Ugglor i mossen...

Efter att ha varit på läkarbesök vände jag åter hemåt samma väg jag kommit tidigare på morgonen. Jag fick ännu en gång passera de åtskilliga mängder påkörda djur längs vägen och för varje djur jag passerar snörs sorgen åt i mitt inre...jag kan inte låta bli att tycka att det är förfärligt sorgligt och ovärdigt att få ligga död på en landsväg och bli överkörd gång på gång på gång, tills inget längre finns kvar...
Jag brukar ofta stanna för att flytta den döda ut i dikesränen, men när de är allt för tilltrasade orkar jag inte riktigt...det gör för ont att se helt enkelt. Jag tycker det är alla bilförares ansvar att stanna, se till om djuret lever i första hand eller iaf flytta det från vägen om det är dött...någon vördnad måste vi väl ändå kunna visa.

När jag så är nästan hemma ser jag något ytterligare ligga mitt i vägbanan och jag saktar in och kör sakta förbi...ser då att det är någon form av rovfågel och känner bara instinktivt att nej, den ska inte ligga där och bli överkörd gång på gång, så jag tvärvänder bilen och ser hur ytterligare en bil väjer för fågeln och jag tackar dess lyckliga stjärna... När jag klivit ur min bil och närmar mig fågeln ser jag att den andas och jag tar genast upp den i min famn, ser till min förvåning att det är en Kattuggla alt. Slaguggla, och tänker att den nu i så fall får somna in i min famn istället... Den är rejält omtöcknad och jag står en lång stund så med den stora fågeln i min famn med handen mot dess bröst och ser in i de vackraste ögon jag någonsin skådat... Från den närliggande kyrkogården kommer en man som sedan hjälper mig att få in ugglan i min lilla hundbur i bilen och jag far hem för att kontakta Viltjouren. "Lilla söt" som jag döpt honom till har nämligen beslutat sig för att leva vidare ett tag till och eftersom jag inte kan avgöra skadornas art och omfattning vill jag inte släppa den där utan att någon tittat på den.
Genom Facebook (Inte bara dåligt således) får jag snabbt tag i Eva på Viltjouren som ger mig lite råd hur jag ska gå vidare och efter en stund har jag fått fatt i en lånebil som jag kan ta mig till Stockholm med för att lämna in "Lilla söt" hos Djurkliniken i Roslagstull. När veterinären kommer ut med min hundbur ler hon säger att den där lilla krabaten är nog snart på "vingar" igen, han var väldigt arg :) Jag far hemåt med ett leende på mina läppar och en påtaglig värme i mitt bröst... Tänk om jag inte stannat...då hade den legat där och blivit påkörd gång på gång på gång...trots att den fortfarande levde...hemska tanke. Nu kommer den förmodligen att klara sig och fortsatt sprida mystik omkring sig och leverera sitt hoande över nejden...

Tack, lilla söt, för att jag fick förmånen att träffa dig!

Nu håller jag alla tummar för dig!

Just hemkommen, fortfarande lite omtöcknad.

Så himla vacker!