En inställd blogg.

Ibland blir det inte som man tänkt sig....eller som jag själv brukar säga, Det blir sällan eller aldrig som man tänkt sig, men det kan bli bra ändå. Idag var en sån dag. Jag vaknade till regndropparnas dans mot fönsterblecket och konstaterade raskt att det skulle bli till en stilla hemmadag med diverse pyssel som fått stått över de soliga dagarna. En och annan rad på mitt pågående drömprojekt skulle det också bli, har en hel del anteckningar i min "tankebok" som vill in i sitt sammanhang.

När jag kommit in på min andra espresso för dagen och en intressant teori angående män och dominanta kvinnor här på bloggen knackade det försiktigt i min mobil, ett sms ville dra till sig min uppmärksamhet minsann. Jag öppnade och läste....En inbjudan. Vill du följa med på en tur, inte så långt. Det innebär mat någonstans med frisk härlig luft. Ca. kl. 14. Brallan (Alice alltså, min hund) får nog stanna hemma. Undertecknat min mor. Jag gick snabbt igenom mitt sinnelag för dagen och beslutade mig för att tacka ja.Klockan 14 bar det så av norröver, första stoppet i Norrskedika på loppis och jag fyndade ett jättefint 3-bensstativ till kameran. Jag fann även ett slagbord jag tittat efter länge, men beslöt mig för att tänka en runda till........jag ångrar mig bittert i skrivande stund.....

Nåväl, resan fortsatte sedan till Öregrund och en härlig måltid! Jag valde Meze (vinbladsdolmar, haloumi, grekisk sallad, tzatsiki, bröd mm) och ett glas vitt vin...hur gott som helst! Efter en promenad for vi hemåt och då vi passerade Harg fiskade jag upp kameran och tog några kort, det är så vackert där och husen andas en speciell atmosfär, även nu 2009...och tänk vad jag sprungit på bara fötter i gårdarna där....det blev en nostalgisk upplevelse för såväl min mor som mig. Här följer nu som avslutning några bilder därifrån. Mycket nöje och tack för idag!!

Undrar just om han är hemma? ......ja, hustomten alltså.....

Ett av husen i bruksgatan sett nerifrån. Kolla stenmuren, så himla vacker!

Man har sett sina bättre dar....

Tidens tand och många par händer har gett en sliten charm åt dessa handtag.

Anno 1820, inte konstigt att man känner tidens vingslag i nacken.