Längtan...

Saknar mina vänner, Vår och Sommar...

Snälla kom snart tillbaka!

        

Från Hav till Insjö...

En hel del vatten har hunnit rinna under broarna sedan jag sist var aktiv här på min älskade blogg...många av Er som tidigare följt mig har troligtvis och med rätta gett upp hoppet om att något kreativ ska dyka upp här igen...

Men så...plötsligt händer det! Något/någon har följt mig den senaste tiden var jag än går och på något vis dragit igång en hel massa inom mig som nu måste få komma ut, en del i form av text, annat i form av hantverk av olika slag...just nu har jag en förkärlek till gamla pinnar... Lyckan jag kan känna när jag trampar runt i våt och vacker mossa och då och då snubblar över gamla gistna och grånade pinnar...den är så fundamental! Jag ska återkomma till detta framöver...

Jag känner stor tacksamhet till detta något som fått igång mig igen :) Sen sist har jag, som rubriken så riktigt antyder, flyttat från mitt käraste Hav vid Roslagskusten till en ny plats i geografin, Finspångs kommun i Östergötland!
Ett komplett paradis för mig som älskar vatten, skog och natur! Med sina 368 sjöar har jag aldrig långt till en ny bekantskap eller en mycket kär gammal vän som jag fått genom mina redan många möten med sjön St. Skiren mellan Lotorp och Igelfors.

Nu ska jag ta min gamla livskamrat Alice (kelpie) som snart hunnit uppnå aktningsvärda 12 år, men är still going strong, och fara ut i skogen en stund...inte bara vovvar som gillar att leka med pinnar... ;)

Allt gott till Er som möjligen hittar tillbaka till mig och alla nya läsare också!

På återhörande inom kort!

Jag när en längtan i mitt bröst...

Egentligen vill jag inte längta, jag vill vara här och nu...leva dag för dag och ta emot varje dag som om den var den sista...inte se bakåt och inte bekymra mig för morgondagen...ändå kan jag inte låta bli att just längta en smula...efter solen och dess värmande strålar som får allt dött att väckas till liv igen, se vårens skira grönska och känna doften av ett ljumt försommarregn...höra fåglarnas serenad om morgonen och vid havet lyssna till ejderns fridfulla hoande...att åter få slå mig ner i en klippskreva och se ut mot en stilla horisont...jag längtar till allt det som ger mig inspiration att skriva och skapa konst med mina vintertrötta fingrar...
Just nu känns det som min hjärna går på tomgång och jag får kämpa för att få till en enda textrad...så till alla Er som följer mig här...jag kommer tillbaka så snart min "hårddisk" har uppgraderats till vår...

Förgät-mig-ej

Lite tänkvärt...

Ugglor i mossen...

Efter att ha varit på läkarbesök vände jag åter hemåt samma väg jag kommit tidigare på morgonen. Jag fick ännu en gång passera de åtskilliga mängder påkörda djur längs vägen och för varje djur jag passerar snörs sorgen åt i mitt inre...jag kan inte låta bli att tycka att det är förfärligt sorgligt och ovärdigt att få ligga död på en landsväg och bli överkörd gång på gång på gång, tills inget längre finns kvar...
Jag brukar ofta stanna för att flytta den döda ut i dikesränen, men när de är allt för tilltrasade orkar jag inte riktigt...det gör för ont att se helt enkelt. Jag tycker det är alla bilförares ansvar att stanna, se till om djuret lever i första hand eller iaf flytta det från vägen om det är dött...någon vördnad måste vi väl ändå kunna visa.

När jag så är nästan hemma ser jag något ytterligare ligga mitt i vägbanan och jag saktar in och kör sakta förbi...ser då att det är någon form av rovfågel och känner bara instinktivt att nej, den ska inte ligga där och bli överkörd gång på gång, så jag tvärvänder bilen och ser hur ytterligare en bil väjer för fågeln och jag tackar dess lyckliga stjärna... När jag klivit ur min bil och närmar mig fågeln ser jag att den andas och jag tar genast upp den i min famn, ser till min förvåning att det är en Kattuggla alt. Slaguggla, och tänker att den nu i så fall får somna in i min famn istället... Den är rejält omtöcknad och jag står en lång stund så med den stora fågeln i min famn med handen mot dess bröst och ser in i de vackraste ögon jag någonsin skådat... Från den närliggande kyrkogården kommer en man som sedan hjälper mig att få in ugglan i min lilla hundbur i bilen och jag far hem för att kontakta Viltjouren. "Lilla söt" som jag döpt honom till har nämligen beslutat sig för att leva vidare ett tag till och eftersom jag inte kan avgöra skadornas art och omfattning vill jag inte släppa den där utan att någon tittat på den.
Genom Facebook (Inte bara dåligt således) får jag snabbt tag i Eva på Viltjouren som ger mig lite råd hur jag ska gå vidare och efter en stund har jag fått fatt i en lånebil som jag kan ta mig till Stockholm med för att lämna in "Lilla söt" hos Djurkliniken i Roslagstull. När veterinären kommer ut med min hundbur ler hon säger att den där lilla krabaten är nog snart på "vingar" igen, han var väldigt arg :) Jag far hemåt med ett leende på mina läppar och en påtaglig värme i mitt bröst... Tänk om jag inte stannat...då hade den legat där och blivit påkörd gång på gång på gång...trots att den fortfarande levde...hemska tanke. Nu kommer den förmodligen att klara sig och fortsatt sprida mystik omkring sig och leverera sitt hoande över nejden...

