Tankar över en kopp te...

Så har åter vinterns gnistrande vita vingar sänkt sig över och omfamnat landskapet. Naturen har klätt sig i ett täcke av snökristaller och slumrar nu i djup vintervila. Jag kan inte låta bli att känna visst avund inför denna möjlighet.

När jag lyfter blicken och ser ut noterar jag att naturens täcke åter fylls på av lätta flingor som sakta dalar mot marken, för vilken dag i ordningen vet jag ej, ty jag har tappat räkningen i en plogvall någonstans.

Glädjande nog ser jag även småfåglarnas kivande om nötter, äpplen och frön på min balkong som mer och mer liknar en gigantisk fågelbur, men med den avgörande skillnaden att här finns inget nät som stänger in och begränsar fåglarnas frihet. Här kommer de och går som de vill och jag gläds åt deras ivriga besök.

Bara ett stenkast från min balkong reser sig en magnifik björk mot skyn och där håller Domherrarna till, nära men ändå på betryggande avstånd från mänskligheten. Om jag gläntar på dörren kan jag höra deras försiktiga och blygsamma läten, men framför allt kan jag se deras klarröda kroppar bilda lekfulla formationer bland grenverken.

Nu blev här plötsligt helt stilla och jag förstår i samma stund jag höjer blicken mot skyn varför...en sparvhök ligger och söker av området på låg nivå i jakt på föda. Alldeles självklart stillar sig ivern hos de små en stund.

I våras fick jag ett dramatiskt besök av en duvhök som med full kraft dansade in i fönsterrutan i sin illdristiga jakt efter en munsbit. Han gick miste om maten och fick istället pusta ut på golvet en stund innan han på säkra vingar åter kunde kasta sig ut mot nya äventyr...

Snöfallet har nu lugnat av och jag ska ta mina fyrbenta vänner på en vintrig och kylslagen promenad med trivsamt knarr under fötter och tassar...

Önskar Er alla en skön 1:a advent!

Det bor...

...en väderbiten liten höstsjäl djupt i mitt inre rum...den registrerar saker på ett annat vis... Den ser då solen dalar sakta bakom trädtopparna och dagarnas flyende minuter blir allt färre...

Den ser hur världen därute bjuder ett inferno av färger, medan kylan åter står vid min port och knackar på...

Den hör prasslet från löven då jag låter göra

avtryck på stigen där jag går och den känner

vinden skapa rosor på min kind... Hösten har slutligen vunnit över sensommaren som sjungit sitt lov till oss den sista tiden...

Jag tackar dig, ljuva sommar, för allt du givit.

Jag välkomnar dig, höst. Var god mot min själ.

En far...

...slutar aldrig att vara en far. En morfar slutar aldrig att vara en morfar. Saknaden mäts plötsligt i den kärlek man en gång kände. Och kärleken till en älskad person blir ett mått på dennes närhet och påverkan som en gång var ett faktum. I söndags fyllde min far och min dotters morfar 70 år, en dag han firade på andra sidan tillsammans med de andra vingbeprydda änglar som vakar över oss och vår jord. Vi, på den här sidan, firade honom med att fara till den plats där hans kvarlåtenskap är placerad och där en del av honom ännu lever kvar på samma sätt som här hos oss. Det blev en dag att lägga i det vackra minnesarkiv djupt i mitt inre som tillhör min far.

Vi älskar dig, Du fattas oss!

Höstkänslor...

Igår låg dimman tät utanför mitt fönster, som bildade den ett lätt omfamnande täcke kring buskar och träd. Träd som fortfarande uppbär en ansenlig mängd löv på sina grenar, men som de senaste veckorna börjat skifta färg och alltmer liknar en konstnärs palett.

Idag bjuder en strålande sol från en molnfri himmel, luften hög, klar och lätt att andas. Ett besök vid havet som tillsammans med vinden skapar ett magnifikt skådespel. Sitter i lä med slutna ögon och låter mina sinnen fyllas av ljudet från de enorma vattenmassor som stormen pressar långt upp på land och som sköljer över kala klipphällar. Solen, med sina ännu värmande strålar mot mitt ansikte, som gör sitt bästa för att övertyga omvärlden att det finns ett uns av sensommar kvar i luften.

Havtornssnåret med sina dignande grenar av svåråtkomliga, klart orange lysande bär. Doften av tång som når mig i svepande rörelser.

