Inte utan min bajspåse...

Är man en god och ansvarstagande hundägare så är man. Sålunda uppdateras ständigt jackfickorna med nya bajspåsar. De sista åren har jag även upptäckt att man kan ha tämligen stor glädje av dessa också i andra sammanhang. Idag var ett sånt tillfälle. Alice och jag hade varit till min mor och hennes sambo för sedvanlig frisering av den sistnämnde, efter det skulle vi ta en långpromenad. Jag gillar oftast att gå ut utan mål eller för den delen tidspress, det kan ta en på turer man inte skullit komma på om tiden varit en faktor att ta hänsyn till. Så, efter klippning gav vi oss av och tog först skolvägen en bit för att sen vika av in i skogen. Det är mycket lättgått, även om man på sina ställen får kränga sig över knotiga rötter och huka sig under vidlyftiga granar. Men det är välkänd mark jag trampar, här har jag sprungit och lekt massor som barn. Så snart vi kommit en bit in på stigen kände jag i hela kroppen att det var en skogsdag, vissa dagar är havsdagar och vissa är skogsdagar, idag var en skogsdag. Doften från sval och fuktig mossmark, vindens sus långt uppe i trädkronorna som då och då gjorde ett svep ner över oss som för att ge oss en välbehövlig svalka. Solens bleka strålar letade sig in mellan trädstammarna och fick naturen omkring att se närapå trollsk ut. Vid ett parti kom jag på mig själv att tänka på "Ronja" och "Birk", då de hittar den skadade vildhästen och plåstrar om den efter eget huvud med vitmossa... En skarpt lutande klippvägg, sagolikt vackert böljande landskap av stenar klädda i björnmossa och de höga vajande träden. Jag står där och drömmer mig bort en smula, låter blicken svepa över stenarna, upp i trädkronorna och tillbaka ner mot mossan.....jag andas djupa lugna andetag och försätter mig själv i ett slags meditativt tillstånd.....det är då jag upptäcker dem!!! Svamparna!! Och go vänner, det är nu jag får användning för mina xtra bajspåsar! Den halvt slumrande, men biologiskt nedärvda jaktlustan slår till som en blixt från....ja, ni vet. Jag slår ut med armarna som för att muta in området, trots att jag är den ende på platsen, väser i mungipan åt min fridfullt blåbärsmumsande och filosofiska hund att hålla sig undan. Hon ser upp på mig med oförstående blick och återgår sedan till sitt. Jag klappar frenetiskt utanpå jackfickorna, utan att släppa svamparna med blicken, för att känna efter att där faktiskt finns ett par xtra påsar...och det finns det. Phu! Sen möljer jag ner i mossan och plockar de små liven som vore de diamanter.... Jag finkammar "mitt område"...sitter på huk, i medsol och spejar.....jaaaa, titta..ännu fler! Med skapligt ograciösa älgkliv tar jag mig från tuva till tuva och scannar av med mina inbyggda "svampögon", hunden håller jag på armlängs avstånd med ömsom "NEEEJ, inte där..." och "Förlåt...matte menade inte att låta otrevlig, men det är så mycket svamp här....åh titta ännu fler...äh, va fan..." När jag fyllt två pruttpåsar till brädden får jag lov att stänga av svampögonen, hålla huvet i högläge och angöra en rask promenad ut ur skogen....en liten påse ligger och fortfarande tom och skramlar i fickan, men den törs jag inte ta....hunden kan ju tänkas bli bajjnödig på hemvägen och jag kunde inte gärna begära att hon skulle hålla sig för några svampars skull... Nu återstår bara ett litet dilemma....vem kan tänkas vilja ha min bajspåsar med trattisar?? Rätt gissat, jag är en jävel på att plocka, men äter helst inte.....jag vet, jag vet...."Som är så gott!!", men nej, jag avstår helst.... Fast folk brukar inte ha så mycket att invända när jag kommer med dem....jävlar, en fästing, satan...måste in i duschen.... Tack och hej för idag! :-)