Så går en dag ifrån våra liv...

...och kommer aldrig åter.

Många är de dagar som passerat sen jag senast författade några rader här i cyberrymdens svar på dagboksblad, men det är inte brist på tankar och uppslag som fått mig att stå över fingrarnas taktfasta marsch över tangenterna, utan mer en prioritetsordning av den tid vi har utmätt till oss alla och envar.

Man kan säga att jag just i detta nu, då sommaren står i full prakt utanför mitt fönster och dygntemperaturen ger oss ett snitt på dryga 20 grader, lever som jag lär...jag tar en dag i sänder och njuter till fullo av våra makalösa svenska natur, med klippor och hav som navet i sommarens ljuva melodi.

Tillsammans med min lilla "flock" upplever jag skäggdoppingens sargade läte som ljuder över vattenytan då den lockar sin lilla familj till sitt näste, måsar och trutars skriande mot den himmelsblå skyn och här och var en silvertärnas skickliga ryttlande innan den störtdyker mot fjärdens blå palett i sin jakt på småfisk.

Vi ser dygnets alla skiftningar, hur vinden mot aftonen lugnar av och skänker oss ett spegelblankt hav som inbjuder till ett sista kvällsdopp, vi ser hur himlen byter skepnad och solen som dalar vid horisontens rand och för var minut som går färgas den allt rödare innan den slutligen lägger sig till vila några få timmar... Jag förundras och fascineras över hur allt i vår natur har sitt alldeles egna syfte, hur allt faktiskt är genomtänkt in i minsta detalj och känner mig om möjligt än mer ödmjuk inför det stora skådespelet som pågår framför våra ögon var dag...min dotter och jag har haft många goda samtal kring detta och jag sträcker på mig av stolthet då jag hör henne resonera kring naturen, dess innevånare och livet.

Hon äger en synnerligen unik förmåga att se det stora vi har omkring oss med ett mycket respektfullt och ödmjukt sinne och jag undrar stilla om jag någonsin träffat på en människa med större empatisk förmåga...jag är tämligen säker på att

svaret är och förblir nekande i den frågan.

Jag samlar alla våra upplevelser, samtal och tid tillsammans i minnets skafferi och därur kan jag sedan då vintern håller oss i sitt järngrepp plocka fram dem ett och ett, se på dem, uppleva dem på nytt och åter känna den ömhet, värme och kärlek som stunden skänkte oss.

(Jag ber om överseende med att bilderna inte är av högsta kvalitet, då de är tagna med mobilkamera, men...känslan, kära vänner, den kan nog ändå ingen kamera i världen förmedla...den kan bara upplevas om vi lever här och nu.)

Allt gott! :)