En svanfamilj med tre vuxna ungar har sökt lä i en havsvik och över mig far en flock med skarv förbi.

Jag känner kylan från klippan jag sitter på, den tränger igenom mina tunna byxor och tvingar mig snart upp på fötter... Jag går hemåt igen, tömd på de vardagsproblem vi alla brottas med, och fylld av ny god energi att ha med då en ny arbetsvecka drar igång... Jag konstaterar att hösten nu leder med 75 - 25 över sommaren och den sentimentalitet som om hösten brukar besöka mig lyser i år med sin frånvaro...det är helt ok med höst!

Storskrake & blomstertobak

Vänta på oss, mamma!! Se hur de små raringarna springer på vattenytan för att komma ikapp. Och till slut gjorde de det och ville vila upp sig på mammas rygg. Min blomstertobak i kvällssol.

Nu har solen lagt sig till vila några timmar och så ska även jag göra...men jag får tillstå att jag lider en smula av lakanskräck om sommaren...jag vill aldrig gå isäng...man kan ju missa något av naturens ljuva skiftningar så här års...

Storslagna möten & badnymfer

En helt oslagbar dag vid havet har nått sitt slut och ytterligare några fagra stunder har lagts till i minnets skafferi. Idag fick min lilla flock ett trivsamt tillskott iform av min kära mor som tillsammans med oss ville njuta sommarens ljuvliga fröjder. För, mina vänner, att få spendera tid med dem man håller allra kärast, i en natur som är alldeles betagande, det är då livet är som bäst.

Min mor på flyt

Min fantastiska dotter Och så...det stora mötet för dagen...en havsörn!

Och igen...

Den som gapar efter mycket...

Nu intar vi vår sköna balkong som fullkomligt badar i härligt strålande kvällssol! Lilla mamman får sig ett glas vitt och dottern fredagsmys! :)

Önskar Er alla en skön fredagskväll och helg!

Så går en dag ifrån våra liv...

...och kommer aldrig åter.

Många är de dagar som passerat sen jag senast författade några rader här i cyberrymdens svar på dagboksblad, men det är inte brist på tankar och uppslag som fått mig att stå över fingrarnas taktfasta marsch över tangenterna, utan mer en prioritetsordning av den tid vi har utmätt till oss alla och envar.

Man kan säga att jag just i detta nu, då sommaren står i full prakt utanför mitt fönster och dygntemperaturen ger oss ett snitt på dryga 20 grader, lever som jag lär...jag tar en dag i sänder och njuter till fullo av våra makalösa svenska natur, med klippor och hav som navet i sommarens ljuva melodi.

Tillsammans med min lilla "flock" upplever jag skäggdoppingens sargade läte som ljuder över vattenytan då den lockar sin lilla familj till sitt näste, måsar och trutars skriande mot den himmelsblå skyn och här och var en silvertärnas skickliga ryttlande innan den störtdyker mot fjärdens blå palett i sin jakt på småfisk.

Vi ser dygnets alla skiftningar, hur vinden mot aftonen lugnar av och skänker oss ett spegelblankt hav som inbjuder till ett sista kvällsdopp, vi ser hur himlen byter skepnad och solen som dalar vid horisontens rand och för var minut som går färgas den allt rödare innan den slutligen lägger sig till vila några få timmar... Jag förundras och fascineras över hur allt i vår natur har sitt alldeles egna syfte, hur allt faktiskt är genomtänkt in i minsta detalj och känner mig om möjligt än mer ödmjuk inför det stora skådespelet som pågår framför våra ögon var dag...min dotter och jag har haft många goda samtal kring detta och jag sträcker på mig av stolthet då jag hör henne resonera kring naturen, dess innevånare och livet.

Hon äger en synnerligen unik förmåga att se det stora vi har omkring oss med ett mycket respektfullt och ödmjukt sinne och jag undrar stilla om jag någonsin träffat på en människa med större empatisk förmåga...jag är tämligen säker på att

svaret är och förblir nekande i den frågan.

Jag samlar alla våra upplevelser, samtal och tid tillsammans i minnets skafferi och därur kan jag sedan då vintern håller oss i sitt järngrepp plocka fram dem ett och ett, se på dem, uppleva dem på nytt och åter känna den ömhet, värme och kärlek som stunden skänkte oss.

