Vårkänslor # 1

Fredag morgon....med sömndruckna ögon ser jag ut genom fönstret som vetter mot baksidan, i hopp om att få se en klar himmel och svaga men intensiva solstrålar som letar sig upp i trädkronorna.... Mitt hopp grusas på en hundradels sekund....snön faller sakta mot marken och himlen är genomgrå. En omedelbar tanke slår mig....Jag går fanimej inte ur sängen idag, jag tänker väderstrejka!! Naturligtvis fungerar inte den tanken i praktiken, så jag släpar mig ur sängen utan minsta lilla inspiration att genomföra något idag. Min dotter vaknar någon timme senare och vi kommer överrens om att storröja i garderoberna för att sedan ta en promenad fram till affären...det är ju trots allt fredag, och fredag betyder...just det fredagsmys. Nå, vi kastar oss fullkomligen in i garderoberna och röjer ut 5 kassar av saker vi inte visste vi hade och som ingen saknat.....loppiskassar till sommaren. Perfekt! Nöjda med vårt dagsverke gör vi oss iordning för promenad, jag ramlar in i duschen och när jag är klar så har det mörkgrå täcket skingrat sig och solen strålar från den klaraste av himlar!! På 70-talet då jag var barn stod att läsa på många bergväggar runt i Sverige: "Gud hör bön!". Jag undrarde ofta över vad som menades med det, men nu är jag beredd att hålla med, även om jag idag har min egen övertygelse och inte är fast i nån generell Gudstro. Nån måste i alla fall hört mig....SMHI kanske. Vi tar vår promenad med ett brett leende och med ansiktet riktat upp i skyn, tur jag inte knallade in i något på vägen. Väl vid affären handlar vi vad som krävs för att fredagkvällen ska kännas så där lite xtra och skyndar oss sedan hem. På med tekitteln, fram med kuddar och filtar...bok, glasögon och så ut på balkongen!! Ahhhh! Det finns absolut ingenting som går upp emot de första värmande strålarna på våren, inpackad i filtar och med nyllet riktat mot solen. Den smeker mitt vintertrötta ansikte och jag känner hur de hårda karga anletsdragen mjuknar och slätas ut......det finns hopp om livet igen! "Ingen vinter varar för evigt, ingen vår står över ett år" Något jag snabbt slogs av då jag sjönk ner i min stol var att jag ju faktiskt ytterst generöst välkomnat och låtit de små fjäderbeklädda vännerna inta min balkong under vinterhalvåret. Där har de fått skydd under tak och massor av godsaker har stått uppdukat de senaste månaderna.... Nu infinner sig en tid då vi måste dela den lilla balkongen, i alla fall en del av de soligare dagarna. Detta hade nog inte någon av oss tänkt på, allraminst pippisarna....förmodligen av en helt naturlig förklaring. Den som först gjorde en framstöt var koltrasthannen som inte hade lust att stå över äpplena bara för att jag kommit på att jag skulle sitta där.....första vändan kom han som ett jehu genom luften, helt oförberedd på det bylte av filtar och kuddar som skulle möta honom på andra sidan räcket, vilket resulterade i en kraftig handbromsvändning i blomlådan så att den mossa som fortfarande envist hållit sig kvar hoppade till av förskräckelse. Talgbollar och blåpåsar verkar av naturen lite kaxigare, de uppehöll sig hela tiden runt omkring mig och kastade sura blickar på mig medan de högljutt framförde sina protester. Koltrastarna verkar lite frommare och vi kunde till sist sluta förbund med varandra, jag fick lova att inte utföra några plötsliga rörelser som kunde skrämma dem och få till följd att äppelbitarna satte sig på tvären och de kunde då i godan ro mumsa på sina äpplen, bara de lovade att inte bajsa på mig. Tänk så enkelt det kan vara...man kanske borde bli fredsmäklare i mellanöstern... Nu har jag smugit inomhus igen och sitter här vid datorn....det verkar som inspirationen börjar återvända, vilket också är en källa till glädje. Jag ser på fåglarna, hör vovven snusa i soffan och min dotter som kör en monolog i duschen....vem pratar hon med egentligen? Någon jag träffat månne...??? Nu tar fredagsmyskvällen sin början och här ska lagas ratatouille, grillas kycklingfilé och kokas ris....

