Älgmöte & ord på vägen

Tidigt igår morse satte jag mig åter i bilen för att fara de dryga fyra milen till mitt jobb på miljöenheten. Efter två mil, då bilen fått upp dräglig värme och Mikael Wiehe sjöng för fullt, dök hon upp... Efter en krök där skogen öppnar upp för en plätt ängsmark stod hon, bara några meter in från vägkanten, i ett oslagbart majestät och med ett tydligt intresse mot andra sidan vägen. Jag saktade in och tackade min lyckliga stjärna för att jag vid tillfället var någorlunda ensam ute på vägarna....klämdagar är inte alltid av ondo. Jag körde in mot sidan av vägen, fiskade upp kameran ur väskan och lät Wiehe vila sin stämma ett tag. Efter en liten stund, ivrigt påskyndad av sin mor, stegade så även hennes kalv ut över vägen. Jag fick ett par bilder, men pga det dåliga ljuset och brist på tid att ställa om kameran blev de inte vad jag ville, men vad gör väl det? Upplevelsen bär jag ju med mig på näthinnan många dagar framöver. Så vackra djur vi har i vår artrika fauna! Enligt "Djurens språk" av Solöga säger älgen: "Här och nu har du allt. Min gåva till dig är att vara nöjd med livet" Här gäller det att känna dig nöjd med din plats i livet, först då befinner du dig i mitten av världen och det du önskar kommer till dig. Kliv ur känslan av missmod. Välj att vara nöjd och din situation förbättras. Mycket tänkvärt och det är så jag ser på livet. Här och nu. Välj glädje och goda tankar! Många av mina tankar går i dagsläget till Sveriges vargstam och de individer som finns kvar. Jag hoppas att de styrande som ansvarar för det här beslutet kommer att lyssna och ta sitt förnuft till fånga. Just nu försvarar man sig med att det var för inavelns skull man valde att tillåta licensjakt. Jag menar att det bara är något man försöker skydda sig bakom nu när man såg hur den här jakten gick till och dessutom...HUR kan jakt vara lösningen på inavel? Det blir ju nu ännu färre individer att bygga på i den redan ansatta stammen, hur kan det gynna god avel? Jag tror dessvärre det här bara är ett sätt för den sk. alliansen att fiska röster i glesbygd. Vad som skrämmer mig mer än alla rovdjur i världen är den okunskap våra styrande i det här landet besitter. Carlgrens och Erlandssons uttalanden i ärendet talar sitt tydliga språk, man inser inte vad man har gjort i och med det här beslutet och man är inte beredd att ta sitt ansvar. Inte heller kommer de jägarlag som överskjöt vargar att åtalas, vad säger det oss? Manifestationer kommer att anordnas FÖR vår svenska vargstam, dels på Mynttorget/Gamla stan i Stockholm den 16 januari kl 14.00, dels i Örebro på Vargens dag den 4 februari. Det jag tycker är viktigt är att vi alla använder vårt sunda förnuft, kunskap i ämnet och respekt för varandra. Med hat och fördomar kommer vi ingenstans, det behövs saklighet och respekt för varandras delade åsikter. Jag menar inte att man inte ska hålla efter vargstammen, men det skulle skett på ett annat sätt. Man borde ha handplockat ett hundratal jägare/viltvårdare med god kunskap om vargen och aveln och som också besatt sunda värderingar. Eftersom jag själsligen står så nära vargen har detta varit en smärtsam tid, men jag vill använda min sorg och ilska som drivkraft för att kunna göra positiv skillnad för vargarna framöver. När jag läser i "Djurens språk" står detta att läsa om vargen: "Praktisera världens visdom. Min gåva till dig är att få tillbaka det du gett till världen" Vargens visdom är enkel. "Det du ger är det du får tillbaka", säger vargen. T.ex väljer du utifrån rädsla, då kommer rädsla tillbaka, väljer du utifrån kärlek, då kommer kärlek tillbaka, väljer du att döma andra, då dömer andra dig, väljer du att hjälpa andra, då får du hjälp av andra. Se över ditt liv och tänk efter. vad är det du har gett till världen? Här gäller det att vara den vise man eller kvinna du i grund och botten är och praktisera världens visdom till fullo. Rädsla för vargar = tron på bestraffning/vedergällning/rädlsa för att få tillbaka det man gett till världen. Avslutningsvis vill jag skänka Er mycket ljus och värme på den stig Ni vandrar....livets stig! :)

Tillbakablickar...

...är inte alltid av ondo. Trots min sviktande hälsa den gångna året kan jag se tillbaka på en fantastiskt skön sommar tillsammans med mina tjejer!

I dagar som dessa behövs tillbakablickar för att förmå se framåt...bortom bister vinter väntar ju ännu en vår, ännu en sommar...

Under tiden njuter jag av det här...

Svanpappan en ljummen kväll i juli

Alice på spaning

Redo för snorkling

Kvällsdopp på Singö

Smmmmultronstrå...

