning till slut....

Mot eftermiddagen tar jag med lite glögg och tar en promenad till min mors hus där jag ska elda i kaminen och sen mysa framför brasan (när man nu inte har en egen...)!

Första snön damp ner i Roslagen i torsdags....men nu är den ett minne blott...

Naturens under & Dan Andersson

Det blev ytterligare en trollpromenad idag...med kameran i högsta hugg...

Lönnlövsstilleben

Hallonsnår i vila Livet självt Kan det bli nyponsoppa av detta månne...? Näva i höstskrud ...och några rader från en favoritpoet... "Jag ska följa genom dalarna i höstens höga natt, och i rök från hundra milor ska jag sjunga som besatt. Och när natten böljar becksvart över skogstjärnens skum, mina basar skola ropa djupt ur mänskosjälens rum." Dan Andersson

När älvorna dansar...

Vaknade tidigt i morse med en märklig känsla i kroppen...efter gårdagens trötta seghet kände jag mig nu tämligen alert och viljan att stiga upp och leva dagen välde över mig. Jag stötte dock på patrull och insåg att jag ej med lätthet kunde slänga benen åt något av hållen av min säng. Jag såg mig yrvaket omkring och förstod att jag låg inkilad som i ett skruvstäd, med en rödbrun högt snarkande madonna på fyra tassar på ena sidan och en 161 cm lång svarthårig småsnusande varelse på den andra...hur gick det här till? Efter lite knökande får jag dock loss benen och för dem försiktigt över sängkanten...detta konststycke följs av djupt missnöjda suckar och grymtanden från olika delar av sängen, men jag trotsar detta och stiger upp... Det är nu jag upptäcker att något hänt med mig under de tidiga morgontimmarna...fingrarna är krumma och beniga...fötterna har täckts av grått ludd....håret står på ända likt ett lavrikt gammalt träd och näsan har tagit form av en vindpinad rot. Jag lyfter blicken, ser ut på den gryende dagen och förstår som i ett "trollslag" vad som hänt... Älvorna dansar en lustiger dans i dalen nedanför vårt hus....frosten har bitit sig högt upp i träden....himlen är djupblå och skogen formar ett sagolandskap av sina karga grenar och på sina ställen täta barrbeklädda furor. Det är en "Bauer-morgon" och magin har tagit ett fast grepp om mig... När dottern gjort sig klar och farit iväg till skolan, väcker jag den snarkande madonnan under täcket och manar henne att stiga upp och följa mig på en trollsk morgonpromenad. Hon ser först på mig med oförstående blick...lägger sedan försiktigt ner huvudet igen och låtsas sova...men jag ger mig inte. Efter mycket lock och pock kommer hon med tunga steg mot dörren, sträcker på sig och blinkar trött mot mig, sen beger vi oss ut i den något bistra morgonluften. Det är så märkbart lugnt och stilla när vi tassar den gamla banvallen bort mot ängarna...älvorna har nu tagit sin dans mot högre höjder och de ses svepa runt trädtopparna...

På återvägen låter jag blicken svepa över marken och här och var ses naturen forma tavlor åt dem som har trollögon nog att se dem... Då vi nästan är hemma igen stöter vi på den här kamraten...

...inte konstigt att de ser så bra...de har ju ficklampor till ögon.

Nu har trollmor fått sig två värmande koppar rött te, älvorna har formaterat sig till en mjölktät dimma i dalen, madonnan snusar på fårskinnet i soffan och småfåglarna har klappjakt på frön på balkongen...

Bristande inspiration...

Nu går det för långt mellan inläggen här på bloggen, men det är som all inspiration tagit ledigt och slängt sig iväg på en sista-minuten till Gud-vet-var...dessutom utan den goda smaken att meddela mig innan avfärd... Jag blir så frustrerad av att inte kunna skriva. Jag lägger pannan i djupa veck och försöker förstå varför det är så här just nu, men utan att egentligen komma fram till något av värde. Jag tycker också att det pågått för länge...snart en och en halv månad sen jag skrev så mycket som en rad i mitt pågående Drömprojekt. Och här på bloggen, där ju kraven är lite mindre får jag heller inte till något...aaarrrggghhhhhh....... Vid en av de flera bilturerna förra veckan passade jag ändå på att fotografera lite, men inte ens det blev riktigt bra. Några av fotona finns dock med här för att på någotvis fylla ut mitt dravlande.

Så, vad göra??? Jo, jag kan konstatera att flyttfåglarna har bråda tider, vilket så gott som alltid får mig att känna mig lite vemodig till sinnet. Inte för att vi på raska fötter är på väg mot senhöst och vinter, utan för att det är en slags stämning i naturen nu som skänker mig vemodiga tankar och känslor. Jag tycker vemod är bra, det är....lugnande.

Jag har även upptäckt att de otroligt vackra Sidensvansarna ankommit Roslagen, i stora horder svirrar de nu från höga träd och sveper över hösthimlen på sitt karaktäristiska sätt.

På promenaden med Alice idag såg jag också att den asfalterade gångvägen förvandlats till en färgsprakande och vacker tavla...ska ta med kameran imorrn...

Här utanför på min lilla balkong härskar ännu bara talgoxar, blåmesar och nötveckor, så där finns inget direkt att rapportera om, men jag återkommer så snart jag får andra gäster.

Tja, det var väl det hela för nu...inte mycket för världen att skåda, men ändå...

Tills nästa gång...Ha det så gott! :-)

Fågel, fisk eller mitt i mellan...

Idag hade jag föresatt mig att "bara-vara", datumet i almanackan visar att min far skulle fyllt 69 år och mina tankar var naturligtvis hos honom. Saknaden kräver sitt utrymme och jag bereder den plats inom mig, utan att den för den delen får förta mig. Solen visar ännu en dag upp sig från sin absolut bästa sida och det slår mig att den här hösten sätter alla möjliga rekord i fantastiskt väder! Temperaturen klättrar fortfarande skyhögt så snart solens strålar letar sig över trädkronorna, vindarna är ljumma och det är svårt att ta till sig att det endast är två månader till Lucia. Igår var jag på en av de större butikskedjorna och handlade lite förnödenheter och möttes då redan i dörren av tomtar, glitter, julkort och kulor till granen....milda makter!

Nå, idag har jag således tagit det lugnt och bara ägnat mig åt naturliga väsentligheter, såsom lite "fågelskådning" genom fönstret, då jag igår ställde iordning höstbuffén åt småfåglarna på balkongen. Bilderna blir ju inte fullt lika klara och fina genom fönster, även om de är nytvättade som mina....fönstren alltså...

Men eftersom jag inte lärt mig tågordningen på hur bilderna kommer in här, så får jag börja baklänges...vid vår fina å som rinner genom samhället och som just i dagarna verkligen har finfrämmande i form av 4 grandiosa laxar i kolossalformat. Bilderna är inte bra...jag vet, men ändå. Det har varit otroligt häftigt att sitta och se på hur de leker sig upp och ner i det strömmande vattnet...vänder upp sina glittrande vackra sidor och kommer ibland farande som projektiler precis i vattenytan...helt magiskt!