Sommarminnen.....

Bara en påminnelse om hur livet kan te sig.....

En julimorgon 2008.

Födelsedagsbarnet på klipporna vid havet.

Sommar 2008.

I sjukdomarnas spår och bristande inspiration...

Det var mycket längesen jag skrev....över huvudtaget. Eftersom det är ett av mina sätt att vädra mina inre rum, har där lagrats en del de senaste månaderna...på gott och ont. Jag startade den här bloggen och blev några dygn senare sjuk....väldigt sjuk...i 3 låååånga veckor. Jag hann upp på benen och jobbade ett pass innan jag däckade igen......ännu sjukare den här gången, jag såg stundom livet passera revy för mitt inre. Obehaglig upplevelse... Julen kom och jag var återigen på benen några dygn...tillräckligt för att min dotter och jag skulle kunna ta oss till Malmö några dagar, en resa som f.ö varit planerad sedan april samma år. Den resan återkommer jag gärna till..... Väl hemma igen hann jag önska omvärlden och mig själv Gott nytt år, sen var det dags igen...... Vid det här laget kände jag mig rätt uppgiven och la mig bara på rygg och blottade strupen...... Så efter ytterligare en lång och kraftig penicillindos började de små livsandarna äntligen återvända. Nu har jag varit på fötter nästan 3 veckor....åkte visserligen på magsjuka nu på sportlovet, men det får ändå ses som en viskning i jämförelse med allt det andra jag gått igenom. Magsjuka går ju över på ett par dygn.... Det jag reflekterat över är hur sänkt jag blivit mentalt av all sjukdom....håglös, allt känns rätt trist och jag funderar dagligen på vad jag kan göra för att vända skutan rätt. Vem kan segla för utan vind??? Jag har aldrig varit så trött på vintern, gråväder, kyla och slask som just i år......det känns som jag bara vill kräkas.... Jag vill ha sol och framför allt vår, jag vill se allt vakna upp ur vintervilan......just i år känns det väldigt synonymt för hur jag levt och mått den här vintern. Jag vill vakna upp och börja leva igen....jag vill känna inspirationen flöda....glädjen och vårpirret sprida sig i kroppen! Stå fånigt leende och glo ner i dikeskanter...på jakt efter spröda vårblommor.....sitta på balkongen med en härlig bok i min hand och med ansiktet vänt mot solen...likt tussilagons jakt efter solens strålar. Jag längtar ut till mitt hav, där jag kan vandra runt i timmar i något slags meditativt tillstånd, slå mig ner i en klippskreva och läppja på en kopp varmt gott kaffe! Ännu råder dock vinter och idag liksom många andra dagar ligger locket på, det är lågt i tak därute och jag har absolut ingen lust att gå utanför dörren..... Men....nu är det så att jag begåvats med en underbar jycke som lyser upp min tillvaro och hon accepterar inte en dag utan promenad....som tur är. Så....i väntan på våren och solens sköna strålar får vi ta en födelsedagspromenad i slask, + 2 grader och mulet väder.... Jo, hon fyller ju år idag, jycken, 6 år. Det är inte klokt vad tiden rusar på....det är lite X2000-varning faktiskt! Avslutningsvis.....just nu sitter 2 koltrastar och mumsar äpple på min balkong, vovven snarkar på fårskinnet i soffan, min ytterst kreativa dotter har gått igång med ett lerprojekt vid köksbordet.....och jag ska trippa ner i tvättstugan. En helt vanlig dag....i mitt liv! Det är den 26 februari och bara någon månad kvar i vinterns obarmhärtiga grepp...sen kryper björnmor ut ur sitt ide.... :-)

Reflektioner vid havet....

