Havtorn & vemod.

Dagen idag har jag åter spenderat vid "mitt" hav. Då vi först kom ut hoppade vi i vattnet utan så mycket som en tanke på att känna med tån först....sånt är för mesar. ;-) Vattnet var dock förhållandevis varmt fortfarande, vilket förvånade mig en smula, det har ju trots allt varit lite ostadigt en tid och nätterna är svalare. Nåväl, förhoppningsvis hinner jag med ett par dopp till innan min badsäsong är över, men sånt vet man aldrig.

För trots att solens strålar värmde ordentligt och de svaga sydliga vindarna var ljumma, så känns det i hela kroppen att det nalkas något annat i sinom tid.

Det är något med ljuset och atmosfären som gör att man bara vet. En vemodets vind blåser och färgar landskapet likt en konstnärspalett.

Vågorna bär ej längre sommarens klara klang mot klipphällarna. Istället smeker de långsamt och med stor vördnad de berg som så frikostigt lånat ut sig till solande och badande sommargäster......och mig, som är en året runt-gäst.

Nu går naturen ner i varv inför stundande höststormar och vinterkyla. Så även jag.

Men klipporna här ute (Jo, jag skrev dagens blogg för hand då jag fortfarande satt på en varm klippavsats och blickade ut mot ett lugnt och vidöppet hav....) återvänder jag till under årets alla årstider, där varje årstid har sin alldeles egna prägel på landskapet och där ingen av dem kan skiljas från den andra. Det är härute jag renar mig själv och skapar ny energi och kraft för att klara av det jag står inför i livet, stort som smått. Inspirationen och idéer till att skriva kommer så gott som alltid till mig härute. Tankar föds på löpande band och det är också därför jag alltid bär med mig min "Tankebok". Jag tror att det fungerar så här just för att jag töms på onödigheter och blir ren i sinnet. Havet fungerar som min meditation helt enkelt.

Ett synligt tecken på stundande höst är i allafall alla bär i skog och mark, det fullkomligt dignar ju av dem. Lingonen står nu på tur och de är jag en ivrig jägare av. Jag kan nästan göra vadsomhelst för att få ihop till ett gäng burkar med hemkokt lingonsylt, som vi sen kan njuta till alla tänkbara middagsrätter. Fast min favorit "De Luxe" är ändå följande: Rejält med lingonsylt i en djup tallrik, på med rikliga mängder av riktigt knäckebröd och sen, kylskåpskall mjölk...det är sååå gott!

Idag blev det dock inga lingon, de får vänta ytterligare någon vecka eller två, men jag hittade istället Havtorn! Och efter ca en timmes kämpande hade jag lyckats få hunden att fundera på varför matte satt svärande inträngd i ett stickigt buskage, men även ett par dryga deciliter bär och två armar som ser ut som de varit på besök hos grannens glada katter. En naturupplevelse rikare fortsatte jag nu min vandring, fast besluten att ingen, absolut ingen annan än jag ska få smaka min surt förvärvade lilla burk med Havtornssylt! Icke! Och jag lovar på heder och samvete att aldrig mer gnälla över de ibland väl tilltagna priserna på just havtornsprodukter.

Nu börjar kvällsluften smyga sig på och jag ska slå ihop min bok för att fortsätta runt skäret innan vi slutligen landar vid bilen igen och det blir dags för hemfärd.

Men låt mig först bara få beskriva omgivningen omkring mig just nu.

"Grå och rosaskimrande klippor badar i kvällsolen

Framför mig det stora intensivt mörkblå havet och vågorna som sveper med lugna, vemodiga drag över hällarna

Vinden kommer in från sydost, fortfarande ljum och något tilltagande i styrka

Vassen bugar sig i vinden och martallarna kastar långa skuggor bakom sig

Rönnens bär lyser klart orange i skogskanten och på en klippavsats längre bort spatserar två korpar. Dess fjäderdräkt blänker magiskt i skenet från solen

Lite längre ut på en udde kan jag se tre skarvar stå och torka sina vingar

En havstrut kommer seglandes över mitt huvud

Ur klippornas skrevor letar sig ljungen upp och bländar en med sin färg och sin skönhet

Livskraften upphör aldrig att förvåna

Solen värmer mig fortfarande och bakom min rygg har Alice lagt sig tillrätta och sover djupt

Tid och klockslag känner jag ej

En känsla av frihet"

Tack för idag!

Wii Sports & behov av ensamhet.