Det gamla brofästet.

Här är 2 av de vackra skapelserna som besökt vår å. Och här...

Sen kommer vi till de glada matgästerna härutanför. Nötveckan som formligen halsar i sig frön.

Och så till den piggaste av de alla, blåmesen, som ivrigt hackar i sig av såväl jordnötter...

...som talgbollar.

Talgoxar var här också, men de fick jag inga bra bilder på idag. Men nu har jag riggat stativet vid fönstret, så imorrn tar jag nya tag. Har funderat på att lista alla fåglar som besöker mig i höst/vinter.

Ha nu en fortsatt skön helg!

Inte utan min bajspåse...

Är man en god och ansvarstagande hundägare så är man. Sålunda uppdateras ständigt jackfickorna med nya bajspåsar. De sista åren har jag även upptäckt att man kan ha tämligen stor glädje av dessa också i andra sammanhang. Idag var ett sånt tillfälle. Alice och jag hade varit till min mor och hennes sambo för sedvanlig frisering av den sistnämnde, efter det skulle vi ta en långpromenad. Jag gillar oftast att gå ut utan mål eller för den delen tidspress, det kan ta en på turer man inte skullit komma på om tiden varit en faktor att ta hänsyn till. Så, efter klippning gav vi oss av och tog först skolvägen en bit för att sen vika av in i skogen. Det är mycket lättgått, även om man på sina ställen får kränga sig över knotiga rötter och huka sig under vidlyftiga granar. Men det är välkänd mark jag trampar, här har jag sprungit och lekt massor som barn. Så snart vi kommit en bit in på stigen kände jag i hela kroppen att det var en skogsdag, vissa dagar är havsdagar och vissa är skogsdagar, idag var en skogsdag. Doften från sval och fuktig mossmark, vindens sus långt uppe i trädkronorna som då och då gjorde ett svep ner över oss som för att ge oss en välbehövlig svalka. Solens bleka strålar letade sig in mellan trädstammarna och fick naturen omkring att se närapå trollsk ut. Vid ett parti kom jag på mig själv att tänka på "Ronja" och "Birk", då de hittar den skadade vildhästen och plåstrar om den efter eget huvud med vitmossa... En skarpt lutande klippvägg, sagolikt vackert böljande landskap av stenar klädda i björnmossa och de höga vajande träden. Jag står där och drömmer mig bort en smula, låter blicken svepa över stenarna, upp i trädkronorna och tillbaka ner mot mossan.....jag andas djupa lugna andetag och försätter mig själv i ett slags meditativt tillstånd.....det är då jag upptäcker dem!!! Svamparna!! Och go vänner, det är nu jag får användning för mina xtra bajspåsar! Den halvt slumrande, men biologiskt nedärvda jaktlustan slår till som en blixt från....ja, ni vet. Jag slår ut med armarna som för att muta in området, trots att jag är den ende på platsen, väser i mungipan åt min fridfullt blåbärsmumsande och filosofiska hund att hålla sig undan. Hon ser upp på mig med oförstående blick och återgår sedan till sitt. Jag klappar frenetiskt utanpå jackfickorna, utan att släppa svamparna med blicken, för att känna efter att där faktiskt finns ett par xtra påsar...och det finns det. Phu! Sen möljer jag ner i mossan och plockar de små liven som vore de diamanter.... Jag finkammar "mitt område"...sitter på huk, i medsol och spejar.....jaaaa, titta..ännu fler! Med skapligt ograciösa älgkliv tar jag mig från tuva till tuva och scannar av med mina inbyggda "svampögon", hunden håller jag på armlängs avstånd med ömsom "NEEEJ, inte där..." och "Förlåt...matte menade inte att låta otrevlig, men det är så mycket svamp här....åh titta ännu fler...äh, va fan..." När jag fyllt två pruttpåsar till brädden får jag lov att stänga av svampögonen, hålla huvet i högläge och angöra en rask promenad ut ur skogen....en liten påse ligger och fortfarande tom och skramlar i fickan, men den törs jag inte ta....hunden kan ju tänkas bli bajjnödig på hemvägen och jag kunde inte gärna begära att hon skulle hålla sig för några svampars skull... Nu återstår bara ett litet dilemma....vem kan tänkas vilja ha min bajspåsar med trattisar?? Rätt gissat, jag är en jävel på att plocka, men äter helst inte.....jag vet, jag vet...."Som är så gott!!", men nej, jag avstår helst.... Fast folk brukar inte ha så mycket att invända när jag kommer med dem....jävlar, en fästing, satan...måste in i duschen.... Tack och hej för idag! :-)

Havtorn & vemod.

Dagen idag har jag åter spenderat vid "mitt" hav. Då vi först kom ut hoppade vi i vattnet utan så mycket som en tanke på att känna med tån först....sånt är för mesar. ;-) Vattnet var dock förhållandevis varmt fortfarande, vilket förvånade mig en smula, det har ju trots allt varit lite ostadigt en tid och nätterna är svalare. Nåväl, förhoppningsvis hinner jag med ett par dopp till innan min badsäsong är över, men sånt vet man aldrig.

För trots att solens strålar värmde ordentligt och de svaga sydliga vindarna var ljumma, så känns det i hela kroppen att det nalkas något annat i sinom tid.

Det är något med ljuset och atmosfären som gör att man bara vet. En vemodets vind blåser och färgar landskapet likt en konstnärspalett.

Vågorna bär ej längre sommarens klara klang mot klipphällarna. Istället smeker de långsamt och med stor vördnad de berg som så frikostigt lånat ut sig till solande och badande sommargäster......och mig, som är en året runt-gäst.

Nu går naturen ner i varv inför stundande höststormar och vinterkyla. Så även jag.

Men klipporna här ute (Jo, jag skrev dagens blogg för hand då jag fortfarande satt på en varm klippavsats och blickade ut mot ett lugnt och vidöppet hav....) återvänder jag till under årets alla årstider, där varje årstid har sin alldeles egna prägel på landskapet och där ingen av dem kan skiljas från den andra. Det är härute jag renar mig själv och skapar ny energi och kraft för att klara av det jag står inför i livet, stort som smått. Inspirationen och idéer till att skriva kommer så gott som alltid till mig härute. Tankar föds på löpande band och det är också därför jag alltid bär med mig min "Tankebok". Jag tror att det fungerar så här just för att jag töms på onödigheter och blir ren i sinnet. Havet fungerar som min meditation helt enkelt.

Ett synligt tecken på stundande höst är i allafall alla bär i skog och mark, det fullkomligt dignar ju av dem. Lingonen står nu på tur och de är jag en ivrig jägare av. Jag kan nästan göra vadsomhelst för att få ihop till ett gäng burkar med hemkokt lingonsylt, som vi sen kan njuta till alla tänkbara middagsrätter. Fast min favorit "De Luxe" är ändå följande: Rejält med lingonsylt i en djup tallrik, på med rikliga mängder av riktigt knäckebröd och sen, kylskåpskall mjölk...det är sååå gott!

