Det bor...

...en väderbiten liten höstsjäl djupt i mitt inre rum...den registrerar saker på ett annat vis... Den ser då solen dalar sakta bakom trädtopparna och dagarnas flyende minuter blir allt färre...

Den ser hur världen därute bjuder ett inferno av färger, medan kylan åter står vid min port och knackar på...

Den hör prasslet från löven då jag låter göra

avtryck på stigen där jag går och den känner

vinden skapa rosor på min kind... Hösten har slutligen vunnit över sensommaren som sjungit sitt lov till oss den sista tiden...

Jag tackar dig, ljuva sommar, för allt du givit.

Jag välkomnar dig, höst. Var god mot min själ.

En far...

...slutar aldrig att vara en far. En morfar slutar aldrig att vara en morfar. Saknaden mäts plötsligt i den kärlek man en gång kände. Och kärleken till en älskad person blir ett mått på dennes närhet och påverkan som en gång var ett faktum. I söndags fyllde min far och min dotters morfar 70 år, en dag han firade på andra sidan tillsammans med de andra vingbeprydda änglar som vakar över oss och vår jord. Vi, på den här sidan, firade honom med att fara till den plats där hans kvarlåtenskap är placerad och där en del av honom ännu lever kvar på samma sätt som här hos oss. Det blev en dag att lägga i det vackra minnesarkiv djupt i mitt inre som tillhör min far.

Vi älskar dig, Du fattas oss!

Höstkänslor...

Igår låg dimman tät utanför mitt fönster, som bildade den ett lätt omfamnande täcke kring buskar och träd. Träd som fortfarande uppbär en ansenlig mängd löv på sina grenar, men som de senaste veckorna börjat skifta färg och alltmer liknar en konstnärs palett.

Idag bjuder en strålande sol från en molnfri himmel, luften hög, klar och lätt att andas. Ett besök vid havet som tillsammans med vinden skapar ett magnifikt skådespel. Sitter i lä med slutna ögon och låter mina sinnen fyllas av ljudet från de enorma vattenmassor som stormen pressar långt upp på land och som sköljer över kala klipphällar. Solen, med sina ännu värmande strålar mot mitt ansikte, som gör sitt bästa för att övertyga omvärlden att det finns ett uns av sensommar kvar i luften.

Havtornssnåret med sina dignande grenar av svåråtkomliga, klart orange lysande bär. Doften av tång som når mig i svepande rörelser.

En svanfamilj med tre vuxna ungar har sökt lä i en havsvik och över mig far en flock med skarv förbi.

Jag känner kylan från klippan jag sitter på, den tränger igenom mina tunna byxor och tvingar mig snart upp på fötter... Jag går hemåt igen, tömd på de vardagsproblem vi alla brottas med, och fylld av ny god energi att ha med då en ny arbetsvecka drar igång... Jag konstaterar att hösten nu leder med 75 - 25 över sommaren och den sentimentalitet som om hösten brukar besöka mig lyser i år med sin frånvaro...det är helt ok med höst!

Storskrake & blomstertobak

Vänta på oss, mamma!! Se hur de små raringarna springer på vattenytan för att komma ikapp. Och till slut gjorde de det och ville vila upp sig på mammas rygg. Min blomstertobak i kvällssol.

Nu har solen lagt sig till vila några timmar och så ska även jag göra...men jag får tillstå att jag lider en smula av lakanskräck om sommaren...jag vill aldrig gå isäng...man kan ju missa något av naturens ljuva skiftningar så här års...

Storslagna möten & badnymfer

En helt oslagbar dag vid havet har nått sitt slut och ytterligare några fagra stunder har lagts till i minnets skafferi. Idag fick min lilla flock ett trivsamt tillskott iform av min kära mor som tillsammans med oss ville njuta sommarens ljuvliga fröjder. För, mina vänner, att få spendera tid med dem man håller allra kärast, i en natur som är alldeles betagande, det är då livet är som bäst.

Min mor på flyt

Min fantastiska dotter Och så...det stora mötet för dagen...en havsörn!

Och igen...

Den som gapar efter mycket...

Nu intar vi vår sköna balkong som fullkomligt badar i härligt strålande kvällssol! Lilla mamman får sig ett glas vitt och dottern fredagsmys! :)

Önskar Er alla en skön fredagskväll och helg!