Dagen igår var en dag att minnas, en dag att ta fram då vinterstormarna åter viner runt vårt hus.....ja, det ligger snart närmare i tiden än sommarens sköna dagar vid havet....om 4 månader är det dan före dopparedan..... Men än så länge njuter vi av det sensommaren har att ge. Igår vaknade vi till regndropparnas dans mot fönsterblecken och jag kan inte låta bli att känna en slags ro över dessa dagar, kraven sänks, mysfaktorn ökar och möjligheten till inneaktiviteter står högt i kurs. Vid ett ytterst svagt ögonblick i början av juli lovade jag min dotter att när det blir en regnig dag......DÅ LOVAR JAG ATT SPELA TV-SPEL MED DIG......... Dagen igår gav inte längre några möjligheter till undanflykter, så det var bara att stå vid sitt ord och skrida till verket.... Döm av båda 2:s förvåning.....2 timmar senare stod jag där och hytte och skrek åt domaren som värsta McEnroe medan min dotter vek sig av skratt i soffan. Med jämna mellanrum påtalade hon sin tur att spela, medan jag svarade att......bara den här matchen också.....jag ska slå de jäklarna!! De jäklarna var i detta fallet 2 oskyldiga animerade figurer, som visserligen slog bra returer, men som naturligtvis inte förtjänar den energin de fick. Linnéa hade dock mycket roligt åt mammans outtröttliga fotarbete i raggsockar, som ett flertal gånger höll på att kosta henne en vurpa på det hala golvet. Till slut släppte speldjävulen sitt grepp om mig och jag lämnade över kontrollen till min dotter, genomsvettig och med blåsljud på hjärtat lämnade jag arenan och slog mig ner på balkongen....PHU!!!! Idag vaknade jag med grym träningvärk på ett flertal ställen i kroppen och den första delen av dagen ägnades åt en lång och skön skogspromenad! Nu har Linnéa farit upp till mormor sin och jag har tilldelats en härlig stund på balkongen med mina blommor, bok, solens strålar, en härlig förhöstluft och grannens envetna gräsklippning..... Det sistnämnda kunde jag varit utan, men gräsmattan är inte oändligt stor så min förhoppning är att tystnaden snart tar överhand igen. Jag ska snart återgå till min bok igen.....en kopp kaffe kanske och så småningom middag och Dagen-före-åka-till-pappa-mys.....sen väntar en veckas kravlös tillvaro igen, det var 6 veckor sen sist...och nu är behovet stort hos mig, att få egen tid med mig själv, det ska faktiskt bli skönt! Ha en riktigt skön söndagkväll!!

Djurens språk.

En liten krabat som ville läsa samman med mig idag.

Efter en tur till Norrtälje och min psykolog på förmiddagen beslöt jag på hemvägen att ett besök på klipporna vid havet skulle vara en god fortsättning på den redan påbörjade dagen. Väl hemma plockade jag snabbt upp varorna från ÖB och slängde sedan i en flaska vatten,

1 avocado, 1 tomat, "Tankeboken" och min nypåbörjade bok och manade sedan Alice till lite aktivitet och for ut mot mitt älskade hav!

Vi promenerade målmedvetet ut mot klipporna, där havet upprört slängde vattnet långt upp på land......vi pausade i en läficka och jag inmundigade min medhavda "lättlunch" med blicken fäst vid horisonten. En tomat, avocado och lite italiensk kryddblandning har aldrig smakat så gott! Så småningom promenerade vi vidare till vår lilla lävik. Där la jag ut mitt badlakan på den varma klippan och satt mig att renskriva lite i min Tankebok, saker som i sinom tid ska in in sitt rätta sammanhang. När jag suttit en stund blev jag varse om att någon önskade min uppmärksamhet....en Nässelfjäril landade precis där jag höll på att skriva. Jag är rätt hövlig av mig, så jag sa: -Hej på dig, lilla fjäril. Vad kan du vilja då?

Den satt kvar en lång stund som om den ville säga mig något.... När jag så lyfte blicken såg jag skådespelet mitt framför mig.

Två Påfågelögon, ytterligare två Nässelfjärilar och en Trollslända gjorde sitt absolut yttersta för att påkalla min uppmärksamhet. Under de resterande tre timmarna av min vistelse därute uppehöll sig dessa små krabater runt omkring mig. De landade på mig, i min bok och svepte runt mig som lätta, varma smekningar....

Jag kände mig utvald, de ville säga mig något.

Strax innan vi skulle gå tillbaka till bilen tog jag en pinne och gick till strandkanten för att Alice skulle få bada lite. Efter två kast kommer "vår" svanfamilj emot oss och "pratar"...inte väser, som de brukar, utan "pratar". De brydde sig inte ens om Alice som gladeligen simmade och hämtade pinne efter pinne....de låg under hela tiden bara någon meter ifrån oss med ungen och pratade oavbrutet.

