Så har åter vinterns gnistrande vita vingar sänkt sig över och omfamnat landskapet. Naturen har klätt sig i ett täcke av snökristaller och slumrar nu i djup vintervila. Jag kan inte låta bli att känna visst avund inför denna möjlighet.
När jag lyfter blicken och ser ut noterar jag att naturens täcke åter fylls på av lätta flingor som sakta dalar mot marken, för vilken dag i ordningen vet jag ej, ty jag har tappat räkningen i en plogvall någonstans.
Glädjande nog ser jag även småfåglarnas kivande om nötter, äpplen och frön på min balkong som mer och mer liknar en gigantisk fågelbur, men med den avgörande skillnaden att här finns inget nät som stänger in och begränsar fåglarnas frihet. Här kommer de och går som de vill och jag gläds åt deras ivriga besök.
Bara ett stenkast från min balkong reser sig en magnifik björk mot skyn och där håller Domherrarna till, nära men ändå på betryggande avstånd från mänskligheten. Om jag gläntar på dörren kan jag höra deras försiktiga och blygsamma läten, men framför allt kan jag se deras klarröda kroppar bilda lekfulla formationer bland grenverken.
Nu blev här plötsligt helt stilla och jag förstår i samma stund jag höjer blicken mot skyn varför...en sparvhök ligger och söker av området på låg nivå i jakt på föda. Alldeles självklart stillar sig ivern hos de små en stund.
I våras fick jag ett dramatiskt besök av en duvhök som med full kraft dansade in i fönsterrutan i sin illdristiga jakt efter en munsbit. Han gick miste om maten och fick istället pusta ut på golvet en stund innan han på säkra vingar åter kunde kasta sig ut mot nya äventyr...
Snöfallet har nu lugnat av och jag ska ta mina fyrbenta vänner på en vintrig och kylslagen promenad med trivsamt knarr under fötter och tassar...
Önskar Er alla en skön 1:a advent!
Strandstilleben
Min vackra Alice