(Jag ber om överseende med att bilderna inte är av högsta kvalitet, då de är tagna med mobilkamera, men...känslan, kära vänner, den kan nog ändå ingen kamera i världen förmedla...den kan bara upplevas om vi lever här och nu.)

Allt gott! :)

Lånade ord...

...som just nu talar bättre än mina egna!

"Ibland är livet som en upptäcktsfärd

Ett språng i mörker som jag måste ta.

För runt omkring mig finns en okänd värld

Det liv jag lever, är det enda liv jag vill ha...

Jag ångrar ingenting

Jag har valt mitt sätt att leva

Jag går min egen väg och gör så gott jag kan

Jag ångrar ingenting

Och det är skönt att veta, att vare sig jag gjort fel eller rätt,

har jag gjort det på mitt eget sätt

Jag vet att tiden sätter sina spår och att tvivlets kraft ibland känns allt för stor

För flickan att bli kvinna tar många år

och det enda jag vet är att ingenting blir som man tror

Jag ångrar ingenting

Vill leva som jag lär

Vill stå för mina ord

Vill se att stegen bär

Måste våga gå dit vägen leder mig just nu

Jag ångrar ingenting

Är glad att vara här på våran vackra jord

Dit alla stigar bär

Och vare sig jag gjort fel eller rätt, har jag gjort det på mitt eget sätt..."

Det här är en text av Mats Klingström (FJK) som jag även tidigare tagit till mig som min egen, men som kanske först nu faktiskt känns jag till 100 %.

Så det får bli mitt bidrag till uppmaning idag!

Vi gör alla så gott vi kan utefter de livsförhållanden vi just för stunden lever i. Döm inte dig själv och andra för hårt! :)

Jag är här...

...igen, till slut. Vintern har spelat oss ett spratt gång på gång genom sina envisa återfall och jag kan inte låta bli att nynna på en gammal låt "...four seasons in one day...", en låt som egentligen är en beskrivning av Melbournes snabba väderomslag, men som alltså även med fördel kan beskriva Roslagskustens vårvinterväder det här året... Idag har jag dock vaknat till en alldeles strålande vårmorgon, där jag sedan 4 tiden sett solen stiga och leta sig upp i trädtopparna och himlen har nu antagit en blå nyans som påminner mig om den oansenliga men mycket vackra blomman förgätmigej...det ser ut att kunna bli en tur till mitt älskade hav, där nu isen släppt och man åter kan skåda öppet vatten.

Annars har vi ju även de senaste veckorna lärt oss allt och lite till om vulkaner och askmoln och jag kan inte låta bli att fundera över om inte vår kära Moder Jord försöker säga oss något? Jag tycker att det är nyttigt för oss människor att se och förstå att vissa saker som t.ex naturkrafter rår vi inte på, vi blir tvungna att stanna upp för ett ögonblick och inse att vi inte kan ta något för givet! Heja Moder Jord! :)

Jag kan inte nog understryka nödvändigheten av att vi människor behöver förstå att allt inte bara handlar om oss och våra behov, utan att vi även behöver se vikten av mångfald och att även vi måste anpassa oss till naturen och allt som lever däri och inte bara tvärtom... Jag har fortsatt att lite mer på håll följa den helt absurda hetsen på våra svenska rovdjur och kanske särskilt vargen och jag kan inte låta bli att fundera över ett par saker... Det här hatet tror jag står för något helt annat och är inte helt olikt den rasism som vi kan se i dagens samhälle...allt som inte passar oss ska bort...det finns bara ett rovdjur som skrämmer mig idag och det är faktiskt människan själv.

En annan sak som jag funderat över är hunden, som vi så gärna benämner som "Människans bästa vän" och som vi bl.a jagar tillsammans med i våra skogar....varg, hund, hund, varg, skillnaden är ju bara att vargarna jagar med SIN flock för sin överlevnad, medan hunden jagar med sin flock d.v.s sin husse/matte för nöjes skull...jag tycker det är höjden av dubbelmoral att å ena sidan rättfärdiga sin egen jakt med hund medan man å andra sidan dömer ut vargen (tamhundens anfader och ursprung) som jagar för att föda sin flock. Det säger så väldigt mycket om människan, dess okunskap och egocentriska tänkande.

