Vårkänslor # 1

Fredag morgon....med sömndruckna ögon ser jag ut genom fönstret som vetter mot baksidan, i hopp om att få se en klar himmel och svaga men intensiva solstrålar som letar sig upp i trädkronorna.... Mitt hopp grusas på en hundradels sekund....snön faller sakta mot marken och himlen är genomgrå. En omedelbar tanke slår mig....Jag går fanimej inte ur sängen idag, jag tänker väderstrejka!! Naturligtvis fungerar inte den tanken i praktiken, så jag släpar mig ur sängen utan minsta lilla inspiration att genomföra något idag. Min dotter vaknar någon timme senare och vi kommer överrens om att storröja i garderoberna för att sedan ta en promenad fram till affären...det är ju trots allt fredag, och fredag betyder...just det fredagsmys. Nå, vi kastar oss fullkomligen in i garderoberna och röjer ut 5 kassar av saker vi inte visste vi hade och som ingen saknat.....loppiskassar till sommaren. Perfekt! Nöjda med vårt dagsverke gör vi oss iordning för promenad, jag ramlar in i duschen och när jag är klar så har det mörkgrå täcket skingrat sig och solen strålar från den klaraste av himlar!! På 70-talet då jag var barn stod att läsa på många bergväggar runt i Sverige: "Gud hör bön!". Jag undrarde ofta över vad som menades med det, men nu är jag beredd att hålla med, även om jag idag har min egen övertygelse och inte är fast i nån generell Gudstro. Nån måste i alla fall hört mig....SMHI kanske. Vi tar vår promenad med ett brett leende och med ansiktet riktat upp i skyn, tur jag inte knallade in i något på vägen. Väl vid affären handlar vi vad som krävs för att fredagkvällen ska kännas så där lite xtra och skyndar oss sedan hem. På med tekitteln, fram med kuddar och filtar...bok, glasögon och så ut på balkongen!! Ahhhh! Det finns absolut ingenting som går upp emot de första värmande strålarna på våren, inpackad i filtar och med nyllet riktat mot solen. Den smeker mitt vintertrötta ansikte och jag känner hur de hårda karga anletsdragen mjuknar och slätas ut......det finns hopp om livet igen! "Ingen vinter varar för evigt, ingen vår står över ett år" Något jag snabbt slogs av då jag sjönk ner i min stol var att jag ju faktiskt ytterst generöst välkomnat och låtit de små fjäderbeklädda vännerna inta min balkong under vinterhalvåret. Där har de fått skydd under tak och massor av godsaker har stått uppdukat de senaste månaderna.... Nu infinner sig en tid då vi måste dela den lilla balkongen, i alla fall en del av de soligare dagarna. Detta hade nog inte någon av oss tänkt på, allraminst pippisarna....förmodligen av en helt naturlig förklaring. Den som först gjorde en framstöt var koltrasthannen som inte hade lust att stå över äpplena bara för att jag kommit på att jag skulle sitta där.....första vändan kom han som ett jehu genom luften, helt oförberedd på det bylte av filtar och kuddar som skulle möta honom på andra sidan räcket, vilket resulterade i en kraftig handbromsvändning i blomlådan så att den mossa som fortfarande envist hållit sig kvar hoppade till av förskräckelse. Talgbollar och blåpåsar verkar av naturen lite kaxigare, de uppehöll sig hela tiden runt omkring mig och kastade sura blickar på mig medan de högljutt framförde sina protester. Koltrastarna verkar lite frommare och vi kunde till sist sluta förbund med varandra, jag fick lova att inte utföra några plötsliga rörelser som kunde skrämma dem och få till följd att äppelbitarna satte sig på tvären och de kunde då i godan ro mumsa på sina äpplen, bara de lovade att inte bajsa på mig. Tänk så enkelt det kan vara...man kanske borde bli fredsmäklare i mellanöstern... Nu har jag smugit inomhus igen och sitter här vid datorn....det verkar som inspirationen börjar återvända, vilket också är en källa till glädje. Jag ser på fåglarna, hör vovven snusa i soffan och min dotter som kör en monolog i duschen....vem pratar hon med egentligen? Någon jag träffat månne...??? Nu tar fredagsmyskvällen sin början och här ska lagas ratatouille, grillas kycklingfilé och kokas ris....

