Minnen.

Det är försommar i min barndom, jag sitter med min pappa i den gamla Volvon med kanoten säkert fastsurrad på taket. Vi ska ut på en kvällspaddling, bara jag och min far. Det är inte särskilt ofta det händer att vi är ensamma tillsammans så jag känner mig mycket speciell och utvald den här kvällen. Det är fortfarande sen eftermiddag då vi lägger i kanoten vid sjökanten, luften är ljum och någonstans långt borta hör vi lommen ropa och ljudet fortplantar sig kvickt över den lugna sjön. Vattnet ligger som en spegel och den ljusa himlen reflekterar sig däri. Försiktigt stiger vi ner i kanoten och glider sen med några mjuka paddeldrag utifrån land. När vi efter en stund når mitten av sjön vikar vi av in på ån som mynnar ut där. Träden växer långt ut på åkanten och kronorna ovanför oss bildar en bedövande vacker lövsal. Allt vi kan se av den numer rodnande himlen är spridda flak här och var som tillsammans med trädkronorna bildar nästan som ett kartmönster. Jag drar in ett djupt andetag och vilar ett kort ögonblick med paddeln på relingen innan jag åter försiktigt för paddelbladet mot den spegelblanka vattenytan, jag inväntar min fars nästa drag och när jag hör hans paddel bryta vattenytan gör jag detsamma. Jag ser på nattsländorna som dansar en lustig dans strax ovanför vattnet. Man kan fortfarande höra lommens ödesmättade rop från sjön och här och var i skogen bjuder koltrasten på kvällskonsert, en enastående skönsång med så klara toner att det skälver i kroppen av vemod. När vi kommit en bra bit in på ån lägger min far upp paddeln tvärs över relingen och uppmanar mig med en viskning att göra detsamma. Det droppar lätt från paddelbladen och en formation av ringar bildas efter oss där vi ljudlöst glider fram på vattnet. Plötsligt bryts lugnet av en spillkråka som med full kraft kommer utfarandes från skogsbrynet. När den passerar precis framför kanotens för utstöter den ett skriande läte som nästan får blodet att isa sig i mina ådror. I samma ögonblick som den försvinner in bland träden på motsatta sidan ån hörs ljudet av sköra grenar som bryts från dungen den kom ifrån. Ljudet följs av en dov duns och när vi ser åt hållet ljuden kommit från står den där. Bara någon meter från oss, bland tätbevuxna alar och kaveldun uppenbarar sig en lo och den ser rakt på oss. Jag känner hur blicken nästan genomborrar mig med sin intensitet. Jag håller andan och ser tillbaka på den. Det känns som en evighet vi sitter så och tar in varandras sfär och jag förstår instinktivt att vi definitivt har passerat gränsen för lons integritet. Sakta viker den undan blicken, som om den tror att den inte syns om den gör en varsam rörelse, och lika plötsligt som den dök upp försvinner den sen likt en vålnad in i den täta skogen. Den här händelsen följde mig och min far genom hela hans liv, vi återkom gärna till den och den kom att bli synonym för vår relation. Jag är så tacksam att han födde mitt stora intresse för djur, natur och friluftsliv. Genom det lever han kvar i såväl mig och min dotter som min bror och hans pojkar.