Reflektioner vid havet....

Jag vaknade tidigt och gnuggade den kvarvarande sömnen ur ögonen, såg ut genom mitt fönster som vetter mot baksidan och den lilla dalsänkan som breder ut sig där. Det svaga solskenet som dansade i trädtopparna gav mig förhoppningar om en fin höstdag med hög och klar luft. Idag far vi ut till havet lät jag min hund veta, där hon fortfarande låg och snusade under täcket....mitt täcke... Sagt och gjort, jag snodde mig iordning på nästan ingen tid alls...lyfte på täcket och såg rakt in i ett par sömniga gulbruna ögon....svansen började slå lätt mot underlaget....och på bara ett par röda sekunder var även hon redo. Hundar har en förmåga att gå från 0 - 100 på väldigt kort tid...jag har betydligt längre startsträcka... Med bil tar vi oss de 2,5 milen ut till havsbandet och efter en kort promenad genom skogen öppnar sig landskapet...och där ligger det...det öppna havet. Idag med en färg som nästan bedövar, det är så blått att jag inte tror nyansen ens är påfunnen. Vi strosar runt och känner in klipporna....var vill jag sitta idag...eller kanske ligga?? Jag placerar mig först på den högsta platsen, där jag kan överblicka ett större område. Tar några foton, men får ingen riktig känsla...det är kanske ingen foto-dag idag ändå... Jag byter plats och vi kryper ihop tillsammans så långt ut vi kan komma utan att få havets dyningar över oss. Närkontakt. Jag kan känna havets kraft fortplanta sig i mig och de inneboende spänningarna släpper mer och mer. Jag rensar ut tankar som enbart stjäl energi utan att ge något i retur och ersätter dem med total sinnesnärvaro. Jag sluter ögonen och lyssnar till dyningarna som sveper mjukt över klipporna, som en varm hand smeker ömt min kind. Jag känner vinden svepa runt min kropp, svaga, milda vindar som fyller mina lungor med luft jag inte trodde fanns. Jag känner värmen i mitt ansikte från solens försiktiga strålar och samtidigt kylan från klipphällen som minner om att sommaren gått slut och hösten meddelat sin ankomst. Jag vet inte hur länge jag befinner mig i det här tillståndet, men då jag öppnar ögonen andas jag normalt igen, de tidigare spänningarna har helt lämnat min kropp och jag känner mig fri. Jag ser havet som själens spegel, jag känner djup respekt och kärlek till den här delen av naturen. Det är som att göra ett besök hos en terapeut...bara utan massa frågor och svar. Det bara finns där...med öppna armar då behovet blir övermäktigt....ställer inga krav....behöver inga svar......en riktigt kär gammal vän. Jag förflyttar mig till ytterligare en plats på klipporna.....egentligen en ansats till att återvända till bilen, men som som inte riktigt får gehör... Jag hittar en klippskreva där jag kryper ner, lägger mig bekvämt på sida och ser ut mot det stora blå. Ser den knivskarpa horisonten i fjärran och ett stort lastfartyg långt därute. Min hund inser att vi blir en stund till och lägger sig tillrätta i utformningen som blir från mage till lår när jag krupit ihop i fosterställning. Det känns som jag skulle kunna somna. Men istället fångar en hop med sjöfågel mitt intresse, där de ligger och guppar med i havets rörelser. Tänk om man var en fågel. Tankarna för mig vidare.....vilken fågel skulle jag då vara?? Jo, jag skulle vara en fiskmås. För att det enkla, det vi bara tar för givet och nästan aldrig lägger märke till kan vara så vackert, så graciöst och symbolisera frihet som inget annat. Min tankelek tar mig med till småkrypens liv, vilken insekt skulle jag vara? Mitt svar kräver ingen eftertanke alls, jag skulle vara en humla. Trogen, mjuk och rar, flitig i sitt arbete och trots att kroppen känns klumpig ibland, så fungerar den för ändamålen. De flyger fast de inte borde kunna...så även jag. Och om någon sätter sig på en humla...får de sig en starkt brännande känsla tillbaka. Det här var ju kul...så jag tar mig vidare till däggdjurens värld. Inte heller här finns några eftertänksamheter vad gäller valet av djur......jag skulle vara en varg. Någon som uppskattar sin flock men har stor integritet. Inte älskad av alla, men väl respekterad av många. Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag är en enkel, fri, trogen och mjuk person med stor integritet som är flitig och hängiven sitt arbete, älskad av några och respekterad av många......och som finner stor glädje, inspiration och kraft i naturen. Ja....eller nåt sånt.