Mahatma Gandhi sa en gång: "En nations storhet och dess etiska framsteg kan bedömas av hur man behandlar sina djur"

Ja, annars rullar mitt liv på med en otrolig intensitet...min dotter frågade i förra veckan om inte jag var kär i någon (Jo, hon har nått den åldern nu när hon ser på killar på ett litet annat sätt än tidigare...) och jag kunde sanningsenligt svara henne att jodå, visst är jag kär...i livet och i mig själv och det senare är faktiskt första gången i mitt snart 42 åriga liv! Det är en fantastisk känsla och jag upplever ett lugn och trygghet inom mig som jag aldrig tidigare skådat! Mitt nya jobb passar mig som handsken och jag trivs mer än tillräckligt, jag har hittat mitt sätt att förhålla mig till saker och det känns bara så KUL och INSPIRERANDE! Dessvärre har den här bloggen fått stå över lite grann, men jag hoppas Ni har överseende med det.

Nu har klockan nått 07:14 och jag har varit till återvinningsstationen med "sopor", plockat upp tvätten från igår, diskat och bloggat...dags för morgonkaffet!

Kärleksförklaring...

Ända sedan jag var liten har jag känt en nära koppling till naturen och de djur som lever däri. Otaliga är de tillfällen då min medkänsla för alla sorters varelser förvandlats till sorg som jag sedan haft svårt att skaka av mig. Sorgen har ibland gett upphov till en form av isolering, jag har ofta känt det som att jag stått utanför och tittat in, som om jag inte riktigt deltagit i det liv andra lever.

Det finns en slags fundamental ärlighet i djurens värld som vi människor saknar. Ofta hör jag hur människor vill upphöja oss till den starkaste och klokaste arten av de alla...medan det jag ser är en arrogant art som många gånger använt sitt intellekt till att på kort tid förstöra den jord vi lever på, att i Guds namn skapa krig som ingen egentligen förstår sig på, att ta sig rätten att bestämma vilka som ska få leva och vilka som ska dö enbart grundat på våra egna behov, att hela tiden sträva efter att anpassa jorden och naturen efter vad som passar oss... Vi må ha större hjärnkapacitet än andra levande varelser, men det betyder dessvärre inte att vi använder oss av den på bästa tänkbara sätt.

I de mellanmänskliga relationerna pågår ständigt ett spel som gör att jag aldrig riktigt hittat hem där på samma sätt som jag gör i min relation till naturen.

Jag har under många år varit duktig på att läsa av människor och under mina tidiga år lärde jag mig att humor gav bättre resultat än ilska och tårar. Jag lärde mig att anpassa mig efter min omgivning och social kompetens stod högt på prioriteringslistan. Jag lärde mig att överleva genom att spela olika roller utifrån vilken situation jag befann mig i. Jag blev expert på att vara den som andra ville att jag skulle vara.

När min pappa gick bort för 2 år sedan ställdes jag inför den största förändringen dittills i mitt liv och för ett år sedan föll jag ner i ett stort svart hål, utmattningsdepressionens svarta hål. Det blev vändpunkten för mig.

Idag har jag en enda uppgift i livet, och det är att vara den jag är. Jag lever med naturen som min livskamrat och behandlar den därmed med stor respekt, ödmjukhet och kärlek. En livslång relation, i nöd och i lust, tills döden förenar oss...av jord är du kommen, av jord skall du åter varda.

Vinter i Roslagen

När jag försöker tänka tillbaka på hur längesen det var som vi här i Roslagen upplevde en vinter som i år...ja, då hamnar jag långt bak i tiden... Ur mina inre rum tränger minnen från forna barndomsår fram...tjocka termobyxor och skoterkängor, varm saft och kokt korv i slalombacken, pulkarace i kvarterets lilla backe, som idag inte är stort mer än en liten förhöjning i landskapet...min pappa som plogade upp isen på dammen bakom huset och där vi sen svischade fram som isprinsessor och hockeyproffs... Eftersom vi bodde i änden av gatan plogades stora vallar upp just utanför vår infart och där drömde jag mig bort...låtsades att jag gått vilse i fjällen och var tvungen att gräva mig en bivack som skydd mot "stormar" och snö...jag kunde hålla på i timmar, för att sen stelfrusen och med röda äppelkinder komma in i värmen där mamma bjöd oss varm choklad och bullar... Det var då, på 1970-talet, nu är nu 2010 och jag leker inte längre "Vilse på fjället"...men varm saft, choklad och bullar växer man tack och lov inte ifrån...

Alice har tagit sig snö över huvudet...