Jag vaknade tidigt och gnuggade den kvarvarande sömnen ur ögonen, såg ut genom mitt fönster som vetter mot baksidan och den lilla dalsänkan som breder ut sig där. Det svaga solskenet som dansade i trädtopparna gav mig förhoppningar om en fin höstdag med hög och klar luft. Idag far vi ut till havet lät jag min hund veta, där hon fortfarande låg och snusade under täcket....mitt täcke... Sagt och gjort, jag snodde mig iordning på nästan ingen tid alls...lyfte på täcket och såg rakt in i ett par sömniga gulbruna ögon....svansen började slå lätt mot underlaget....och på bara ett par röda sekunder var även hon redo. Hundar har en förmåga att gå från 0 - 100 på väldigt kort tid...jag har betydligt längre startsträcka... Med bil tar vi oss de 2,5 milen ut till havsbandet och efter en kort promenad genom skogen öppnar sig landskapet...och där ligger det...det öppna havet. Idag med en färg som nästan bedövar, det är så blått att jag inte tror nyansen ens är påfunnen. Vi strosar runt och känner in klipporna....var vill jag sitta idag...eller kanske ligga?? Jag placerar mig först på den högsta platsen, där jag kan överblicka ett större område. Tar några foton, men får ingen riktig känsla...det är kanske ingen foto-dag idag ändå... Jag byter plats och vi kryper ihop tillsammans så långt ut vi kan komma utan att få havets dyningar över oss. Närkontakt. Jag kan känna havets kraft fortplanta sig i mig och de inneboende spänningarna släpper mer och mer. Jag rensar ut tankar som enbart stjäl energi utan att ge något i retur och ersätter dem med total sinnesnärvaro. Jag sluter ögonen och lyssnar till dyningarna som sveper mjukt över klipporna, som en varm hand smeker ömt min kind. Jag känner vinden svepa runt min kropp, svaga, milda vindar som fyller mina lungor med luft jag inte trodde fanns. Jag känner värmen i mitt ansikte från solens försiktiga strålar och samtidigt kylan från klipphällen som minner om att sommaren gått slut och hösten meddelat sin ankomst. Jag vet inte hur länge jag befinner mig i det här tillståndet, men då jag öppnar ögonen andas jag normalt igen, de tidigare spänningarna har helt lämnat min kropp och jag känner mig fri. Jag ser havet som själens spegel, jag känner djup respekt och kärlek till den här delen av naturen. Det är som att göra ett besök hos en terapeut...bara utan massa frågor och svar. Det bara finns där...med öppna armar då behovet blir övermäktigt....ställer inga krav....behöver inga svar......en riktigt kär gammal vän. Jag förflyttar mig till ytterligare en plats på klipporna.....egentligen en ansats till att återvända till bilen, men som som inte riktigt får gehör... Jag hittar en klippskreva där jag kryper ner, lägger mig bekvämt på sida och ser ut mot det stora blå. Ser den knivskarpa horisonten i fjärran och ett stort lastfartyg långt därute. Min hund inser att vi blir en stund till och lägger sig tillrätta i utformningen som blir från mage till lår när jag krupit ihop i fosterställning. Det känns som jag skulle kunna somna. Men istället fångar en hop med sjöfågel mitt intresse, där de ligger och guppar med i havets rörelser. Tänk om man var en fågel. Tankarna för mig vidare.....vilken fågel skulle jag då vara?? Jo, jag skulle vara en fiskmås. För att det enkla, det vi bara tar för givet och nästan aldrig lägger märke till kan vara så vackert, så graciöst och symbolisera frihet som inget annat. Min tankelek tar mig med till småkrypens liv, vilken insekt skulle jag vara? Mitt svar kräver ingen eftertanke alls, jag skulle vara en humla. Trogen, mjuk och rar, flitig i sitt arbete och trots att kroppen känns klumpig ibland, så fungerar den för ändamålen. De flyger fast de inte borde kunna...så även jag. Och om någon sätter sig på en humla...får de sig en starkt brännande känsla tillbaka. Det här var ju kul...så jag tar mig vidare till däggdjurens värld. Inte heller här finns några eftertänksamheter vad gäller valet av djur......jag skulle vara en varg. Någon som uppskattar sin flock men har stor integritet. Inte älskad av alla, men väl respekterad av många. Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag är en enkel, fri, trogen och mjuk person med stor integritet som är flitig och hängiven sitt arbete, älskad av några och respekterad av många......och som finner stor glädje, inspiration och kraft i naturen. Ja....eller nåt sånt.