Ofrivillig bloggtorka.

Det är inte brist på idéer eller tankar som gjort att det gått lite i stå här på bloggen. Tiden har nog varit min största kompatant och jag har varit tvungen att prioritera, dessvärre har den här sidan då fått stryka en smula på foten. Det händer en del just nu, mycket positivt, annat inte fullt så positivt, men så är det ju. Häromdagen tog iallafall jag och Alice en promenad förbi min mor och när vi satt med varsin värmande kopp kaffe i våra nävar sköt hon över ett kort till mig med uppmaningen "Läs det här, jag tror du kommer tycka om det." "Men det här är väl från mig", replikerade jag, eftersom jag kände igen utsidan av det dubbelvikta kortet. Hon såg bara på mig och nickade till svar. På insidan av kortet fanns några korta textrader, daterat på dagen exakt för 5 år sedan. Då, den hösten, hade jag inom en tidsrymd av knappt 2 år förlorat såväl min mormor och morfar som min högt älskade hund Nancy. Under en kripigt kall vinterpromenad kom dessa rader till. "Det skymmer i sion. Aftonrodnaden färgar himlen rosa och månen strålar stark och klar. Snön gnistrar och stjärnorna blinkar mot mig där jag går. Plötsligt är det som att jag förstår. De som borta är, som jag hållit så kär, de kan se mig och vara mig när. Den tanken skänker mig tröst och ger lugn och ro åt mitt bröst. Jag vill leva mitt liv, och ett i taget ta mina kliv. Jag vill vara en människa så god, som kan le och ge uppmuntrande ord. Den styrkan de mig ger, de som mig från stjärnorna ser." Nu ska Alice och jag åter ta oss en promenad, ut i skogen för att hämta hem lite granris....det är ju snart advent... Ha det så gott! Varma förjulsvinterkramar från mig! :-)

Mycket nu...

Ännu en lördag ser dagens ljus....fast det är knappt. Det ligger ett tätt luddigt täcke som gör det tämligen lågt i tak ute...och jag tar en dag med lite lugn och ro i hemmets vrå. Har tänkt mig att pyssla med några småprojekt som länge fått stå åt sidan för annat.

Annars är livet just i skrivande stund mångfacetterat och min nyvunna inre kraft har satts på ordentliga prov de sista veckorna, glädjande nog med goda resultat.

Jag har trots en något turbulent tid lyckats behålla mitt lugn och hanterat såväl mina känslor som andras på ett tillfredställande sätt. Tricket för min del har varit att ta en sak i taget, känna känslan för att sedan lämna den och åter svänga upp på "min" väg. Jag har fört en inre dialog och kunnat ta hjälp av mina healande rum, vilket känns alldeles fantastiskt!

Idag vaknade jag tidigt, vilket jag är mycket tacksam över, jag har nog tjatat om det i tidigare inlägg....jag älskar tidiga mornar!

Den här tiden kanske framför allt, då jag får dra på mig raggsockarna jag under natten krängt av mig, tassa ut i köket...tänder några ljus, sätter på vatten till espresson....radion på låg volym, så den bara anas i bakgrunden....sjunker ner i soffan, sluter mina händer runt det varma kaffeglaset och ser ut i mörkret, låter tankarna få fritt flöde...kanske kommer där något jag kan fånga upp och ta med mig in i ett sammanhang så småningom....lyssnar till vovvens tunga andetag...under täcket....i min säng.... En oinvigd skulle kunna ta henne för ett hemligt mänskligt besök, där hon ligger utsträckt i hela sin längd (vilket faktiskt blir sina modiga centimetrar...) och snusar ljudligt....likt en...ja, typ människa...

Min dotter har faktiskt vaknat en del nätter av kraftfulla snarkningar och trott det var jag, men då hon undersökt saken närmare gjort upptäckten att ljuden kommit från hennes fyrbenta syster...men i rättvisans namn ska även nämnas att matte och tillika mamma också kan dra en och annan timmerstock om natten.

Nu har morgonen övergått i förmiddag, klockan har just passerat 10 och tiden för veckans upplaga av "Ring så spelar vi" har ebbat ut och lämnat plats för "Melodikrysset". På balkongen råder febril verksamhet, småfåglarna flyger i skytteltrafik och äter sig knubbiga och goa på frön, nötter och talgbollar. I fjärran kan jag höra hackspettens hisnande rop....en bil startar någonstans och ger sig ut i geografin....här inne råder dock lugnet.

