Vårkänslor # 1

Fredag morgon....med sömndruckna ögon ser jag ut genom fönstret som vetter mot baksidan, i hopp om att få se en klar himmel och svaga men intensiva solstrålar som letar sig upp i trädkronorna.... Mitt hopp grusas på en hundradels sekund....snön faller sakta mot marken och himlen är genomgrå. En omedelbar tanke slår mig....Jag går fanimej inte ur sängen idag, jag tänker väderstrejka!! Naturligtvis fungerar inte den tanken i praktiken, så jag släpar mig ur sängen utan minsta lilla inspiration att genomföra något idag. Min dotter vaknar någon timme senare och vi kommer överrens om att storröja i garderoberna för att sedan ta en promenad fram till affären...det är ju trots allt fredag, och fredag betyder...just det fredagsmys. Nå, vi kastar oss fullkomligen in i garderoberna och röjer ut 5 kassar av saker vi inte visste vi hade och som ingen saknat.....loppiskassar till sommaren. Perfekt! Nöjda med vårt dagsverke gör vi oss iordning för promenad, jag ramlar in i duschen och när jag är klar så har det mörkgrå täcket skingrat sig och solen strålar från den klaraste av himlar!! På 70-talet då jag var barn stod att läsa på många bergväggar runt i Sverige: "Gud hör bön!". Jag undrarde ofta över vad som menades med det, men nu är jag beredd att hålla med, även om jag idag har min egen övertygelse och inte är fast i nån generell Gudstro. Nån måste i alla fall hört mig....SMHI kanske. Vi tar vår promenad med ett brett leende och med ansiktet riktat upp i skyn, tur jag inte knallade in i något på vägen. Väl vid affären handlar vi vad som krävs för att fredagkvällen ska kännas så där lite xtra och skyndar oss sedan hem. På med tekitteln, fram med kuddar och filtar...bok, glasögon och så ut på balkongen!! Ahhhh! Det finns absolut ingenting som går upp emot de första värmande strålarna på våren, inpackad i filtar och med nyllet riktat mot solen. Den smeker mitt vintertrötta ansikte och jag känner hur de hårda karga anletsdragen mjuknar och slätas ut......det finns hopp om livet igen! "Ingen vinter varar för evigt, ingen vår står över ett år" Något jag snabbt slogs av då jag sjönk ner i min stol var att jag ju faktiskt ytterst generöst välkomnat och låtit de små fjäderbeklädda vännerna inta min balkong under vinterhalvåret. Där har de fått skydd under tak och massor av godsaker har stått uppdukat de senaste månaderna.... Nu infinner sig en tid då vi måste dela den lilla balkongen, i alla fall en del av de soligare dagarna. Detta hade nog inte någon av oss tänkt på, allraminst pippisarna....förmodligen av en helt naturlig förklaring. Den som först gjorde en framstöt var koltrasthannen som inte hade lust att stå över äpplena bara för att jag kommit på att jag skulle sitta där.....första vändan kom han som ett jehu genom luften, helt oförberedd på det bylte av filtar och kuddar som skulle möta honom på andra sidan räcket, vilket resulterade i en kraftig handbromsvändning i blomlådan så att den mossa som fortfarande envist hållit sig kvar hoppade till av förskräckelse. Talgbollar och blåpåsar verkar av naturen lite kaxigare, de uppehöll sig hela tiden runt omkring mig och kastade sura blickar på mig medan de högljutt framförde sina protester. Koltrastarna verkar lite frommare och vi kunde till sist sluta förbund med varandra, jag fick lova att inte utföra några plötsliga rörelser som kunde skrämma dem och få till följd att äppelbitarna satte sig på tvären och de kunde då i godan ro mumsa på sina äpplen, bara de lovade att inte bajsa på mig. Tänk så enkelt det kan vara...man kanske borde bli fredsmäklare i mellanöstern... Nu har jag smugit inomhus igen och sitter här vid datorn....det verkar som inspirationen börjar återvända, vilket också är en källa till glädje. Jag ser på fåglarna, hör vovven snusa i soffan och min dotter som kör en monolog i duschen....vem pratar hon med egentligen? Någon jag träffat månne...??? Nu tar fredagsmyskvällen sin början och här ska lagas ratatouille, grillas kycklingfilé och kokas ris....