När vi var på väg till bilen tänkte jag att det här måste jag kolla upp i "Djurens språk" av Solöga när jag kommer hem.

Och det här är de budskap jag fick därute vid havet idag:

- Nässelfjäril "Skapa en ny grund att utgå ifrån och lycka och harmoni kommer att infinna sig. Min gåva till dig är att skapa och bygga något nytt."

- Påfågelsöga "Världens skönhet ryms inom dig. Min gåva till dig är att dela med dig av dina inre kvaliteter."

- Trollslända "Du har en stor andlig gåva - använd den. Min gåva till dig är att ha en stark intuition."

- Knölsvan "Kärleken finns där för dig. Min gåva till dig är att finna den stora kärleken."

Om du vill veta mer om "Djurens språk" så rekomenderar jag varmt boken jag just citerat.

ISBN 91-974726-0-3

Nu väntar "fredagsmys" med Linnéa och Alice! :-)

En lisa för själen....

De senaste dagarna har närt en oro i min kropp och jag har inte fått någonting gjort. Det har bara varit att följa känslan och låta den bero. Jag gjorde ett försök till blogg häromdagen, men resultatet överrensstämde inte med de tankar jag hade, så den fick gå i sopnedkastet. Idag känner jag dock en stor längtan till att skriva igen och det kommer troligtvis att bli några timmar vid tangentbordet....har några tankar och idéer som ska in i den pågående storyn. Få se hur långt de tar mig, det är alltid lika spännande att sätta sig och skriva. Igår kväll bänkade jag mig framför TV:n efter ett hett tips från en vän, och det jag skulle komma att få se eller rättare sagt uppleva, var något mycket speciellt och vackert. Programmet var en naturdokumentär och hette "Vattnets själ". Man kan säkert uppleva filmen olika, men för mig var det som en enda lång meditation. Helheten i programmet var fantastisk, men man skulle också kunna plocka ur bitar som sina egna speciella favoriter. Fotot var enastående vackert, musiken perfekt tajmad, speakerrösten som var densamma som gjort filmen var som honung för själen, kopplingen som gjordes mellan vattnet och livet är klockren (För att använda ett slitet uttryck..). Ja, det var helt enkelt en makalöst vacker personifiering av vattnets själ som berörde mig djupt. Han säger i slutet av filmen att vattnets själ speglar han egen själ och så måste det absolut vara, annars kan man inte med sån precision göra ett sånt mästerverk som detta är. Jag bugar mig ödmjukt inför dess storhet och tackar för en av de bästa stunder jag haft framför en TV-apparat. Att jag blev så berörd av detta beror nog på min egen närhet till naturen, vattnet och livet däri som i mitt tycke förtjänar mycket större respekt än vad som idag ges. Jag blev så varm i hjärtat då han vid ett tillfälle återvände till fjällbäcken som människan ännu inte lyckats förstöra. Jag har ju själv otaliga gånger vandrat i fjällen och haft just fjällbäcken som närmaste vän, där jag försiktigt sänkt min kåsa och låtit det goda, kalla vattnet däri släcka min törst. Eller när han ger varje vattendroppe en egen livshistoria....det ger verkligen perspektiv på tillvaron. Ingenting försvinner, allt finns kvar. Tesen från gamla fysik och kemilektioner dammas av och ser en ny dag. Strömstarens liv och leverne porträtteras på ett sätt som gör att man inte kan låta bli att fascineras över hur liv löpande anpassas till omgivningarna. Som en liten pingvin flyger den runt i vattnet och fiskar efter mat. Nu vet jag inte om filmen repriseras ytterligare, men den går ju att se på "nätet" om inte annat och det var upplysningsvis SVT som hade den goda smaken att delge oss detta mästerverk. Själv skulle jag gärna ha ett ex av filmen i min privata ego, för att kunna återse den om och om igen. Nu rullar åskan över mitt huvud (Äntligen! Jag har väntat hela sommaren....), så nu stänger jag ner här tillfälligt och sätter mig att njuta på balkongen med en kopp kaffe i min hand!

Ett gott samtal och ny energi.

