Midsommardag i regnets tecken.

Nu faller åter regnet utanför mitt fönster, jag har balkongdörren på vid gavel så att jag kan höra det susande ljudet av droppar som möter sommargrönskande träd och buskar, det är ett tryggt och vilosamt läte. Tidigare idag var jag på långpromenad med Alice, den första på länge och det var gudomligt att ta den gamla vägen, som en gång var banvall och där tågen gick, utifrån samhället...ut i skogen. Vägen kantades av ståtliga lupiner, spröda midsommarblomster, smörblommor och alla möjliga vackra gräsarter, alla stretade de uppåt för att möta solens strålar på kortast möjliga sträcka....när jag kommit tillräckligt långt ut att inte bruset från de enstaka bilarna på tur kunde störa mig stannade jag till vid en glänta för att lyssna på all skön fågelssång, dra ett djupt andetag och bara låta mig finnas till. Strax nedanför mina fötter prasslade det till i gräset och upp for en liten förskräckt Gärdsmygsunge......så bedårande, den satte sig på en gren alldeles nära mig och som den kvittrade efter sina föräldrar, som i sin tur inte var sena att svara. Efter noga avvägande och skarp koll på var jag och vovven befann oss tog den till slut mod till sig och satte av över vägen och in i en stor gran. Av grannlåten att döma var återföreningen mycket välkommen. Vi fortsatte vår promenad och 1,5 timma och 2 regnskurar senare var vi åter hemma, blöta men nöjda! Eftermiddagen har vi spenderat i soffan med bok och korsord....det ÄR skönt med regniga dagar!