Sommarminnen.....

Bara en påminnelse om hur livet kan te sig.....

En julimorgon 2008.

Födelsedagsbarnet på klipporna vid havet.

Sommar 2008.

I sjukdomarnas spår och bristande inspiration...

Det var mycket längesen jag skrev....över huvudtaget. Eftersom det är ett av mina sätt att vädra mina inre rum, har där lagrats en del de senaste månaderna...på gott och ont. Jag startade den här bloggen och blev några dygn senare sjuk....väldigt sjuk...i 3 låååånga veckor. Jag hann upp på benen och jobbade ett pass innan jag däckade igen......ännu sjukare den här gången, jag såg stundom livet passera revy för mitt inre. Obehaglig upplevelse... Julen kom och jag var återigen på benen några dygn...tillräckligt för att min dotter och jag skulle kunna ta oss till Malmö några dagar, en resa som f.ö varit planerad sedan april samma år. Den resan återkommer jag gärna till..... Väl hemma igen hann jag önska omvärlden och mig själv Gott nytt år, sen var det dags igen...... Vid det här laget kände jag mig rätt uppgiven och la mig bara på rygg och blottade strupen...... Så efter ytterligare en lång och kraftig penicillindos började de små livsandarna äntligen återvända. Nu har jag varit på fötter nästan 3 veckor....åkte visserligen på magsjuka nu på sportlovet, men det får ändå ses som en viskning i jämförelse med allt det andra jag gått igenom. Magsjuka går ju över på ett par dygn.... Det jag reflekterat över är hur sänkt jag blivit mentalt av all sjukdom....håglös, allt känns rätt trist och jag funderar dagligen på vad jag kan göra för att vända skutan rätt. Vem kan segla för utan vind??? Jag har aldrig varit så trött på vintern, gråväder, kyla och slask som just i år......det känns som jag bara vill kräkas.... Jag vill ha sol och framför allt vår, jag vill se allt vakna upp ur vintervilan......just i år känns det väldigt synonymt för hur jag levt och mått den här vintern. Jag vill vakna upp och börja leva igen....jag vill känna inspirationen flöda....glädjen och vårpirret sprida sig i kroppen! Stå fånigt leende och glo ner i dikeskanter...på jakt efter spröda vårblommor.....sitta på balkongen med en härlig bok i min hand och med ansiktet vänt mot solen...likt tussilagons jakt efter solens strålar. Jag längtar ut till mitt hav, där jag kan vandra runt i timmar i något slags meditativt tillstånd, slå mig ner i en klippskreva och läppja på en kopp varmt gott kaffe! Ännu råder dock vinter och idag liksom många andra dagar ligger locket på, det är lågt i tak därute och jag har absolut ingen lust att gå utanför dörren..... Men....nu är det så att jag begåvats med en underbar jycke som lyser upp min tillvaro och hon accepterar inte en dag utan promenad....som tur är. Så....i väntan på våren och solens sköna strålar får vi ta en födelsedagspromenad i slask, + 2 grader och mulet väder.... Jo, hon fyller ju år idag, jycken, 6 år. Det är inte klokt vad tiden rusar på....det är lite X2000-varning faktiskt! Avslutningsvis.....just nu sitter 2 koltrastar och mumsar äpple på min balkong, vovven snarkar på fårskinnet i soffan, min ytterst kreativa dotter har gått igång med ett lerprojekt vid köksbordet.....och jag ska trippa ner i tvättstugan. En helt vanlig dag....i mitt liv! Det är den 26 februari och bara någon månad kvar i vinterns obarmhärtiga grepp...sen kryper björnmor ut ur sitt ide.... :-)