Idag blev det dock inga lingon, de får vänta ytterligare någon vecka eller två, men jag hittade istället Havtorn! Och efter ca en timmes kämpande hade jag lyckats få hunden att fundera på varför matte satt svärande inträngd i ett stickigt buskage, men även ett par dryga deciliter bär och två armar som ser ut som de varit på besök hos grannens glada katter. En naturupplevelse rikare fortsatte jag nu min vandring, fast besluten att ingen, absolut ingen annan än jag ska få smaka min surt förvärvade lilla burk med Havtornssylt! Icke! Och jag lovar på heder och samvete att aldrig mer gnälla över de ibland väl tilltagna priserna på just havtornsprodukter.

Nu börjar kvällsluften smyga sig på och jag ska slå ihop min bok för att fortsätta runt skäret innan vi slutligen landar vid bilen igen och det blir dags för hemfärd.

Men låt mig först bara få beskriva omgivningen omkring mig just nu.

"Grå och rosaskimrande klippor badar i kvällsolen

Framför mig det stora intensivt mörkblå havet och vågorna som sveper med lugna, vemodiga drag över hällarna

Vinden kommer in från sydost, fortfarande ljum och något tilltagande i styrka

Vassen bugar sig i vinden och martallarna kastar långa skuggor bakom sig

Rönnens bär lyser klart orange i skogskanten och på en klippavsats längre bort spatserar två korpar. Dess fjäderdräkt blänker magiskt i skenet från solen

Lite längre ut på en udde kan jag se tre skarvar stå och torka sina vingar

En havstrut kommer seglandes över mitt huvud

Ur klippornas skrevor letar sig ljungen upp och bländar en med sin färg och sin skönhet

Livskraften upphör aldrig att förvåna

Solen värmer mig fortfarande och bakom min rygg har Alice lagt sig tillrätta och sover djupt

Tid och klockslag känner jag ej

En känsla av frihet"

Tack för idag!

Wii Sports & behov av ensamhet.

Dagen igår var en dag att minnas, en dag att ta fram då vinterstormarna åter viner runt vårt hus.....ja, det ligger snart närmare i tiden än sommarens sköna dagar vid havet....om 4 månader är det dan före dopparedan..... Men än så länge njuter vi av det sensommaren har att ge. Igår vaknade vi till regndropparnas dans mot fönsterblecken och jag kan inte låta bli att känna en slags ro över dessa dagar, kraven sänks, mysfaktorn ökar och möjligheten till inneaktiviteter står högt i kurs. Vid ett ytterst svagt ögonblick i början av juli lovade jag min dotter att när det blir en regnig dag......DÅ LOVAR JAG ATT SPELA TV-SPEL MED DIG......... Dagen igår gav inte längre några möjligheter till undanflykter, så det var bara att stå vid sitt ord och skrida till verket.... Döm av båda 2:s förvåning.....2 timmar senare stod jag där och hytte och skrek åt domaren som värsta McEnroe medan min dotter vek sig av skratt i soffan. Med jämna mellanrum påtalade hon sin tur att spela, medan jag svarade att......bara den här matchen också.....jag ska slå de jäklarna!! De jäklarna var i detta fallet 2 oskyldiga animerade figurer, som visserligen slog bra returer, men som naturligtvis inte förtjänar den energin de fick. Linnéa hade dock mycket roligt åt mammans outtröttliga fotarbete i raggsockar, som ett flertal gånger höll på att kosta henne en vurpa på det hala golvet. Till slut släppte speldjävulen sitt grepp om mig och jag lämnade över kontrollen till min dotter, genomsvettig och med blåsljud på hjärtat lämnade jag arenan och slog mig ner på balkongen....PHU!!!! Idag vaknade jag med grym träningvärk på ett flertal ställen i kroppen och den första delen av dagen ägnades åt en lång och skön skogspromenad! Nu har Linnéa farit upp till mormor sin och jag har tilldelats en härlig stund på balkongen med mina blommor, bok, solens strålar, en härlig förhöstluft och grannens envetna gräsklippning..... Det sistnämnda kunde jag varit utan, men gräsmattan är inte oändligt stor så min förhoppning är att tystnaden snart tar överhand igen. Jag ska snart återgå till min bok igen.....en kopp kaffe kanske och så småningom middag och Dagen-före-åka-till-pappa-mys.....sen väntar en veckas kravlös tillvaro igen, det var 6 veckor sen sist...och nu är behovet stort hos mig, att få egen tid med mig själv, det ska faktiskt bli skönt! Ha en riktigt skön söndagkväll!!

Djurens språk.

En liten krabat som ville läsa samman med mig idag.

Efter en tur till Norrtälje och min psykolog på förmiddagen beslöt jag på hemvägen att ett besök på klipporna vid havet skulle vara en god fortsättning på den redan påbörjade dagen. Väl hemma plockade jag snabbt upp varorna från ÖB och slängde sedan i en flaska vatten,

1 avocado, 1 tomat, "Tankeboken" och min nypåbörjade bok och manade sedan Alice till lite aktivitet och for ut mot mitt älskade hav!

Vi promenerade målmedvetet ut mot klipporna, där havet upprört slängde vattnet långt upp på land......vi pausade i en läficka och jag inmundigade min medhavda "lättlunch" med blicken fäst vid horisonten. En tomat, avocado och lite italiensk kryddblandning har aldrig smakat så gott! Så småningom promenerade vi vidare till vår lilla lävik. Där la jag ut mitt badlakan på den varma klippan och satt mig att renskriva lite i min Tankebok, saker som i sinom tid ska in in sitt rätta sammanhang. När jag suttit en stund blev jag varse om att någon önskade min uppmärksamhet....en Nässelfjäril landade precis där jag höll på att skriva. Jag är rätt hövlig av mig, så jag sa: -Hej på dig, lilla fjäril. Vad kan du vilja då?

Den satt kvar en lång stund som om den ville säga mig något.... När jag så lyfte blicken såg jag skådespelet mitt framför mig.

Två Påfågelögon, ytterligare två Nässelfjärilar och en Trollslända gjorde sitt absolut yttersta för att påkalla min uppmärksamhet. Under de resterande tre timmarna av min vistelse därute uppehöll sig dessa små krabater runt omkring mig. De landade på mig, i min bok och svepte runt mig som lätta, varma smekningar....

Jag kände mig utvald, de ville säga mig något.

Strax innan vi skulle gå tillbaka till bilen tog jag en pinne och gick till strandkanten för att Alice skulle få bada lite. Efter två kast kommer "vår" svanfamilj emot oss och "pratar"...inte väser, som de brukar, utan "pratar". De brydde sig inte ens om Alice som gladeligen simmade och hämtade pinne efter pinne....de låg under hela tiden bara någon meter ifrån oss med ungen och pratade oavbrutet.