Tack, lilla söt, för att jag fick förmånen att träffa dig!

Nu håller jag alla tummar för dig!

Just hemkommen, fortfarande lite omtöcknad.

Så himla vacker!

Jakten på stulen lycka…

 …eller…en vindpinad höstsjäl söker evig sommar…

 Alla mina sinnen registrerar det oundvikliga…hösten öppnar åter sin dörr och sommaren förbereder sig att dö en smula… Snart nog finns bara minnen kvar från en svunnen tid.

Jag ser motvilligt flyttfåglarna passera i vidlyftiga formationer på sin resa mot sydligare nejder…jag ser även naturen byta skepnad från livsbejakande grönska till något som mer och mer liknar en konstnärs palett.

Naturen rustar och förbereder sig för det som nu stundar och jag kommer på mig själv att göra detsamma…

När jag åter besöker dig under en av sensommarens allra vackraste dagar, vilar ett andäktigt lugn i luften, likt en reservoar av stilla ro…

Jag trampar åter de stigar mina fötter känner så väl, stigar med dofter som öppnar dörrar till det barn jag en gång var. Det barn som ännu står som avsändare i de kapitel som tillsammans bildar boken livet.

Jag bär det barnet inom mig som en varghona vaktar sina små och med varsam hand låter jag det söka sin egen väg till frihet.

Hos dig känner jag en trygghet många andra saknar och jag famnas alltid lika välkomnande av din styrka och friskhet. Ett hopp tänds i mig att det fortfarande finns kvar, det där vi ägde tillsammans för bara några veckor sedan…men jag lurar mig själv.

Solens strålar orkar inte längre värma de urberg jag så gärna slår mig till ro på och istället för klippornas tidigare värme mot min hud känner jag nu den dröjande nattkylan genom min handduk.

Vattnet som tidigare smekt min kropp och givit upphov till fundamental lycka och tillfredsställelse har nu antagit en om möjligt klarare ton och tydlig kyla. Runtomkring mig tronar några gistna gamla martallar och tanken slår mig att vi äger vissa likheter, martallen och jag. Lite krokiga och knubbiga och något defekta i vår form som en kvittens på att livet dragit fram och ibland varit svårt, men med en livskraft som saknar motstycke. Hur mycket än vinden och livet sliter i våra tentakler, står vi fast förankrade med våra rotsystem i stundom näringsfattig jord och klippskrevor, gärna eller helst med Havet som närmsta granne. Jag nyper några havtorn från snåret jag passerar och känner hur de syrliga bären fyller min gom med välsmakande arom. Här och var ligger långa revor av tång som piskats upp mot land...jag sätter mig på huk och drar in doften, låter den smeka mitt inre och rena min själ... Snart blir det dags att ta farväl och nästa gång vi ses, min kära, har hösten slagit sina klor i såväl dig som mig... Låt oss nu hjälpas åt att överleva ännu en hård vinter... Jag älskar dig så, mitt Hav!

I år, mer än någonsin har hösten känts svår...jag hann aldrig bli klar med sommaren och allt den bjöd...ville så gärna få några dagar till att möta havet i sensommarskrud, känna hur det öppnar sig och tar emot mig i en ljuv omfamning då jag tar de första simtagen ut mot en öppen horisont... Nu väntar istället mörker och kyla...och visst, jag tänder mina ljus och kurar mysigt där höststormen drar fram...luften känns klar och lätt att andas...naturen bjuder sällan skådad färgprakt... Men det känns ändå som jag aldrig hann att säga adjö...

Bagge i metalliclack på besök...

...och lite annat...

Finbesök på balkongen :)

Gnistrande vacker!

Och på köksfönstret hittade jag pappa långben...

Min gamla fina vän!

Oregano i blomning

Blommande mynta

Tomatplantan vill inte heller ha höst...

Ska snart in för att torkas och sedan smaksätta mitt råsocker.

 Ja, det var lite vanligt hemma-mys hos mig...

Nu ska jag försöka få lite annat gjort också... :)

Allt gott till Er!