Snön virvlar nu åter utanför mina fönster efter ett par dygn med riktigt låga temperaturer. När dagsljuset vågat sig fram en smula ska jag ta Alice på en långpromenad....imorgon väntar arbetet igen efter några dagars ledighet i kombination med sjukhusvistelse. Men först...en kopp rött te och lite meditation.

Ha en riktigt skön dag, alla Ni därute! :)

Till minne...

Jag tänder idag ett ljus till minne av alla de vargar som igår föll offer för vår jords största rovdjur, människans smärtsamma kulor.

Många av dem skadeskjöts dessutom och fick lida i onödan.

Mörkertalet för ej inrapporterade skjutna individer vet vi inget om, men man kan ju ana...

Mina tankar och mina healingkrafter går idag till de vargflockar som förlorat medlemmar, med hopp om att de ändå fortfarande kan fortsätta att leva i våra svenska skogar.

Mitt hopp står även till att detta inte ska upprepas, att myndigheter och riksdag, ansvariga för beslutet, inser sitt misstag och drar tillbaka licensjakten på varg.

Jag hoppas också att vi människor någon gång skall förstå att naturen inte bara finns till för oss, på våra villkor och att naturen enbart skall anpassas till oss. Vi behöver förstå att leva i samklang med HELA naturen, inte bara de delar som passar oss.

Jag känner idag en obeskrivbar sorg över vad som hände igår, min själ har sårats djupt.

Julfrid?

Onsdagmorgon, en måttlig bit in i julemånaden december. Här och var kan jag nu ana en spirande stress hos människor därute i vimlet. Julen kommer lika plötsligt varje år, den liksom smyger sig på oss människor och när den slutligen drabbar oss känns den ungefär lika chockerande som det första snöovädret....varje år, samma förvirring och panik. Ångesten pulserar i tinningarna, ymniga svettningar bryter fram under varma kläder i julhandeln.....hur ska vi nu få till det så just den där magiska dagen blir....just så magisk som alla vill ha den.... (Alla är kanske att ta i.....vi är ju några få som klivit ur den gängse tågordningen...) Men de är många, de där stackars människorna som är övertygade om att det inte blir nån jul utan skinka, syltor, ostar, gröt, alladinchoklad, tomtar, paket, gran, julgardiner, stjärnor och mycket mycket mer. Trots allt, kära Ni, så infinner sig de "magiska" juldagarna i stort sett över hela vår jord....även långt ifrån våra dingnande julbordfrossor och pakethögar som närapå välter den välutsmyckade granen.....det blir jul ändå, även utan alla invanda julattribut.....faktiskt. Jag skulle vilja få människor att varva ner istället för varva upp inför julen....Ni blir så mycket godare och gladare mot andra såväl som mot Er själva! Ta en stund för dig själv....fundera över vad som verkligen är viktigt för dig. Var snäll mot dig själv, ställ inte så höga krav.....jag menar....."it's christmas after all"......och du ska se att den faktiskt kommer att "bli alldeles, alldeles underbar".

Advent

"Advents tid kom till mitt ensamma hus;

jag sätter i staken ett sparat ljus.

Något skall ske bortom frostig advent;

jag väntar en gåva som Herren sänt.

Den gåvan är av ett helt annat slag

än gåvor vi ger varann var dag.

Öppna din tillstängda dörr i ditt hus,

så lyser i mörkret ett litet ljus."

Carl-Bertil Agnestig

Ofrivillig bloggtorka.

Det är inte brist på idéer eller tankar som gjort att det gått lite i stå här på bloggen. Tiden har nog varit min största kompatant och jag har varit tvungen att prioritera, dessvärre har den här sidan då fått stryka en smula på foten. Det händer en del just nu, mycket positivt, annat inte fullt så positivt, men så är det ju. Häromdagen tog iallafall jag och Alice en promenad förbi min mor och när vi satt med varsin värmande kopp kaffe i våra nävar sköt hon över ett kort till mig med uppmaningen "Läs det här, jag tror du kommer tycka om det." "Men det här är väl från mig", replikerade jag, eftersom jag kände igen utsidan av det dubbelvikta kortet. Hon såg bara på mig och nickade till svar. På insidan av kortet fanns några korta textrader, daterat på dagen exakt för 5 år sedan. Då, den hösten, hade jag inom en tidsrymd av knappt 2 år förlorat såväl min mormor och morfar som min högt älskade hund Nancy. Under en kripigt kall vinterpromenad kom dessa rader till. "Det skymmer i sion. Aftonrodnaden färgar himlen rosa och månen strålar stark och klar. Snön gnistrar och stjärnorna blinkar mot mig där jag går. Plötsligt är det som att jag förstår. De som borta är, som jag hållit så kär, de kan se mig och vara mig när. Den tanken skänker mig tröst och ger lugn och ro åt mitt bröst. Jag vill leva mitt liv, och ett i taget ta mina kliv. Jag vill vara en människa så god, som kan le och ge uppmuntrande ord. Den styrkan de mig ger, de som mig från stjärnorna ser." Nu ska Alice och jag åter ta oss en promenad, ut i skogen för att hämta hem lite granris....det är ju snart advent... Ha det så gott! Varma förjulsvinterkramar från mig! :-)

Mycket nu...