När vi var på väg till bilen tänkte jag att det här måste jag kolla upp i "Djurens språk" av Solöga när jag kommer hem.

Och det här är de budskap jag fick därute vid havet idag:

- Nässelfjäril "Skapa en ny grund att utgå ifrån och lycka och harmoni kommer att infinna sig. Min gåva till dig är att skapa och bygga något nytt."

- Påfågelsöga "Världens skönhet ryms inom dig. Min gåva till dig är att dela med dig av dina inre kvaliteter."

- Trollslända "Du har en stor andlig gåva - använd den. Min gåva till dig är att ha en stark intuition."

- Knölsvan "Kärleken finns där för dig. Min gåva till dig är att finna den stora kärleken."

Om du vill veta mer om "Djurens språk" så rekomenderar jag varmt boken jag just citerat.

ISBN 91-974726-0-3

Nu väntar "fredagsmys" med Linnéa och Alice! :-)

En lisa för själen....

De senaste dagarna har närt en oro i min kropp och jag har inte fått någonting gjort. Det har bara varit att följa känslan och låta den bero. Jag gjorde ett försök till blogg häromdagen, men resultatet överrensstämde inte med de tankar jag hade, så den fick gå i sopnedkastet. Idag känner jag dock en stor längtan till att skriva igen och det kommer troligtvis att bli några timmar vid tangentbordet....har några tankar och idéer som ska in i den pågående storyn. Få se hur långt de tar mig, det är alltid lika spännande att sätta sig och skriva. Igår kväll bänkade jag mig framför TV:n efter ett hett tips från en vän, och det jag skulle komma att få se eller rättare sagt uppleva, var något mycket speciellt och vackert. Programmet var en naturdokumentär och hette "Vattnets själ". Man kan säkert uppleva filmen olika, men för mig var det som en enda lång meditation. Helheten i programmet var fantastisk, men man skulle också kunna plocka ur bitar som sina egna speciella favoriter. Fotot var enastående vackert, musiken perfekt tajmad, speakerrösten som var densamma som gjort filmen var som honung för själen, kopplingen som gjordes mellan vattnet och livet är klockren (För att använda ett slitet uttryck..). Ja, det var helt enkelt en makalöst vacker personifiering av vattnets själ som berörde mig djupt. Han säger i slutet av filmen att vattnets själ speglar han egen själ och så måste det absolut vara, annars kan man inte med sån precision göra ett sånt mästerverk som detta är. Jag bugar mig ödmjukt inför dess storhet och tackar för en av de bästa stunder jag haft framför en TV-apparat. Att jag blev så berörd av detta beror nog på min egen närhet till naturen, vattnet och livet däri som i mitt tycke förtjänar mycket större respekt än vad som idag ges. Jag blev så varm i hjärtat då han vid ett tillfälle återvände till fjällbäcken som människan ännu inte lyckats förstöra. Jag har ju själv otaliga gånger vandrat i fjällen och haft just fjällbäcken som närmaste vän, där jag försiktigt sänkt min kåsa och låtit det goda, kalla vattnet däri släcka min törst. Eller när han ger varje vattendroppe en egen livshistoria....det ger verkligen perspektiv på tillvaron. Ingenting försvinner, allt finns kvar. Tesen från gamla fysik och kemilektioner dammas av och ser en ny dag. Strömstarens liv och leverne porträtteras på ett sätt som gör att man inte kan låta bli att fascineras över hur liv löpande anpassas till omgivningarna. Som en liten pingvin flyger den runt i vattnet och fiskar efter mat. Nu vet jag inte om filmen repriseras ytterligare, men den går ju att se på "nätet" om inte annat och det var upplysningsvis SVT som hade den goda smaken att delge oss detta mästerverk. Själv skulle jag gärna ha ett ex av filmen i min privata ego, för att kunna återse den om och om igen. Nu rullar åskan över mitt huvud (Äntligen! Jag har väntat hela sommaren....), så nu stänger jag ner här tillfälligt och sätter mig att njuta på balkongen med en kopp kaffe i min hand!

Ett gott samtal och ny energi.

Efter att ha genomfört en grundlig städning av vårt sedan en dryg vecka bortglömda hem (Det blir så när havet lockar på oss...), tog vi oss en redan på förhand planerad resa till Östhammar. En resa med ett bestämt mål, att åter besöka den lilla butiken på gågatan där vi fick en fantastisk upplevelse för 3 veckor sedan. På vägen dit hamnade jag och Linnéa i en mycket intressant diskussion (Vi gör det rätt ofta, så det här var inget märkligt i sig) som kom att röra sig om elaka myter kring olika djur i vår rika fauna. Det började med grävlingar, som hon tycker om men blivit rädd för på sista tiden...... Jag frågade varför och fick då förklaringen att man talat om för henne att de minsann hoppar på människor och biter tills det knakar i benen. Jag kan le åt påståendet för att jag själv växt upp med den informationen, men samtidigt tycker jag det är sorgligt att vi fortfarande är så dåligt uppdaterade. Jag sa åt henne att detta var en gammal kvarleva och att det faktiskt är en myt.....alltså ingen sanning, utan något som folk tror. Samtalet ledde sedan vidare in på andra djur som lever med dessa inbilska myter kring sig och vi kom fram till vargen som nog är det djur som får ses som det mest mytomspunna. Den bekylls för att anfalla människor, att vara ett djur som dödar för nöjes skull mm mm. Linnéa säger då något som värmer ett moder natur-hjärta.... "Men....människan då? Vi är ju det absolut värsta rovdjuret, eller hur? Vi förstör vår jord, vi jagar djuren i skogen fast vi inte behöver mer mat. Är det inte så, mamma?" Och visst är det så, människan breder ut sig och kräver att naturen och djuren däri ska anpassas efter våra behov. Det finns ingen balans, där vi faktiskt anpassar oss efter djuren eller naturen. Vargen är ett lysande exempel på det. Den ska bort för att den tar tamboskap, jakthundar och sprider skräck i skogarna mm, men vi då? Jag är mer rädd för vad människan ska hitta på härnäst än vad en vargflock kan göra där den befinner sig i sina hemtrakter. Det finns väl inget rovdjur i världen som kan mäta sig med människans nöjesjakt? Människan stressjagar ihjäl varg och lo med snöskotrar och bilar, vad säger det om vår etik och moral? Vi förstör vår jord, som Linnéa så riktigt påstod, vi fortsätter att göra det trots att vi vet vad konsekvenserna kan bli....bara vi får det vi vill ha. Människan är det mest egoistiska och skrämmande rovdjuret av de alla och det finns stunder då jag skämms att tillhöra den arten.Det var ett givande samtal som vi precis hann avsluta då vi anlände Östhammar. När vi parkerat gick vi med bestämda steg mot vårt mål och efter dryga 2 timmar och med en skön energi i kroppen lämnade vi sedan butiken och vände hemåt igen. En mångfacetterad dag är nu på väg att ta sin ände, en dag som kommer dröja sig kvar i mitt sinne lång tid framöver, en dag att vara tacksam över! Imorgon är en annan dag och då kanske min framtid avgörs.....vem vet? Inte du, inte jag....

