…eller…en vindpinad höstsjäl söker evig sommar…
Alla mina sinnen registrerar det oundvikliga…hösten öppnar åter sin dörr och sommaren förbereder sig att dö en smula… Snart nog finns bara minnen kvar från en svunnen tid.
Jag ser motvilligt flyttfåglarna passera i vidlyftiga formationer på sin resa mot sydligare nejder…jag ser även naturen byta skepnad från livsbejakande grönska till något som mer och mer liknar en konstnärs palett.
Naturen rustar och förbereder sig för det som nu stundar och jag kommer på mig själv att göra detsamma…
När jag åter besöker dig under en av sensommarens allra vackraste dagar, vilar ett andäktigt lugn i luften, likt en reservoar av stilla ro…
Jag trampar åter de stigar mina fötter känner så väl, stigar med dofter som öppnar dörrar till det barn jag en gång var. Det barn som ännu står som avsändare i de kapitel som tillsammans bildar boken livet.
Jag bär det barnet inom mig som en varghona vaktar sina små och med varsam hand låter jag det söka sin egen väg till frihet.
Hos dig känner jag en trygghet många andra saknar och jag famnas alltid lika välkomnande av din styrka och friskhet. Ett hopp tänds i mig att det fortfarande finns kvar, det där vi ägde tillsammans för bara några veckor sedan…men jag lurar mig själv.
Solens strålar orkar inte längre värma de urberg jag så gärna slår mig till ro på och istället för klippornas tidigare värme mot min hud känner jag nu den dröjande nattkylan genom min handduk.
I år, mer än någonsin har hösten känts svår...jag hann aldrig bli klar med sommaren och allt den bjöd...ville så gärna få några dagar till att möta havet i sensommarskrud, känna hur det öppnar sig och tar emot mig i en ljuv omfamning då jag tar de första simtagen ut mot en öppen horisont... Nu väntar istället mörker och kyla...och visst, jag tänder mina ljus och kurar mysigt där höststormen drar fram...luften känns klar och lätt att andas...naturen bjuder sällan skådad färgprakt... Men det känns ändå som jag aldrig hann att säga adjö...