Här går det inte att uträtta några behov...

Snönäsa

Ett litet steg...

Livet tar oss ibland med på världsomseglingar, om så bara i de inre rummen av vår gestalt, en del av dem tar oss framåt mot nya mål, en annan del av dem drar oss in i upplevelser vi helst skulle vilja vara utan...

I början av den här veckan skulle jag genomgå vad som skulle vara en rutinoperation för att bli av med min inflammerade galla, en operation jag verkligen sett fram emot eftersom jag haft mycket ont den senaste månaden. På operationsbordet hamnade jag dessvärre i en kraftig anafylaktisk chock som höll på att kosta mig livet. Allt stannade upp och man fick avbryta operationen för att istället lägga all kraft på att väcka mig igen. Och jag kom tillbaka...man kan kanske se det som att jag faktiskt "valde" livet på nytt, vilket jag är mycket tacksam för. Insikten om vad som kunde hänt hann ikapp mig i torsdags, tårarna ville aldrig ta slut och skräcken satte sina välvässade klor i mig...

Nu har jag haft lite tid att reflektera över vad som hänt och jag hoppas kunna återhämta tillräckligt med kraft och energi för att åter lägga in mig i slutet av kommande vecka...operationen måste nämligen genomföras så att jag slipper mina magsmärtor.

För att skingra tankarna något har jag gått igenom gamla bilder och lyssnat på för mig läkande musik. Texter är viktigt för mig, vackra ordföljder och uttryck, meningsuppbyggnader...att trolla med ord är en beundransvärd konstart! Jag hoppas själv kunna leverera text som berör så småningom...övning ger färdighet, säger man, och det äger nog sin riktighet, så jag fortsätter att öva, öva, öva! Nu fick jag ju en chans till i livet och den tänker jag ta!

Avslutningsvis några tänkvärda rader från en vän, mycket begåvad gitarrist och tillika låtskrivare, som jag följt under många, många år nu...

"Om du fryser och det blåser kallt...

Ta ett litet, ett litet steg

Om du är trött och inte orkar mer...

Ta ett litet, ett litet steg

Om du är knäckt och allt är svart du ser...

Ta ett litet, ett litet steg

Om du har fallit har långt att gå...

Ta ett litet, ett litet steg

Om du är botad, men har ont ändå...

Ta ett litet, ett litet steg"

Christer Jonasson

Mina hjärtan!