Minnen.

Det är försommar i min barndom, jag sitter med min pappa i den gamla Volvon med kanoten säkert fastsurrad på taket. Vi ska ut på en kvällspaddling, bara jag och min far. Det är inte särskilt ofta det händer att vi är ensamma tillsammans så jag känner mig mycket speciell och utvald den här kvällen. Det är fortfarande sen eftermiddag då vi lägger i kanoten vid sjökanten, luften är ljum och någonstans långt borta hör vi lommen ropa och ljudet fortplantar sig kvickt över den lugna sjön. Vattnet ligger som en spegel och den ljusa himlen reflekterar sig däri. Försiktigt stiger vi ner i kanoten och glider sen med några mjuka paddeldrag utifrån land. När vi efter en stund når mitten av sjön vikar vi av in på ån som mynnar ut där. Träden växer långt ut på åkanten och kronorna ovanför oss bildar en bedövande vacker lövsal. Allt vi kan se av den numer rodnande himlen är spridda flak här och var som tillsammans med trädkronorna bildar nästan som ett kartmönster. Jag drar in ett djupt andetag och vilar ett kort ögonblick med paddeln på relingen innan jag åter försiktigt för paddelbladet mot den spegelblanka vattenytan, jag inväntar min fars nästa drag och när jag hör hans paddel bryta vattenytan gör jag detsamma. Jag ser på nattsländorna som dansar en lustig dans strax ovanför vattnet. Man kan fortfarande höra lommens ödesmättade rop från sjön och här och var i skogen bjuder koltrasten på kvällskonsert, en enastående skönsång med så klara toner att det skälver i kroppen av vemod. När vi kommit en bra bit in på ån lägger min far upp paddeln tvärs över relingen och uppmanar mig med en viskning att göra detsamma. Det droppar lätt från paddelbladen och en formation av ringar bildas efter oss där vi ljudlöst glider fram på vattnet. Plötsligt bryts lugnet av en spillkråka som med full kraft kommer utfarandes från skogsbrynet. När den passerar precis framför kanotens för utstöter den ett skriande läte som nästan får blodet att isa sig i mina ådror. I samma ögonblick som den försvinner in bland träden på motsatta sidan ån hörs ljudet av sköra grenar som bryts från dungen den kom ifrån. Ljudet följs av en dov duns och när vi ser åt hållet ljuden kommit från står den där. Bara någon meter från oss, bland tätbevuxna alar och kaveldun uppenbarar sig en lo och den ser rakt på oss. Jag känner hur blicken nästan genomborrar mig med sin intensitet. Jag håller andan och ser tillbaka på den. Det känns som en evighet vi sitter så och tar in varandras sfär och jag förstår instinktivt att vi definitivt har passerat gränsen för lons integritet. Sakta viker den undan blicken, som om den tror att den inte syns om den gör en varsam rörelse, och lika plötsligt som den dök upp försvinner den sen likt en vålnad in i den täta skogen. Den här händelsen följde mig och min far genom hela hans liv, vi återkom gärna till den och den kom att bli synonym för vår relation. Jag är så tacksam att han födde mitt stora intresse för djur, natur och friluftsliv. Genom det lever han kvar i såväl mig och min dotter som min bror och hans pojkar.

Idag för precis 2 år sen förberedde jag mig ännu en gång för en resa söderut. En resa som skulle ta mig de 32 milen till min pappa. Det hade vid det här laget blivit en del turer och vid varje hemresa stod ett svårt avsked som alla gånger kunde varit det sista. Nu hade jag varit hemma i fyra dagar, i det som skulle föreställa mitt hem, min trygghet. Men det fanns inget hem och ingen trygghet under den här tiden. Jag kände det alltid som jag var på fel plats. Mitt hem kändes främmande och jag stod i ständig närhet till mina telefoner, ifall att. När jag var på plats hos min far saknade jag det som var mitt, min dotter och min hund, som vid det här laget vant sig vid att jag mestadels var frånvarande, även när jag var hemma. Vi pratade med varandra i telefon flera gånger per dag, pappa och jag, när jag inte var där hos honom och den här dagen var inget undantag. Det sista samtalet kom vid 20 tiden på kvällen och han var mycket uppsluppen och glad. Han sjöng för mig i telefon att han skulle sova hela natten, sova hela natten..... Så att han skulle vara pigg då jag kom imorgon. Jag log åt hans uppspeldhet och vi pratade mycket om de tankar som mestadels upptog hans tid. Det var tankar på att "komma hem" till oss igen, få komma ut och paddla och fiska, gå på speedway i Orionparken.....åka ut med husvagnen. Allt var möjligt i hans inre tankar och jag sa åt honom att inte släppa taget om dem! Vem skulle inte välja den världen mot den som var hans verkliga, syrgas...morfin...ångestdämpande....propplösande.....ständiga yttre påslag i form av oläkta sår och infektioner.... Det var som att se ett vilt djur sättas i bur......han bar en ständig längtan ut, om så bara ut på balkongen till sina älskade blommor. Det var mer än fruktansvärt att stå på sidan om och se på. Jag har aldrig upplevt en sån maktlöshet och frustration.......och en så stor sorg. När vi önskat varandra go natt och ännu en gång avslutat ett samtal med ett ömsesidigt "Jag älskar dig" satt jag med luren i hand en lång stund......någonstans inom mig sa en röst att det här var slutet. Jag svalde hårt och slog bort tankarna. Packade klart och förberedde jobbet som skulle göras på fm innan jag skulle fara. En planering inför kommande internrevision på stället jag jobbade på då. När jobbet var avslutat och min kollega åkt hem och jag och Linnéa stod redo att fara iväg måndagen den 6 augusti 2007 kom samtalet som bekräftade min oro kvällen innan. Det hade varit en mycket orolig natt och när jag hörde min pappa rosslande i telefon förstod jag att det snart skulle vara över. Jag sa åt honom att jag var på väg, att jag skulle komma till honom snart och att Linnéa skulle vara med. När vi satt oss i bilen för att fara en halvtimme senare ringde mobilen. Det var slut, det var över...... Jag trodde jag skulle vara förberedd, men jag kunde inte ha mer fel. Min pappa var borta och min värld skulle aldrig mer bli sig lik igen.

Du fattas mig, pappa!

Skrivarflöde & bullbak!