Under veckan som gått har jag efter 8 månaders hel sjukskrivning påbörjat min väg tillbaka till arbetslivet. Jag har haft turen att få arbetsträna på ett eget valt ställe, miljöenheten på vårdbolaget jag är anställd i, och det känns väldigt roligt och inspirerande! Klart att det varit tröttande, men fördelarna har överglänst och det känns riktigt skönt att vara så här långt på väg! Mina egna privata planer och tankar fortskrider även de och jag ser riktigt ljust på min framtid! Häftigt! Och med tanke på att jag för bara 6 månader sedan hade en klar och tydlig plan för hur jag skulle avsluta livet så känns det rent svindlande att stå där jag står idag! Jag är mig själv evigt tacksam att jag lät just det beslutet bero och att jag tog emot hjälpen istället.

Nu ska jag stänga ner här för att gå ut i köket och fortsätta med dagens små projekt, ett vinställ ska målas klart...en vägg i annan kulör...sen blir det lite borrning i tak och väggar, nya hyllor ska sättas upp och en ny lampa ska formges...förmodligen blir det även lite städning till slut....

Mot eftermiddagen tar jag med lite glögg och tar en promenad till min mors hus där jag ska elda i kaminen och sen mysa framför brasan (när man nu inte har en egen...)!

Första snön damp ner i Roslagen i torsdags....men nu är den ett minne blott...

Naturens under & Dan Andersson

Det blev ytterligare en trollpromenad idag...med kameran i högsta hugg...

Lönnlövsstilleben

Hallonsnår i vila Livet självt Kan det bli nyponsoppa av detta månne...? Näva i höstskrud ...och några rader från en favoritpoet... "Jag ska följa genom dalarna i höstens höga natt, och i rök från hundra milor ska jag sjunga som besatt. Och när natten böljar becksvart över skogstjärnens skum, mina basar skola ropa djupt ur mänskosjälens rum." Dan Andersson

När älvorna dansar...

Vaknade tidigt i morse med en märklig känsla i kroppen...efter gårdagens trötta seghet kände jag mig nu tämligen alert och viljan att stiga upp och leva dagen välde över mig. Jag stötte dock på patrull och insåg att jag ej med lätthet kunde slänga benen åt något av hållen av min säng. Jag såg mig yrvaket omkring och förstod att jag låg inkilad som i ett skruvstäd, med en rödbrun högt snarkande madonna på fyra tassar på ena sidan och en 161 cm lång svarthårig småsnusande varelse på den andra...hur gick det här till? Efter lite knökande får jag dock loss benen och för dem försiktigt över sängkanten...detta konststycke följs av djupt missnöjda suckar och grymtanden från olika delar av sängen, men jag trotsar detta och stiger upp... Det är nu jag upptäcker att något hänt med mig under de tidiga morgontimmarna...fingrarna är krumma och beniga...fötterna har täckts av grått ludd....håret står på ända likt ett lavrikt gammalt träd och näsan har tagit form av en vindpinad rot. Jag lyfter blicken, ser ut på den gryende dagen och förstår som i ett "trollslag" vad som hänt... Älvorna dansar en lustiger dans i dalen nedanför vårt hus....frosten har bitit sig högt upp i träden....himlen är djupblå och skogen formar ett sagolandskap av sina karga grenar och på sina ställen täta barrbeklädda furor. Det är en "Bauer-morgon" och magin har tagit ett fast grepp om mig... När dottern gjort sig klar och farit iväg till skolan, väcker jag den snarkande madonnan under täcket och manar henne att stiga upp och följa mig på en trollsk morgonpromenad. Hon ser först på mig med oförstående blick...lägger sedan försiktigt ner huvudet igen och låtsas sova...men jag ger mig inte. Efter mycket lock och pock kommer hon med tunga steg mot dörren, sträcker på sig och blinkar trött mot mig, sen beger vi oss ut i den något bistra morgonluften. Det är så märkbart lugnt och stilla när vi tassar den gamla banvallen bort mot ängarna...älvorna har nu tagit sin dans mot högre höjder och de ses svepa runt trädtopparna...

På återvägen låter jag blicken svepa över marken och här och var ses naturen forma tavlor åt dem som har trollögon nog att se dem... Då vi nästan är hemma igen stöter vi på den här kamraten...

