Kärleksförklaring...

Ända sedan jag var liten har jag känt en nära koppling till naturen och de djur som lever däri. Otaliga är de tillfällen då min medkänsla för alla sorters varelser förvandlats till sorg som jag sedan haft svårt att skaka av mig. Sorgen har ibland gett upphov till en form av isolering, jag har ofta känt det som att jag stått utanför och tittat in, som om jag inte riktigt deltagit i det liv andra lever.

Det finns en slags fundamental ärlighet i djurens värld som vi människor saknar. Ofta hör jag hur människor vill upphöja oss till den starkaste och klokaste arten av de alla...medan det jag ser är en arrogant art som många gånger använt sitt intellekt till att på kort tid förstöra den jord vi lever på, att i Guds namn skapa krig som ingen egentligen förstår sig på, att ta sig rätten att bestämma vilka som ska få leva och vilka som ska dö enbart grundat på våra egna behov, att hela tiden sträva efter att anpassa jorden och naturen efter vad som passar oss... Vi må ha större hjärnkapacitet än andra levande varelser, men det betyder dessvärre inte att vi använder oss av den på bästa tänkbara sätt.

I de mellanmänskliga relationerna pågår ständigt ett spel som gör att jag aldrig riktigt hittat hem där på samma sätt som jag gör i min relation till naturen.

Jag har under många år varit duktig på att läsa av människor och under mina tidiga år lärde jag mig att humor gav bättre resultat än ilska och tårar. Jag lärde mig att anpassa mig efter min omgivning och social kompetens stod högt på prioriteringslistan. Jag lärde mig att överleva genom att spela olika roller utifrån vilken situation jag befann mig i. Jag blev expert på att vara den som andra ville att jag skulle vara.

När min pappa gick bort för 2 år sedan ställdes jag inför den största förändringen dittills i mitt liv och för ett år sedan föll jag ner i ett stort svart hål, utmattningsdepressionens svarta hål. Det blev vändpunkten för mig.

Idag har jag en enda uppgift i livet, och det är att vara den jag är. Jag lever med naturen som min livskamrat och behandlar den därmed med stor respekt, ödmjukhet och kärlek. En livslång relation, i nöd och i lust, tills döden förenar oss...av jord är du kommen, av jord skall du åter varda.