Skrivarflöde & bullbak!

Ett par dagar med stor skrivarlusta och inspiration har förflutit och jag känner mig mycket nöjd med hur det hela utvecklar sig. Det är svårt att förklara vad som händer när man hamnar i ett "flow". Fingrarna löper på över tangenterna i samma takt som historien kommer till mig, helt plötsligt dyker alla bra ord, tankar, meningsföljder upp och framförallt får historien en löpande fortsättning, kanske inte så som jag tänkt det alla gånger, men det är bara att hänga på och se på hur den utvecklar sig i mitt huvud och sedan på pränt. Jag har upplevt mycket härliga och glada stunder vid tangentbordet de senaste dagarna!! Till mitt sällskap har jag haft en grandios hibiskus i full blom, som även den har sin egen histora. Moderplantan fick jag av min far året innan han gick bort, och vi kallar den helt enkelt för morfar. Moderplantan gav upp förra våren och det här lilla skottet har även det varit på väg att ge sig....men med enträgen kämpaglöd har vi gjort allt som stått i vår makt för att få den att överleva och nu har vi det strålande resultatet!! Närapå meterhög, buskig och mycket vacker! Så nu står "morfar" här och sprider en enorm blomsterprakt och glädje! Kanske är det därför skrivarlustan och inspirationen hållt så hög koncentration de sista dagarna.....

"Morfar"

Ur en av mina absoluta favoritböcker vill jag nu delge Er några rader som utan förbehåll kan kopplas till det jag hittills skrivit här och som även har stor koppling till mig och min far.

"Han bad att få titta på hibiskusplantan på fönsterbrädet bakom sig. Jag tog den i min kupade hand och höll den framför hans ögon. Han log. -Det är naturligt att dö, upprepade han. -Att vi gör en sån affär av det beror på att vi inte ser oss själva som en del av naturen. Vi tror att vi är något förmer än naturen därför att vi är människor. Han log mot krukväxten. -Det är vi inte. Allt som föds dör. Han såg på mig. -Håller du med om det? -Ja. -Allright, viskade han, nu kommer räkenskapens dag. På det här sätter skiljer vi oss från de underbara växterna och djuren. Så länge vi kan älska varann och minnas den kärlek vi kände, kan vi dö utan att egentligen försvinna. All kärlek vi skapat finns kvar. Alla minnena finns kvar. Vi lever vidare - i hjärtat på var och en som vi berört och format medan vi levde här. Döden är slutet på ett liv men inte på en relation."

Ur "Tisdagarna med Morrie" av Mitch Albom.

Har ni inte läst boken, kan jag varmt rekomendera Er att göra det.

Nu har degen jäst över sina bredder och Linnéa och jag ska starta dagens bullbak! Kanelbullar och nektaringalette står på planeringen! Ha en fin dag alla Ni därute!