...inte konstigt att de ser så bra...de har ju ficklampor till ögon.

Nu har trollmor fått sig två värmande koppar rött te, älvorna har formaterat sig till en mjölktät dimma i dalen, madonnan snusar på fårskinnet i soffan och småfåglarna har klappjakt på frön på balkongen...

Bristande inspiration...

Nu går det för långt mellan inläggen här på bloggen, men det är som all inspiration tagit ledigt och slängt sig iväg på en sista-minuten till Gud-vet-var...dessutom utan den goda smaken att meddela mig innan avfärd... Jag blir så frustrerad av att inte kunna skriva. Jag lägger pannan i djupa veck och försöker förstå varför det är så här just nu, men utan att egentligen komma fram till något av värde. Jag tycker också att det pågått för länge...snart en och en halv månad sen jag skrev så mycket som en rad i mitt pågående Drömprojekt. Och här på bloggen, där ju kraven är lite mindre får jag heller inte till något...aaarrrggghhhhhh....... Vid en av de flera bilturerna förra veckan passade jag ändå på att fotografera lite, men inte ens det blev riktigt bra. Några av fotona finns dock med här för att på någotvis fylla ut mitt dravlande.

Så, vad göra??? Jo, jag kan konstatera att flyttfåglarna har bråda tider, vilket så gott som alltid får mig att känna mig lite vemodig till sinnet. Inte för att vi på raska fötter är på väg mot senhöst och vinter, utan för att det är en slags stämning i naturen nu som skänker mig vemodiga tankar och känslor. Jag tycker vemod är bra, det är....lugnande.

Jag har även upptäckt att de otroligt vackra Sidensvansarna ankommit Roslagen, i stora horder svirrar de nu från höga träd och sveper över hösthimlen på sitt karaktäristiska sätt.

På promenaden med Alice idag såg jag också att den asfalterade gångvägen förvandlats till en färgsprakande och vacker tavla...ska ta med kameran imorrn...

Här utanför på min lilla balkong härskar ännu bara talgoxar, blåmesar och nötveckor, så där finns inget direkt att rapportera om, men jag återkommer så snart jag får andra gäster.

Tja, det var väl det hela för nu...inte mycket för världen att skåda, men ändå...

Tills nästa gång...Ha det så gott! :-)

Fågel, fisk eller mitt i mellan...

Idag hade jag föresatt mig att "bara-vara", datumet i almanackan visar att min far skulle fyllt 69 år och mina tankar var naturligtvis hos honom. Saknaden kräver sitt utrymme och jag bereder den plats inom mig, utan att den för den delen får förta mig. Solen visar ännu en dag upp sig från sin absolut bästa sida och det slår mig att den här hösten sätter alla möjliga rekord i fantastiskt väder! Temperaturen klättrar fortfarande skyhögt så snart solens strålar letar sig över trädkronorna, vindarna är ljumma och det är svårt att ta till sig att det endast är två månader till Lucia. Igår var jag på en av de större butikskedjorna och handlade lite förnödenheter och möttes då redan i dörren av tomtar, glitter, julkort och kulor till granen....milda makter!

Nå, idag har jag således tagit det lugnt och bara ägnat mig åt naturliga väsentligheter, såsom lite "fågelskådning" genom fönstret, då jag igår ställde iordning höstbuffén åt småfåglarna på balkongen. Bilderna blir ju inte fullt lika klara och fina genom fönster, även om de är nytvättade som mina....fönstren alltså...

Men eftersom jag inte lärt mig tågordningen på hur bilderna kommer in här, så får jag börja baklänges...vid vår fina å som rinner genom samhället och som just i dagarna verkligen har finfrämmande i form av 4 grandiosa laxar i kolossalformat. Bilderna är inte bra...jag vet, men ändå. Det har varit otroligt häftigt att sitta och se på hur de leker sig upp och ner i det strömmande vattnet...vänder upp sina glittrande vackra sidor och kommer ibland farande som projektiler precis i vattenytan...helt magiskt!

Det gamla brofästet.

Här är 2 av de vackra skapelserna som besökt vår å. Och här...

Sen kommer vi till de glada matgästerna härutanför. Nötveckan som formligen halsar i sig frön.

Och så till den piggaste av de alla, blåmesen, som ivrigt hackar i sig av såväl jordnötter...