Ett par dagar med stor skrivarlusta och inspiration har förflutit och jag känner mig mycket nöjd med hur det hela utvecklar sig. Det är svårt att förklara vad som händer när man hamnar i ett "flow". Fingrarna löper på över tangenterna i samma takt som historien kommer till mig, helt plötsligt dyker alla bra ord, tankar, meningsföljder upp och framförallt får historien en löpande fortsättning, kanske inte så som jag tänkt det alla gånger, men det är bara att hänga på och se på hur den utvecklar sig i mitt huvud och sedan på pränt. Jag har upplevt mycket härliga och glada stunder vid tangentbordet de senaste dagarna!! Till mitt sällskap har jag haft en grandios hibiskus i full blom, som även den har sin egen histora. Moderplantan fick jag av min far året innan han gick bort, och vi kallar den helt enkelt för morfar. Moderplantan gav upp förra våren och det här lilla skottet har även det varit på väg att ge sig....men med enträgen kämpaglöd har vi gjort allt som stått i vår makt för att få den att överleva och nu har vi det strålande resultatet!! Närapå meterhög, buskig och mycket vacker! Så nu står "morfar" här och sprider en enorm blomsterprakt och glädje! Kanske är det därför skrivarlustan och inspirationen hållt så hög koncentration de sista dagarna.....

"Morfar"

Ur en av mina absoluta favoritböcker vill jag nu delge Er några rader som utan förbehåll kan kopplas till det jag hittills skrivit här och som även har stor koppling till mig och min far.

"Han bad att få titta på hibiskusplantan på fönsterbrädet bakom sig. Jag tog den i min kupade hand och höll den framför hans ögon. Han log. -Det är naturligt att dö, upprepade han. -Att vi gör en sån affär av det beror på att vi inte ser oss själva som en del av naturen. Vi tror att vi är något förmer än naturen därför att vi är människor. Han log mot krukväxten. -Det är vi inte. Allt som föds dör. Han såg på mig. -Håller du med om det? -Ja. -Allright, viskade han, nu kommer räkenskapens dag. På det här sätter skiljer vi oss från de underbara växterna och djuren. Så länge vi kan älska varann och minnas den kärlek vi kände, kan vi dö utan att egentligen försvinna. All kärlek vi skapat finns kvar. Alla minnena finns kvar. Vi lever vidare - i hjärtat på var och en som vi berört och format medan vi levde här. Döden är slutet på ett liv men inte på en relation."

Ur "Tisdagarna med Morrie" av Mitch Albom.

Har ni inte läst boken, kan jag varmt rekomendera Er att göra det.

Nu har degen jäst över sina bredder och Linnéa och jag ska starta dagens bullbak! Kanelbullar och nektaringalette står på planeringen! Ha en fin dag alla Ni därute!

Inget speciellt....

Några trötta dagar har förflutit och jag har lyssnat på kroppen och tagit det lugnt. Igår blev det en dag på klipporna med sol och milda vindar...inget bad, ty vattnet har återtagit temperaturer då fötterna står kvar i vattenbrynet fast man själv för längesen har tagit sig upp på land. Jag brukar inte vara kinkig, men inte ens Linnéa badade igår och det säger en hel del... Idag har jag varit en sväng till Norrtälje på morgonen och sen har det blivit mest skrivande sysselsättning......Linnéa for iväg till sin kompis och blir kvar där till imorgon, så då passade jag på att ta en skrivardag. Det hade åter lagrats en del i min "Tankebok" som längtade in bland de ännu oskrivna bladen. Mycket nöjd har jag nu stängt ner för idag och hade egentligen tänkt att ta mig en titt på Ernst sommarprogram, men det får stå över, det är så skönt ute ikväll och jag blir nog kvar här en bra stund till. Nej.....jag har nog fan skrivit slut på tankar för idag......jag känner mig helt tom i bollen. Roligare än så blev det inte! :-) Jo, en sak till......JAG är i allafall jätteglad att det vandrat in en varg i Roslagen!! Jag hoppas på fler!

Vågspel & trångmål.

Vaknar idag av att jag ligger som märla uppträngd mot väggen i en för mig mycket obekväm ställning.....det första som slår mig är att jag inte har någon koll åt vilka håll mina tentaklar kan återfinnas. Jag börjar så smått räta ut nacken och finner snart att jag ligger på kudden som i sin tur förflyttats ut över stupet som vetter ner mot golvet. Halar in den över kanten och känner mig så här långt tillfredsställd med den övre delen av kroppen. Benen tycks ha hamnat i en märklig formation diagonalt över sängen och fötterna har ramlat utanför täcket och över sängkanten någon meter ifrån mig.....jag samlar lugnt och försiktigt ihop mig och får så småningom benen över kanten på motsatta sidan och kränger sedan resten av min trötta lekamen upp i sittande ställning......jag kan inte låta bli att förundras över hur min natt sett ut och hur jag hamnat på detta förunderliga sätt i min säng.......förklaringen får jag snart. I täckets nedre kant ser jag något sticka fram.....en tass minsann.....jag lyfter sakta på det ännu kroppsvarma täcket och möts genast av ett par sömndruckna plirande ögon.....Alice. Hon har full koll på sin kropp kan jag meddela, fullt utsträckt över 2/3 av sängen ser hon på mig med oförstående blick, jag bara ler och pussar hennes nos, häver täcket över henne och bara sekunder senare hörs åter djupa snarkningar därunderifrån.

Jag kliver upp och känner mig förvånansvärt pigg i såväl kropp som själ, kastar ett öga på klockan och ser till min stora förvåning att den bara är 06.38....va bra, då ska jag verkligen ta till vara den här morgonen i lugn och ro. Linnea lär sova ännu några timmar och jag ska passa på att skriva lite.

Men först av allt en liten morgonpromenad för att sträcka ut alla kroppdelar i sin fulla längd. Jag purrar vovven som motvilligt följer med sin matte ut på en tur....lite för tidigt för hennes smak. Väl inne igen ramlar hon ihop i soffan och snarkar snart för fullt igen.

Jag dricker mitt citronmelissvatten i stora klunkar och har nu kommit till dagens första espresso.

Idag blir annars en lugn dag.....förra veckans tempo tar ut sin rätt den här veckan, jag har varit jättetrött i flera dagar och jag känner igen tröttheten från början av min sjukdomsperiod. Jag förstår nu att det är ett välavvägt vågspel mellan min pånyttfödda vilja och längtan och den faktiska orken och att detta tillstånd förmodligen kommer att pågå under en tid framöver. Dags att slå av lite gas och lyssna inåt.

I min jakt på lägre omkostnader har jag nu kommit till att på nytt upptäcka bibliotekets fördelar, vi avlade ett besök igår eftermiddag och jag fann en, vad jag tror, ganska ny bok av Katarina Mazetti som jag tyckte såg intressant ut. Jag kunde inte hålla mig, så jag började så smått igår kväll och så här långt är omdömet.....lättläst, men jag saknar "Det där". Den ska ändå få en chans, för allt läsande ger någonstans inspiration till mitt eget skrivande.... Jag har några favoriter jag gärna tar till för att elda under inspirationen, men det behövs även nytt material.

Idag blir det således en dag i böckernas tecken och sköna stunder på balkongen varvat med promenader. Nu är kaffet slut och till sist följer här en uppmaning till Er alla.....

Se upp var Ni sätter fötterna.....det är många "bebisar" därute!!

Tack!

Kajungar och tamfåglar!