Ännu en lördag ser dagens ljus....fast det är knappt. Det ligger ett tätt luddigt täcke som gör det tämligen lågt i tak ute...och jag tar en dag med lite lugn och ro i hemmets vrå. Har tänkt mig att pyssla med några småprojekt som länge fått stå åt sidan för annat.

Annars är livet just i skrivande stund mångfacetterat och min nyvunna inre kraft har satts på ordentliga prov de sista veckorna, glädjande nog med goda resultat.

Jag har trots en något turbulent tid lyckats behålla mitt lugn och hanterat såväl mina känslor som andras på ett tillfredställande sätt. Tricket för min del har varit att ta en sak i taget, känna känslan för att sedan lämna den och åter svänga upp på "min" väg. Jag har fört en inre dialog och kunnat ta hjälp av mina healande rum, vilket känns alldeles fantastiskt!

Idag vaknade jag tidigt, vilket jag är mycket tacksam över, jag har nog tjatat om det i tidigare inlägg....jag älskar tidiga mornar!

Den här tiden kanske framför allt, då jag får dra på mig raggsockarna jag under natten krängt av mig, tassa ut i köket...tänder några ljus, sätter på vatten till espresson....radion på låg volym, så den bara anas i bakgrunden....sjunker ner i soffan, sluter mina händer runt det varma kaffeglaset och ser ut i mörkret, låter tankarna få fritt flöde...kanske kommer där något jag kan fånga upp och ta med mig in i ett sammanhang så småningom....lyssnar till vovvens tunga andetag...under täcket....i min säng.... En oinvigd skulle kunna ta henne för ett hemligt mänskligt besök, där hon ligger utsträckt i hela sin längd (vilket faktiskt blir sina modiga centimetrar...) och snusar ljudligt....likt en...ja, typ människa...

Min dotter har faktiskt vaknat en del nätter av kraftfulla snarkningar och trott det var jag, men då hon undersökt saken närmare gjort upptäckten att ljuden kommit från hennes fyrbenta syster...men i rättvisans namn ska även nämnas att matte och tillika mamma också kan dra en och annan timmerstock om natten.

Nu har morgonen övergått i förmiddag, klockan har just passerat 10 och tiden för veckans upplaga av "Ring så spelar vi" har ebbat ut och lämnat plats för "Melodikrysset". På balkongen råder febril verksamhet, småfåglarna flyger i skytteltrafik och äter sig knubbiga och goa på frön, nötter och talgbollar. I fjärran kan jag höra hackspettens hisnande rop....en bil startar någonstans och ger sig ut i geografin....här inne råder dock lugnet.

Under veckan som gått har jag efter 8 månaders hel sjukskrivning påbörjat min väg tillbaka till arbetslivet. Jag har haft turen att få arbetsträna på ett eget valt ställe, miljöenheten på vårdbolaget jag är anställd i, och det känns väldigt roligt och inspirerande! Klart att det varit tröttande, men fördelarna har överglänst och det känns riktigt skönt att vara så här långt på väg! Mina egna privata planer och tankar fortskrider även de och jag ser riktigt ljust på min framtid! Häftigt! Och med tanke på att jag för bara 6 månader sedan hade en klar och tydlig plan för hur jag skulle avsluta livet så känns det rent svindlande att stå där jag står idag! Jag är mig själv evigt tacksam att jag lät just det beslutet bero och att jag tog emot hjälpen istället.

Nu ska jag stänga ner här för att gå ut i köket och fortsätta med dagens små projekt, ett vinställ ska målas klart...en vägg i annan kulör...sen blir det lite borrning i tak och väggar, nya hyllor ska sättas upp och en ny lampa ska formges...förmodligen blir det även lite städning till slut....

Mot eftermiddagen tar jag med lite glögg och tar en promenad till min mors hus där jag ska elda i kaminen och sen mysa framför brasan (när man nu inte har en egen...)!

Första snön damp ner i Roslagen i torsdags....men nu är den ett minne blott...

Naturens under & Dan Andersson

Det blev ytterligare en trollpromenad idag...med kameran i högsta hugg...

Lönnlövsstilleben

Hallonsnår i vila Livet självt Kan det bli nyponsoppa av detta månne...? Näva i höstskrud ...och några rader från en favoritpoet... "Jag ska följa genom dalarna i höstens höga natt, och i rök från hundra milor ska jag sjunga som besatt. Och när natten böljar becksvart över skogstjärnens skum, mina basar skola ropa djupt ur mänskosjälens rum." Dan Andersson