Älgmöte & ord på vägen

Tidigt igår morse satte jag mig åter i bilen för att fara de dryga fyra milen till mitt jobb på miljöenheten. Efter två mil, då bilen fått upp dräglig värme och Mikael Wiehe sjöng för fullt, dök hon upp... Efter en krök där skogen öppnar upp för en plätt ängsmark stod hon, bara några meter in från vägkanten, i ett oslagbart majestät och med ett tydligt intresse mot andra sidan vägen. Jag saktade in och tackade min lyckliga stjärna för att jag vid tillfället var någorlunda ensam ute på vägarna....klämdagar är inte alltid av ondo. Jag körde in mot sidan av vägen, fiskade upp kameran ur väskan och lät Wiehe vila sin stämma ett tag. Efter en liten stund, ivrigt påskyndad av sin mor, stegade så även hennes kalv ut över vägen. Jag fick ett par bilder, men pga det dåliga ljuset och brist på tid att ställa om kameran blev de inte vad jag ville, men vad gör väl det? Upplevelsen bär jag ju med mig på näthinnan många dagar framöver. Så vackra djur vi har i vår artrika fauna! Enligt "Djurens språk" av Solöga säger älgen: "Här och nu har du allt. Min gåva till dig är att vara nöjd med livet" Här gäller det att känna dig nöjd med din plats i livet, först då befinner du dig i mitten av världen och det du önskar kommer till dig. Kliv ur känslan av missmod. Välj att vara nöjd och din situation förbättras. Mycket tänkvärt och det är så jag ser på livet. Här och nu. Välj glädje och goda tankar! Många av mina tankar går i dagsläget till Sveriges vargstam och de individer som finns kvar. Jag hoppas att de styrande som ansvarar för det här beslutet kommer att lyssna och ta sitt förnuft till fånga. Just nu försvarar man sig med att det var för inavelns skull man valde att tillåta licensjakt. Jag menar att det bara är något man försöker skydda sig bakom nu när man såg hur den här jakten gick till och dessutom...HUR kan jakt vara lösningen på inavel? Det blir ju nu ännu färre individer att bygga på i den redan ansatta stammen, hur kan det gynna god avel? Jag tror dessvärre det här bara är ett sätt för den sk. alliansen att fiska röster i glesbygd. Vad som skrämmer mig mer än alla rovdjur i världen är den okunskap våra styrande i det här landet besitter. Carlgrens och Erlandssons uttalanden i ärendet talar sitt tydliga språk, man inser inte vad man har gjort i och med det här beslutet och man är inte beredd att ta sitt ansvar. Inte heller kommer de jägarlag som överskjöt vargar att åtalas, vad säger det oss? Manifestationer kommer att anordnas FÖR vår svenska vargstam, dels på Mynttorget/Gamla stan i Stockholm den 16 januari kl 14.00, dels i Örebro på Vargens dag den 4 februari. Det jag tycker är viktigt är att vi alla använder vårt sunda förnuft, kunskap i ämnet och respekt för varandra. Med hat och fördomar kommer vi ingenstans, det behövs saklighet och respekt för varandras delade åsikter. Jag menar inte att man inte ska hålla efter vargstammen, men det skulle skett på ett annat sätt. Man borde ha handplockat ett hundratal jägare/viltvårdare med god kunskap om vargen och aveln och som också besatt sunda värderingar. Eftersom jag själsligen står så nära vargen har detta varit en smärtsam tid, men jag vill använda min sorg och ilska som drivkraft för att kunna göra positiv skillnad för vargarna framöver. När jag läser i "Djurens språk" står detta att läsa om vargen: "Praktisera världens visdom. Min gåva till dig är att få tillbaka det du gett till världen" Vargens visdom är enkel. "Det du ger är det du får tillbaka", säger vargen. T.ex väljer du utifrån rädsla, då kommer rädsla tillbaka, väljer du utifrån kärlek, då kommer kärlek tillbaka, väljer du att döma andra, då dömer andra dig, väljer du att hjälpa andra, då får du hjälp av andra. Se över ditt liv och tänk efter. vad är det du har gett till världen? Här gäller det att vara den vise man eller kvinna du i grund och botten är och praktisera världens visdom till fullo. Rädsla för vargar = tron på bestraffning/vedergällning/rädlsa för att få tillbaka det man gett till världen. Avslutningsvis vill jag skänka Er mycket ljus och värme på den stig Ni vandrar....livets stig! :)

Tillbakablickar...

...är inte alltid av ondo. Trots min sviktande hälsa den gångna året kan jag se tillbaka på en fantastiskt skön sommar tillsammans med mina tjejer!

I dagar som dessa behövs tillbakablickar för att förmå se framåt...bortom bister vinter väntar ju ännu en vår, ännu en sommar...

Under tiden njuter jag av det här...

Svanpappan en ljummen kväll i juli

Alice på spaning

Redo för snorkling

Kvällsdopp på Singö

Smmmmultronstrå...

Snön virvlar nu åter utanför mina fönster efter ett par dygn med riktigt låga temperaturer. När dagsljuset vågat sig fram en smula ska jag ta Alice på en långpromenad....imorgon väntar arbetet igen efter några dagars ledighet i kombination med sjukhusvistelse. Men först...en kopp rött te och lite meditation.

Ha en riktigt skön dag, alla Ni därute! :)

Till minne...

Jag tänder idag ett ljus till minne av alla de vargar som igår föll offer för vår jords största rovdjur, människans smärtsamma kulor.

Många av dem skadeskjöts dessutom och fick lida i onödan.

Mörkertalet för ej inrapporterade skjutna individer vet vi inget om, men man kan ju ana...

Mina tankar och mina healingkrafter går idag till de vargflockar som förlorat medlemmar, med hopp om att de ändå fortfarande kan fortsätta att leva i våra svenska skogar.

Mitt hopp står även till att detta inte ska upprepas, att myndigheter och riksdag, ansvariga för beslutet, inser sitt misstag och drar tillbaka licensjakten på varg.

Jag hoppas också att vi människor någon gång skall förstå att naturen inte bara finns till för oss, på våra villkor och att naturen enbart skall anpassas till oss. Vi behöver förstå att leva i samklang med HELA naturen, inte bara de delar som passar oss.

Jag känner idag en obeskrivbar sorg över vad som hände igår, min själ har sårats djupt.