Jag har i flera dagar nu närt en idé för min blogg....men den får till syvende och sist alltid stå åt sidan för vad som kommer upp i vardagen.....nå, dess tid kommer säkert i sinom tid! Idag har jag sandpapprat ett nyinköpt, lite äldre slagbord, för hand....det tog sina välanvända timmar att nå det slutliga resultatet och nu väntar en vacker gråtonad lasyr, sen är mitt "nya" köksbord iordning! Vackert blir det....det törs jag lova! Bordet är f.ö det jag ville ha, men inte köpte och som jag sen ångrade bittert....och for dit nästa dag igen......turligen fanns det kvar och nu är det mitt mitt mitt! Och snart vackert vackert vackert! Senare samma dag landade vi på "Ekan" i Östhammar och tog en kopp kaffe och smörgås, vi beslöt att sitta utomhus, trots de regntunga molnen som närapå hängde oss i nacken. Vi fick snabbt sällskap av några ivriga kajungar och jag som smälter som smör inför all världens upptänkliga djurarter kunde inte låta bli att smyga till dem ett par bitar av min smörgås, vilket räckte för att de skulle börja se mig som sin mamma..... I förrgår kom min dotter hem efter 3 veckor i förskingringen...nejdå, inte så illa.....efter semester med far sin. Ett mycket kärt återseende och superlativen haglade över mig......."Mamma....vet du hur skönt det är att vara hemma igen?", "Jag ääääälskar dig, mamma!", "Du är den bästa mamman i heeeela världen!"........ja, vad säger man? Dito? Ja, det är så otroligt skönt att hon är hemma igen......hon skänker mig ro och inspiration......och....ja, massor! Vi kuggar liksom i varandra just nu, det är så häftigt att få vara del i hennes värld och i hennes uppväxt! Jag är så tacksam att hon kom till just mig! Igår kväll, mitt i "Morden i Midsomer" ropade hon från sitt rum och jag gick dit......detta var vad jag fick se.....

"Siddan", eller Sydney som han egentligen heter ville vara med och spela lite dataspel, kul pippi det där! Charmig som få åtminstone! Idag har vi så röjt Linnéas rum och slipat bord, dessutom har jag av Telia lärt mig att UMTS är likamed 3G och att när EDGE och UMTS slåss om uppmärksamheteb får man ett långsamt och opålitligt mobilt bredband! Ja, jisses...man lär sig något nytt varje dag....som tur är...för nu fungerar bredbandet perfekt......."peppar peppar...ta i trä......"

En inställd blogg.

Ibland blir det inte som man tänkt sig....eller som jag själv brukar säga, Det blir sällan eller aldrig som man tänkt sig, men det kan bli bra ändå. Idag var en sån dag. Jag vaknade till regndropparnas dans mot fönsterblecket och konstaterade raskt att det skulle bli till en stilla hemmadag med diverse pyssel som fått stått över de soliga dagarna. En och annan rad på mitt pågående drömprojekt skulle det också bli, har en hel del anteckningar i min "tankebok" som vill in i sitt sammanhang.

När jag kommit in på min andra espresso för dagen och en intressant teori angående män och dominanta kvinnor här på bloggen knackade det försiktigt i min mobil, ett sms ville dra till sig min uppmärksamhet minsann. Jag öppnade och läste....En inbjudan. Vill du följa med på en tur, inte så långt. Det innebär mat någonstans med frisk härlig luft. Ca. kl. 14. Brallan (Alice alltså, min hund) får nog stanna hemma. Undertecknat min mor. Jag gick snabbt igenom mitt sinnelag för dagen och beslutade mig för att tacka ja.Klockan 14 bar det så av norröver, första stoppet i Norrskedika på loppis och jag fyndade ett jättefint 3-bensstativ till kameran. Jag fann även ett slagbord jag tittat efter länge, men beslöt mig för att tänka en runda till........jag ångrar mig bittert i skrivande stund.....

Nåväl, resan fortsatte sedan till Öregrund och en härlig måltid! Jag valde Meze (vinbladsdolmar, haloumi, grekisk sallad, tzatsiki, bröd mm) och ett glas vitt vin...hur gott som helst! Efter en promenad for vi hemåt och då vi passerade Harg fiskade jag upp kameran och tog några kort, det är så vackert där och husen andas en speciell atmosfär, även nu 2009...och tänk vad jag sprungit på bara fötter i gårdarna där....det blev en nostalgisk upplevelse för såväl min mor som mig. Här följer nu som avslutning några bilder därifrån. Mycket nöje och tack för idag!!

Undrar just om han är hemma? ......ja, hustomten alltså.....

Ett av husen i bruksgatan sett nerifrån. Kolla stenmuren, så himla vacker!

Man har sett sina bättre dar....

Tidens tand och många par händer har gett en sliten charm åt dessa handtag.

Anno 1820, inte konstigt att man känner tidens vingslag i nacken.

Ko-fika & kalvdans!

Min dag började i arla morgonstund, klockan 5 närmare bestämt, men jag fann ingen riktig anledning att riva igång dagen då....så efter en vända på toa och en vända till köket återvände jag till sängens goa värme. Jag fingrade på stereon och fick på fortsättningen av den cd-bok jag just nu lyssnar till, "En helt annan historia" av och med Håkan Nesser, som jag varmt kan rekomendera. Han har en makalös berättarröst! Oj......nu skäller en råbock på andra sidan ån.....Alice blev nyfiken och flyttade genast sin lekamen från soffan till stolen på balkongen för att riktigt ta in ljudet därutifrån....spännande!

Nåja, jag fortsatte mitt lyssnande på Håkan Nesser ända tills mina egna drömmar tog vid och vävde ett märkligt mönster tillsammans med den deckarstory som pågick vid sidan om.....jag visste knappt ut eller in då en skarp signal kallade mig åter till verkligheten och en väninna undrade om jag möjligen ville följa med på en fika någonstans....jag kan hämta dig om en timme. Hujedamej......jag som under min sjukskrivning skapat mig en liten morgonrutin och behöver en bra stund på mig innan jag är människa....jag är tämligen säker på att detta har med min depression att göra, icke desto mindre viktig för det....snarare tvärtom kanske.

Detta faktum till trots kände jag ändå att det skulle vara mysigt att fara med och kanske just för att det var just hon, förmodligen min mest förstående och kravlösa väninna.

Jag for således ur sängen i väldig fart......nej, det var verkligen en sanning med modifikation, men jag reste mig åtminstone upp ur densamma och tog mig smidigt likt en rostig hammock som sett sina bästa somrar ut till duschen.....och faktiskt...en timme senare var jag duschad, sängen bäddad och vovven rastad och vi for iväg!

Vi landade på Väddö gårdsmejeri, ett mycket vackert ställe med gott fika och härliga mejerivaror till försäljning. Vi köpte en fikakorg innehållande kaffe och kalvdans och gick oss sen ut mot hagen, där genast ett gäng ystra kalvar kom och var nyfikna!

Det blev en helt fantastisk stund med goda samtal, härlig kaffekorg......

