.....kärt barn har många namn. Fast är den så kär egentligen, är det inte så att vi tvunget måste krysta fram detta firande varje år? För, jag tycker jag hör samma jämförelser med Norge varteviga år, man analyserar formligen skiten ur denna dag som ingen egentligen tycks veta varför vi firar.... Jo, men det är klart att Sverige ska ha en nationaldag, även om vi inte har något speciellt att "fira"...hmmmm..... Nja, jag tar rätt lätt på denna dag...det är en lördag som alla andra.
Den här veckan har åter varit en vecka med sjuk hund och klump i magen för tillhörande matte, hemska kräkningar, diarre och trötta nattvak. Vi fixade dock att få styr på det hela här hemma, jag har trugat i henne mat och vatten, om så bara en liten kula torrfoder, uppblött till oigenkänlighet för att det ska vara skonsamt.....hon har kräkts och kräkts och så har vi tagit proceduren igen....phu.... Läget var kritiskt och Ultuna nära i onsdagskväll, men sedan började det klinga av och nu verkar allt åter lugnt. Riktigt lugn kan jag dock inte känna mig, då det inte känns riktigt ok att hon blir så här dålig...av ingenting.....
Det har inte blivit några längre promenader och inte så mycket fotat den här veckan, men det har inte gjort så mycket med tanke på vädret... Den här tog jag dock på Mors dag!
Den bor på min balkong.
Det har även varit stiltje vad gäller mitt "drömprojekt", vilket jag tycker är såväl trist som frustrerande...det finns här inuti och vill ut, men tiden och känslan har inte funnits den här veckan. Men men...det blir nog. Det känns så härligt att överhuvudtaget vara igång på något sätt efter den här tunga vintern och våren. Något jag gläder mig storligen åt är dock min förmåga att bli glad och varm i hjärtat av det "lilla" i det stora sammanhanget.
Som tex igår när vi var ut en sväng, Alice och jag, hörde jag ett förskräckligt kvittrande inne i en liten skogsglänta här nedanför. Fågelkvitter gör mig alltid nyfiken så jag smög mig närmare med Alice hack i häl för att se vad det var och varifrån det kom.... Ljudet blev starkare för varje steg jag tog och när vi tagit oss igenom ett kraftigt grenverk av gran såg jag det...ett vackert snidat hål i en av trädstammarna, det kunde varit gjort med en sån där maskin..vad de nu heter??Redskap och verktygsnamn har inte fastnat på min lokala hårddisk trots det faktum att jag är dotter till en mycket duktig snickare.... Nå, från det där hålet i trädstammen ljöd en otrolig massa stämmor och jag såg för mitt inre de små liven som hungrade efter mat, med halsarna sträckta och de små näbbarna öppna på vid gavel i hopp om att mamma eller pappa snart skulle komma. Och när jag står där gömd bland grankvistarna kommer mamma hackspett plötsligt från ingenstans med näbben full av käk. Ljudet därinifrån blir nu om möjligt ännu intensivare och hon sticker in huvet för att tysta dem. När hon tittar ut igen spanar hon först omkring sig så inga inkräktare finns i närheten och sen försvinner hon åter mellan trädstammarna för att åter söka föda till sina små. Jag blir kvar en stund vid trädstammen, det är lugnt en stund men så stämmer de åter upp sin skönsång. Vi lommar därifrån genom blåbärsriset och kommer slutligen ner på banvallen igen. Jag känner mig upprymd och glad att just jag fick vara med och uppleva den här stunden på jorden. Tyvärr hade jag ingen kamera med mig, men det är ju nära här så jag tar nog med den nästa gång....
Nu blir det en sväng till tvättstugan och lite lunch, sen får vi se vad eftermiddagen bjuder på!
Kexbjudning.
De växer ur karga bergskrevor, utan tillstymmelse till jordmån. Fantastiskt!
Linnéa lånade kameran och gick på upptäcksfärd.
Vi fick lite besök, lite sugna på våra melonskal...mumselimums!
Så vackra de är.
Inga badkrukor här inte......16 grader i vattnet.
När så man sammanställt alla resultat stod Hallsta skola för första gången på 10 år som totalsegrande skola!!!! Jublet visste inga gränser!!! Grattis Hallsta skola och TACK för en jättefin dag!!! 