...som talgbollar.

Talgoxar var här också, men de fick jag inga bra bilder på idag. Men nu har jag riggat stativet vid fönstret, så imorrn tar jag nya tag. Har funderat på att lista alla fåglar som besöker mig i höst/vinter.

Ha nu en fortsatt skön helg!

Inte utan min bajspåse...

Är man en god och ansvarstagande hundägare så är man. Sålunda uppdateras ständigt jackfickorna med nya bajspåsar. De sista åren har jag även upptäckt att man kan ha tämligen stor glädje av dessa också i andra sammanhang. Idag var ett sånt tillfälle. Alice och jag hade varit till min mor och hennes sambo för sedvanlig frisering av den sistnämnde, efter det skulle vi ta en långpromenad. Jag gillar oftast att gå ut utan mål eller för den delen tidspress, det kan ta en på turer man inte skullit komma på om tiden varit en faktor att ta hänsyn till. Så, efter klippning gav vi oss av och tog först skolvägen en bit för att sen vika av in i skogen. Det är mycket lättgått, även om man på sina ställen får kränga sig över knotiga rötter och huka sig under vidlyftiga granar. Men det är välkänd mark jag trampar, här har jag sprungit och lekt massor som barn. Så snart vi kommit en bit in på stigen kände jag i hela kroppen att det var en skogsdag, vissa dagar är havsdagar och vissa är skogsdagar, idag var en skogsdag. Doften från sval och fuktig mossmark, vindens sus långt uppe i trädkronorna som då och då gjorde ett svep ner över oss som för att ge oss en välbehövlig svalka. Solens bleka strålar letade sig in mellan trädstammarna och fick naturen omkring att se närapå trollsk ut. Vid ett parti kom jag på mig själv att tänka på "Ronja" och "Birk", då de hittar den skadade vildhästen och plåstrar om den efter eget huvud med vitmossa... En skarpt lutande klippvägg, sagolikt vackert böljande landskap av stenar klädda i björnmossa och de höga vajande träden. Jag står där och drömmer mig bort en smula, låter blicken svepa över stenarna, upp i trädkronorna och tillbaka ner mot mossan.....jag andas djupa lugna andetag och försätter mig själv i ett slags meditativt tillstånd.....det är då jag upptäcker dem!!! Svamparna!! Och go vänner, det är nu jag får användning för mina xtra bajspåsar! Den halvt slumrande, men biologiskt nedärvda jaktlustan slår till som en blixt från....ja, ni vet. Jag slår ut med armarna som för att muta in området, trots att jag är den ende på platsen, väser i mungipan åt min fridfullt blåbärsmumsande och filosofiska hund att hålla sig undan. Hon ser upp på mig med oförstående blick och återgår sedan till sitt. Jag klappar frenetiskt utanpå jackfickorna, utan att släppa svamparna med blicken, för att känna efter att där faktiskt finns ett par xtra påsar...och det finns det. Phu! Sen möljer jag ner i mossan och plockar de små liven som vore de diamanter.... Jag finkammar "mitt område"...sitter på huk, i medsol och spejar.....jaaaa, titta..ännu fler! Med skapligt ograciösa älgkliv tar jag mig från tuva till tuva och scannar av med mina inbyggda "svampögon", hunden håller jag på armlängs avstånd med ömsom "NEEEJ, inte där..." och "Förlåt...matte menade inte att låta otrevlig, men det är så mycket svamp här....åh titta ännu fler...äh, va fan..." När jag fyllt två pruttpåsar till brädden får jag lov att stänga av svampögonen, hålla huvet i högläge och angöra en rask promenad ut ur skogen....en liten påse ligger och fortfarande tom och skramlar i fickan, men den törs jag inte ta....hunden kan ju tänkas bli bajjnödig på hemvägen och jag kunde inte gärna begära att hon skulle hålla sig för några svampars skull... Nu återstår bara ett litet dilemma....vem kan tänkas vilja ha min bajspåsar med trattisar?? Rätt gissat, jag är en jävel på att plocka, men äter helst inte.....jag vet, jag vet...."Som är så gott!!", men nej, jag avstår helst.... Fast folk brukar inte ha så mycket att invända när jag kommer med dem....jävlar, en fästing, satan...måste in i duschen.... Tack och hej för idag! :-)