Ofrivillig bloggtorka.

Det är inte brist på idéer eller tankar som gjort att det gått lite i stå här på bloggen. Tiden har nog varit min största kompatant och jag har varit tvungen att prioritera, dessvärre har den här sidan då fått stryka en smula på foten. Det händer en del just nu, mycket positivt, annat inte fullt så positivt, men så är det ju. Häromdagen tog iallafall jag och Alice en promenad förbi min mor och när vi satt med varsin värmande kopp kaffe i våra nävar sköt hon över ett kort till mig med uppmaningen "Läs det här, jag tror du kommer tycka om det." "Men det här är väl från mig", replikerade jag, eftersom jag kände igen utsidan av det dubbelvikta kortet. Hon såg bara på mig och nickade till svar. På insidan av kortet fanns några korta textrader, daterat på dagen exakt för 5 år sedan. Då, den hösten, hade jag inom en tidsrymd av knappt 2 år förlorat såväl min mormor och morfar som min högt älskade hund Nancy. Under en kripigt kall vinterpromenad kom dessa rader till. "Det skymmer i sion. Aftonrodnaden färgar himlen rosa och månen strålar stark och klar. Snön gnistrar och stjärnorna blinkar mot mig där jag går. Plötsligt är det som att jag förstår. De som borta är, som jag hållit så kär, de kan se mig och vara mig när. Den tanken skänker mig tröst och ger lugn och ro åt mitt bröst. Jag vill leva mitt liv, och ett i taget ta mina kliv. Jag vill vara en människa så god, som kan le och ge uppmuntrande ord. Den styrkan de mig ger, de som mig från stjärnorna ser." Nu ska Alice och jag åter ta oss en promenad, ut i skogen för att hämta hem lite granris....det är ju snart advent... Ha det så gott! Varma förjulsvinterkramar från mig! :-)