Efter att ha genomfört en grundlig städning av vårt sedan en dryg vecka bortglömda hem (Det blir så när havet lockar på oss...), tog vi oss en redan på förhand planerad resa till Östhammar. En resa med ett bestämt mål, att åter besöka den lilla butiken på gågatan där vi fick en fantastisk upplevelse för 3 veckor sedan. På vägen dit hamnade jag och Linnéa i en mycket intressant diskussion (Vi gör det rätt ofta, så det här var inget märkligt i sig) som kom att röra sig om elaka myter kring olika djur i vår rika fauna. Det började med grävlingar, som hon tycker om men blivit rädd för på sista tiden...... Jag frågade varför och fick då förklaringen att man talat om för henne att de minsann hoppar på människor och biter tills det knakar i benen. Jag kan le åt påståendet för att jag själv växt upp med den informationen, men samtidigt tycker jag det är sorgligt att vi fortfarande är så dåligt uppdaterade. Jag sa åt henne att detta var en gammal kvarleva och att det faktiskt är en myt.....alltså ingen sanning, utan något som folk tror. Samtalet ledde sedan vidare in på andra djur som lever med dessa inbilska myter kring sig och vi kom fram till vargen som nog är det djur som får ses som det mest mytomspunna. Den bekylls för att anfalla människor, att vara ett djur som dödar för nöjes skull mm mm. Linnéa säger då något som värmer ett moder natur-hjärta.... "Men....människan då? Vi är ju det absolut värsta rovdjuret, eller hur? Vi förstör vår jord, vi jagar djuren i skogen fast vi inte behöver mer mat. Är det inte så, mamma?" Och visst är det så, människan breder ut sig och kräver att naturen och djuren däri ska anpassas efter våra behov. Det finns ingen balans, där vi faktiskt anpassar oss efter djuren eller naturen. Vargen är ett lysande exempel på det. Den ska bort för att den tar tamboskap, jakthundar och sprider skräck i skogarna mm, men vi då? Jag är mer rädd för vad människan ska hitta på härnäst än vad en vargflock kan göra där den befinner sig i sina hemtrakter. Det finns väl inget rovdjur i världen som kan mäta sig med människans nöjesjakt? Människan stressjagar ihjäl varg och lo med snöskotrar och bilar, vad säger det om vår etik och moral? Vi förstör vår jord, som Linnéa så riktigt påstod, vi fortsätter att göra det trots att vi vet vad konsekvenserna kan bli....bara vi får det vi vill ha. Människan är det mest egoistiska och skrämmande rovdjuret av de alla och det finns stunder då jag skämms att tillhöra den arten.Det var ett givande samtal som vi precis hann avsluta då vi anlände Östhammar. När vi parkerat gick vi med bestämda steg mot vårt mål och efter dryga 2 timmar och med en skön energi i kroppen lämnade vi sedan butiken och vände hemåt igen. En mångfacetterad dag är nu på väg att ta sin ände, en dag som kommer dröja sig kvar i mitt sinne lång tid framöver, en dag att vara tacksam över! Imorgon är en annan dag och då kanske min framtid avgörs.....vem vet? Inte du, inte jag....

Minnen.

Det är försommar i min barndom, jag sitter med min pappa i den gamla Volvon med kanoten säkert fastsurrad på taket. Vi ska ut på en kvällspaddling, bara jag och min far. Det är inte särskilt ofta det händer att vi är ensamma tillsammans så jag känner mig mycket speciell och utvald den här kvällen. Det är fortfarande sen eftermiddag då vi lägger i kanoten vid sjökanten, luften är ljum och någonstans långt borta hör vi lommen ropa och ljudet fortplantar sig kvickt över den lugna sjön. Vattnet ligger som en spegel och den ljusa himlen reflekterar sig däri. Försiktigt stiger vi ner i kanoten och glider sen med några mjuka paddeldrag utifrån land. När vi efter en stund når mitten av sjön vikar vi av in på ån som mynnar ut där. Träden växer långt ut på åkanten och kronorna ovanför oss bildar en bedövande vacker lövsal. Allt vi kan se av den numer rodnande himlen är spridda flak här och var som tillsammans med trädkronorna bildar nästan som ett kartmönster. Jag drar in ett djupt andetag och vilar ett kort ögonblick med paddeln på relingen innan jag åter försiktigt för paddelbladet mot den spegelblanka vattenytan, jag inväntar min fars nästa drag och när jag hör hans paddel bryta vattenytan gör jag detsamma. Jag ser på nattsländorna som dansar en lustig dans strax ovanför vattnet. Man kan fortfarande höra lommens ödesmättade rop från sjön och här och var i skogen bjuder koltrasten på kvällskonsert, en enastående skönsång med så klara toner att det skälver i kroppen av vemod. När vi kommit en bra bit in på ån lägger min far upp paddeln tvärs över relingen och uppmanar mig med en viskning att göra detsamma. Det droppar lätt från paddelbladen och en formation av ringar bildas efter oss där vi ljudlöst glider fram på vattnet. Plötsligt bryts lugnet av en spillkråka som med full kraft kommer utfarandes från skogsbrynet. När den passerar precis framför kanotens för utstöter den ett skriande läte som nästan får blodet att isa sig i mina ådror. I samma ögonblick som den försvinner in bland träden på motsatta sidan ån hörs ljudet av sköra grenar som bryts från dungen den kom ifrån. Ljudet följs av en dov duns och när vi ser åt hållet ljuden kommit från står den där. Bara någon meter från oss, bland tätbevuxna alar och kaveldun uppenbarar sig en lo och den ser rakt på oss. Jag känner hur blicken nästan genomborrar mig med sin intensitet. Jag håller andan och ser tillbaka på den. Det känns som en evighet vi sitter så och tar in varandras sfär och jag förstår instinktivt att vi definitivt har passerat gränsen för lons integritet. Sakta viker den undan blicken, som om den tror att den inte syns om den gör en varsam rörelse, och lika plötsligt som den dök upp försvinner den sen likt en vålnad in i den täta skogen. Den här händelsen följde mig och min far genom hela hans liv, vi återkom gärna till den och den kom att bli synonym för vår relation. Jag är så tacksam att han födde mitt stora intresse för djur, natur och friluftsliv. Genom det lever han kvar i såväl mig och min dotter som min bror och hans pojkar.

