Idag för precis 2 år sen förberedde jag mig ännu en gång för en resa söderut. En resa som skulle ta mig de 32 milen till min pappa. Det hade vid det här laget blivit en del turer och vid varje hemresa stod ett svårt avsked som alla gånger kunde varit det sista. Nu hade jag varit hemma i fyra dagar, i det som skulle föreställa mitt hem, min trygghet. Men det fanns inget hem och ingen trygghet under den här tiden. Jag kände det alltid som jag var på fel plats. Mitt hem kändes främmande och jag stod i ständig närhet till mina telefoner, ifall att. När jag var på plats hos min far saknade jag det som var mitt, min dotter och min hund, som vid det här laget vant sig vid att jag mestadels var frånvarande, även när jag var hemma. Vi pratade med varandra i telefon flera gånger per dag, pappa och jag, när jag inte var där hos honom och den här dagen var inget undantag. Det sista samtalet kom vid 20 tiden på kvällen och han var mycket uppsluppen och glad. Han sjöng för mig i telefon att han skulle sova hela natten, sova hela natten..... Så att han skulle vara pigg då jag kom imorgon. Jag log åt hans uppspeldhet och vi pratade mycket om de tankar som mestadels upptog hans tid. Det var tankar på att "komma hem" till oss igen, få komma ut och paddla och fiska, gå på speedway i Orionparken.....åka ut med husvagnen. Allt var möjligt i hans inre tankar och jag sa åt honom att inte släppa taget om dem! Vem skulle inte välja den världen mot den som var hans verkliga, syrgas...morfin...ångestdämpande....propplösande.....ständiga yttre påslag i form av oläkta sår och infektioner.... Det var som att se ett vilt djur sättas i bur......han bar en ständig längtan ut, om så bara ut på balkongen till sina älskade blommor. Det var mer än fruktansvärt att stå på sidan om och se på. Jag har aldrig upplevt en sån maktlöshet och frustration.......och en så stor sorg. När vi önskat varandra go natt och ännu en gång avslutat ett samtal med ett ömsesidigt "Jag älskar dig" satt jag med luren i hand en lång stund......någonstans inom mig sa en röst att det här var slutet. Jag svalde hårt och slog bort tankarna. Packade klart och förberedde jobbet som skulle göras på fm innan jag skulle fara. En planering inför kommande internrevision på stället jag jobbade på då. När jobbet var avslutat och min kollega åkt hem och jag och Linnéa stod redo att fara iväg måndagen den 6 augusti 2007 kom samtalet som bekräftade min oro kvällen innan. Det hade varit en mycket orolig natt och när jag hörde min pappa rosslande i telefon förstod jag att det snart skulle vara över. Jag sa åt honom att jag var på väg, att jag skulle komma till honom snart och att Linnéa skulle vara med. När vi satt oss i bilen för att fara en halvtimme senare ringde mobilen. Det var slut, det var över...... Jag trodde jag skulle vara förberedd, men jag kunde inte ha mer fel. Min pappa var borta och min värld skulle aldrig mer bli sig lik igen.

Du fattas mig, pappa!