....en alldeles enastående god kalvdans!

På vägen hem mötte vi regnet som vi på håll förstått härjat över de inre delarna av kommunen, vi hade dock en i det närmaste klarblå himmel och en strålande sol under hela vår "turné"! En kort visit hos min bror följde sedan innan jag gjorde kväll och återvände till min cd-bok som fått roat mig under några timmar. Nu väntar Beck och sen är denna fina dag till ända!

Jag är upp över öronen förälskad.....

.....men min stora kärlek till trots är jag rädd att det inte kommer att bli vi två ändå. Det var kärlek vid absolut första ögonkastet, det var som en stor magnet drog mig in i dennes sfär och jag är förlorad. Till det yttre en vacker brun fasad med något ljusare ton däruppe....mycket vackra drag och med en utstrålning som nog får de flesta på knä. Precis lagom välbyggd för min smak, inte för liten...inte för stor och med en inre kärna som är få förunnat......suck....om det ändå kunde bli vi två.....

Idag tog jag åter bilen och gjorde mig ärenden dit.....och visst möjligheten finns kanske, men det är nog ändå för många kanske i den meningen. Jag for nog helt enkelt bida min tid och hoppas att möjligheten dyker upp igen.

Nu ramlar åter regnet ner utanför mitt fönster, det är ett tyst regn, endast ljudet av droppar som möter fönsterbleck stör tystnaden. Vinden drar försiktigt i min myggardin och från sängen hörs Alice lätta snarkningar......det är en stilla kväll.

En vänlig grönskas rika dräkt.....

.....har smyckat berg och dalar. Nu blåser vindens ljumma fläkt...... Efter att ha varit en snabbis till Norrtälje på förmiddagen tog jag Alice och min mor med mig ut på klipporna vid havet....väl därute kastade vi av oss kläderna och dök i, i tur och ordning som knatte, fnatte och tjatte....det var ljuvligt!

När vi så kom åter upp på klippan för att inmundiga brödet vi köpt med oss i sällskap av en tub räkost ljöd just denna sommarpsalm ut över havet....våra huven tvinnade sig likt ugglehuven i 360 grader för att försöka lokalisera ljudet....till sist fann vi att det var från andra sidan viken, där någon övade flitigt på sin altflöjt. Vi njöt i fulla drag!

Efter ett par timmar dök min mors sambo upp och tog sig ett välbehövligt dopp, han hade dessutom den goda smaken att ta mig sig en kanna kaffe och 3 gigantiska kanelbullar.....mmmums! Är man van vid vatten och Mariekex så är det i det närmaste i klass med oxfilé om man får kanelbullar och kaffe på klippan.

Vid 18 tiden tog vi dagens sista dopp och sen gick vi mot bilarna. På bron över hade svanmamma och svanpappa lagt till med sin bebis i en lugn vik, jag fiskade snabbt upp kameran och mamman visade stolt upp sin älskling, medan pappa svan vilade sig i form en bit därifrån.

Tänk så bedårande vackra de är.....stolta och gracila. Nu är jag hemkommen sedan ett par timmar tillbaka, det har blivit lite tvätt på schemat och sen en omelett till middag.....tanken var sen att slå på dumburken och kolla in Persbrandt i "Oskyldigt dömd"....men jag kan inte gå inomhus dagar och kvällar som dessa...... Lasse Berghagen myntade en gång uttrycket "att han får lakanskräck om sommaren", och jag är benägen att hålla med. Det är en förunderligt vacker och skön tid just nu......och precis som livet, man vet aldrig när det tar slut. Så....därför sitter jag härute på min balkong, min oas, och bloggar, mailar och skriver drömprojekt långt in på nattimmarna. Det är snart dags att tända fotogenlampan! Imorgon står en trolig resa inåt landet på schemat, men eftersom jag tar dagen som den kommer så återstår det att se.

Teknikens under!

Jag har i skrivande stund precis upptäckt fördelarna med att byta från fast till mobilt bredband....jag har flyttat utomhus och sitter på min balkong. Luften är sval mot min uppvärmda hud, det är alldeles tyst omkring mig...alla tycks ha gått i säng. Långt bort i fjärran hör jag en ko som romar......men så blir det tyst igen. Jag har tänt min fotogenlampa och ytterligare ett par ljus härute.....ett glas rött vin som börjar gå mot sitt slut har har bjudit gommen på lite god arom......nu romar kon igen och jag ska ta fram en pläd ur hyllan, inte för att det är kallt, men myggen har även de upptäckt fördelarna med mobilt bredband.

Tidigare idag for Linnéa till sin pappa på semester och jag är nu "gräsänkling" i nära tre veckor, det blir så fasligt tomt då hon far, vi har så kul ihop och den gångna 1,5 veckan har varit helt fantastisk! Den ungen får man verkligen tacka någon där ovan för, även om jag inte är speciellt troende av mig, hon är unik i sitt slag!

De kommande veckorna har jag främst tänkt att ägna åt mitt sk "Drömprojekt" som framskrider i gemytlig takt och som jag så här långt känner mig riktigt stolt över!

Men först av allt ska jag fara iväg och gästa ett par riktigt goda vänner, Alice och jag sticker iväg tidigt på fredag morgon och återvänder sedan på söndagkväll igen. Det ska bli så kul att återse dem, det är nära ett år sedan sist.

Sommaren tillbringar jag annars på hemmaplan då min skrala sjukpenning inte direkt ger upphov till några större utsvävningar, men bor man inte mer en 15-20 minuter från havet så klarar man sig ändå.....jag har min lilla oas här på balkongen också, med blomsterprakt, färska örter i massor och plocksallad växer och frodas i mina pilkorgar, solnedgångar som är få förunnat och stillheten......mmmmm.......man kan absolut ha det sämre.

Nu är vinet till ända, myggorna har kallat på förstärkning, kon har tystnat och fladdermössen sveper vigt runt huskroppen. Klockan har passerat 23 med 10 minuter, det är fortfarande ljust och luften ljum......dags att väcka Alice som snarkar skönt på fårskinnet i soffan och ta henne med ut för sista gången dag.

Go natt!

I en tid som denna...

...blir det många saltstänkta dagar vid havet! Vädret har visat sig från sin allra bästa sida den senaste veckan, och jag som har min dotter hemma sista veckan innan hon far på semester med sin pappa, har njutit i fulla drag av hennes existens och tillsammans har vi spenderat veckan vid havet! Många varma sköna dagar, med mycket sol och bad, Mariekex och saft! På kvällarna har vi intagit balkongen och spelat kort långt in på småtimmarna!! Livet ler just nu och jag suger åt mig som en svamp av det jag har omkring mig!!! Alldeles nu står dottern i duschen och sen blir det en lätt middag innan vi ger oss i kast med kortleken och balkongen igen!!

Lite sköna bilder från våra dagar kommer här!

Tre baddare i simtagen!

Utan snus försmäktar jag på denna ö.....

Strandstilleben.

Solbarn.

På stapplande ben....

Tack och hej för idag!