Idag för precis 2 år sen förberedde jag mig ännu en gång för en resa söderut. En resa som skulle ta mig de 32 milen till min pappa. Det hade vid det här laget blivit en del turer och vid varje hemresa stod ett svårt avsked som alla gånger kunde varit det sista. Nu hade jag varit hemma i fyra dagar, i det som skulle föreställa mitt hem, min trygghet. Men det fanns inget hem och ingen trygghet under den här tiden. Jag kände det alltid som jag var på fel plats. Mitt hem kändes främmande och jag stod i ständig närhet till mina telefoner, ifall att. När jag var på plats hos min far saknade jag det som var mitt, min dotter och min hund, som vid det här laget vant sig vid att jag mestadels var frånvarande, även när jag var hemma. Vi pratade med varandra i telefon flera gånger per dag, pappa och jag, när jag inte var där hos honom och den här dagen var inget undantag. Det sista samtalet kom vid 20 tiden på kvällen och han var mycket uppsluppen och glad. Han sjöng för mig i telefon att han skulle sova hela natten, sova hela natten..... Så att han skulle vara pigg då jag kom imorgon. Jag log åt hans uppspeldhet och vi pratade mycket om de tankar som mestadels upptog hans tid. Det var tankar på att "komma hem" till oss igen, få komma ut och paddla och fiska, gå på speedway i Orionparken.....åka ut med husvagnen. Allt var möjligt i hans inre tankar och jag sa åt honom att inte släppa taget om dem! Vem skulle inte välja den världen mot den som var hans verkliga, syrgas...morfin...ångestdämpande....propplösande.....ständiga yttre påslag i form av oläkta sår och infektioner.... Det var som att se ett vilt djur sättas i bur......han bar en ständig längtan ut, om så bara ut på balkongen till sina älskade blommor. Det var mer än fruktansvärt att stå på sidan om och se på. Jag har aldrig upplevt en sån maktlöshet och frustration.......och en så stor sorg. När vi önskat varandra go natt och ännu en gång avslutat ett samtal med ett ömsesidigt "Jag älskar dig" satt jag med luren i hand en lång stund......någonstans inom mig sa en röst att det här var slutet. Jag svalde hårt och slog bort tankarna. Packade klart och förberedde jobbet som skulle göras på fm innan jag skulle fara. En planering inför kommande internrevision på stället jag jobbade på då. När jobbet var avslutat och min kollega åkt hem och jag och Linnéa stod redo att fara iväg måndagen den 6 augusti 2007 kom samtalet som bekräftade min oro kvällen innan. Det hade varit en mycket orolig natt och när jag hörde min pappa rosslande i telefon förstod jag att det snart skulle vara över. Jag sa åt honom att jag var på väg, att jag skulle komma till honom snart och att Linnéa skulle vara med. När vi satt oss i bilen för att fara en halvtimme senare ringde mobilen. Det var slut, det var över...... Jag trodde jag skulle vara förberedd, men jag kunde inte ha mer fel. Min pappa var borta och min värld skulle aldrig mer bli sig lik igen.

Du fattas mig, pappa!