Så går en dag ifrån våra liv...

...och kommer aldrig åter.

Många är de dagar som passerat sen jag senast författade några rader här i cyberrymdens svar på dagboksblad, men det är inte brist på tankar och uppslag som fått mig att stå över fingrarnas taktfasta marsch över tangenterna, utan mer en prioritetsordning av den tid vi har utmätt till oss alla och envar.

Man kan säga att jag just i detta nu, då sommaren står i full prakt utanför mitt fönster och dygntemperaturen ger oss ett snitt på dryga 20 grader, lever som jag lär...jag tar en dag i sänder och njuter till fullo av våra makalösa svenska natur, med klippor och hav som navet i sommarens ljuva melodi.

Tillsammans med min lilla "flock" upplever jag skäggdoppingens sargade läte som ljuder över vattenytan då den lockar sin lilla familj till sitt näste, måsar och trutars skriande mot den himmelsblå skyn och här och var en silvertärnas skickliga ryttlande innan den störtdyker mot fjärdens blå palett i sin jakt på småfisk.

Vi ser dygnets alla skiftningar, hur vinden mot aftonen lugnar av och skänker oss ett spegelblankt hav som inbjuder till ett sista kvällsdopp, vi ser hur himlen byter skepnad och solen som dalar vid horisontens rand och för var minut som går färgas den allt rödare innan den slutligen lägger sig till vila några få timmar... Jag förundras och fascineras över hur allt i vår natur har sitt alldeles egna syfte, hur allt faktiskt är genomtänkt in i minsta detalj och känner mig om möjligt än mer ödmjuk inför det stora skådespelet som pågår framför våra ögon var dag...min dotter och jag har haft många goda samtal kring detta och jag sträcker på mig av stolthet då jag hör henne resonera kring naturen, dess innevånare och livet.

Hon äger en synnerligen unik förmåga att se det stora vi har omkring oss med ett mycket respektfullt och ödmjukt sinne och jag undrar stilla om jag någonsin träffat på en människa med större empatisk förmåga...jag är tämligen säker på att

svaret är och förblir nekande i den frågan.

Jag samlar alla våra upplevelser, samtal och tid tillsammans i minnets skafferi och därur kan jag sedan då vintern håller oss i sitt järngrepp plocka fram dem ett och ett, se på dem, uppleva dem på nytt och åter känna den ömhet, värme och kärlek som stunden skänkte oss.

(Jag ber om överseende med att bilderna inte är av högsta kvalitet, då de är tagna med mobilkamera, men...känslan, kära vänner, den kan nog ändå ingen kamera i världen förmedla...den kan bara upplevas om vi lever här och nu.)

Allt gott! :)

Lånade ord...

...som just nu talar bättre än mina egna!

"Ibland är livet som en upptäcktsfärd

Ett språng i mörker som jag måste ta.

För runt omkring mig finns en okänd värld

Det liv jag lever, är det enda liv jag vill ha...

Jag ångrar ingenting

Jag har valt mitt sätt att leva

Jag går min egen väg och gör så gott jag kan

Jag ångrar ingenting

Och det är skönt att veta, att vare sig jag gjort fel eller rätt,

har jag gjort det på mitt eget sätt

Jag vet att tiden sätter sina spår och att tvivlets kraft ibland känns allt för stor

För flickan att bli kvinna tar många år

och det enda jag vet är att ingenting blir som man tror

Jag ångrar ingenting

Vill leva som jag lär

Vill stå för mina ord

Vill se att stegen bär

Måste våga gå dit vägen leder mig just nu

Jag ångrar ingenting

Är glad att vara här på våran vackra jord

Dit alla stigar bär

Och vare sig jag gjort fel eller rätt, har jag gjort det på mitt eget sätt..."

Det här är en text av Mats Klingström (FJK) som jag även tidigare tagit till mig som min egen, men som kanske först nu faktiskt känns jag till 100 %.

Så det får bli mitt bidrag till uppmaning idag!

Vi gör alla så gott vi kan utefter de livsförhållanden vi just för stunden lever i. Döm inte dig själv och andra för hårt! :)