På livets stig.....

Jag när en längtan i mitt bröst...

2012-01-22T16:07:00.000+01:00

Egentligen vill jag inte längta, jag vill vara här och nu...leva dag för dag och ta emot varje dag som om den var den sista...inte se bakåt och inte bekymra mig för morgondagen...ändå kan jag inte låta bli att just längta en smula...efter solen och dess värmande strålar som får allt dött att väckas till liv igen, se vårens skira grönska och känna doften av ett ljumt försommarregn...höra fåglarnas serenad om morgonen och vid havet lyssna till ejderns fridfulla hoande...att åter få slå mig ner i en klippskreva och se ut mot en stilla horisont...jag längtar till allt det som ger mig inspiration att skriva och skapa konst med mina vintertrötta fingrar...
Just nu känns det som min hjärna går på tomgång och jag får kämpa för att få till en enda textrad...så till alla Er som följer mig här...jag kommer tillbaka så snart min "hårddisk" har uppgraderats till vår...

Förgät-mig-ej

Lite tänkvärt...

2011-11-17T10:40:00.000+01:00

Ugglor i mossen...

2011-11-04T09:54:00.000+01:00

Efter att ha varit på läkarbesök vände jag åter hemåt samma väg jag kommit tidigare på morgonen. Jag fick ännu en gång passera de åtskilliga mängder påkörda djur längs vägen och för varje djur jag passerar snörs sorgen åt i mitt inre...jag kan inte låta bli att tycka att det är förfärligt sorgligt och ovärdigt att få ligga död på en landsväg och bli överkörd gång på gång på gång, tills inget längre finns kvar...
Jag brukar ofta stanna för att flytta den döda ut i dikesränen, men när de är allt för tilltrasade orkar jag inte riktigt...det gör för ont att se helt enkelt. Jag tycker det är alla bilförares ansvar att stanna, se till om djuret lever i första hand eller iaf flytta det från vägen om det är dött...någon vördnad måste vi väl ändå kunna visa.

När jag så är nästan hemma ser jag något ytterligare ligga mitt i vägbanan och jag saktar in och kör sakta förbi...ser då att det är någon form av rovfågel och känner bara instinktivt att nej, den ska inte ligga där och bli överkörd gång på gång, så jag tvärvänder bilen och ser hur ytterligare en bil väjer för fågeln och jag tackar dess lyckliga stjärna... När jag klivit ur min bil och närmar mig fågeln ser jag att den andas och jag tar genast upp den i min famn, ser till min förvåning att det är en Kattuggla alt. Slaguggla, och tänker att den nu i så fall får somna in i min famn istället... Den är rejält omtöcknad och jag står en lång stund så med den stora fågeln i min famn med handen mot dess bröst och ser in i de vackraste ögon jag någonsin skådat... Från den närliggande kyrkogården kommer en man som sedan hjälper mig att få in ugglan i min lilla hundbur i bilen och jag far hem för att kontakta Viltjouren. "Lilla söt" som jag döpt honom till har nämligen beslutat sig för att leva vidare ett tag till och eftersom jag inte kan avgöra skadornas art och omfattning vill jag inte släppa den där utan att någon tittat på den.
Genom Facebook (Inte bara dåligt således) får jag snabbt tag i Eva på Viltjouren som ger mig lite råd hur jag ska gå vidare och efter en stund har jag fått fatt i en lånebil som jag kan ta mig till Stockholm med för att lämna in "Lilla söt" hos Djurkliniken i Roslagstull. När veterinären kommer ut med min hundbur ler hon säger att den där lilla krabaten är nog snart på "vingar" igen, han var väldigt arg :) Jag far hemåt med ett leende på mina läppar och en påtaglig värme i mitt bröst... Tänk om jag inte stannat...då hade den legat där och blivit påkörd gång på gång på gång...trots att den fortfarande levde...hemska tanke. Nu kommer den förmodligen att klara sig och fortsatt sprida mystik omkring sig och leverera sitt hoande över nejden...

Tack, lilla söt, för att jag fick förmånen att träffa dig!

Nu håller jag alla tummar för dig!

Just hemkommen, fortfarande lite omtöcknad.


Så himla vacker!

Jakten på stulen lycka…

2011-10-10T18:45:00.000+02:00

…eller…en vindpinad höstsjäl söker evig sommar…

Alla mina sinnen registrerar det oundvikliga…hösten öppnar åter sin dörr och sommaren förbereder sig att dö en smula… Snart nog finns bara minnen kvar från en svunnen tid.

Jag ser motvilligt flyttfåglarna passera i vidlyftiga formationer på sin resa mot sydligare nejder…jag ser även naturen byta skepnad från livsbejakande grönska till något som mer och mer liknar en konstnärs palett.

Naturen rustar och förbereder sig för det som nu stundar och jag kommer på mig själv att göra detsamma…

När jag åter besöker dig under en av sensommarens allra vackraste dagar, vilar ett andäktigt lugn i luften, likt en reservoar av stilla ro…

Jag trampar åter de stigar mina fötter känner så väl, stigar med dofter som öppnar dörrar till det barn jag en gång var. Det barn som ännu står som avsändare i de kapitel som tillsammans bildar boken livet.

Jag bär det barnet inom mig som en varghona vaktar sina små och med varsam hand låter jag det söka sin egen väg till frihet.

Hos dig känner jag en trygghet många andra saknar och jag famnas alltid lika välkomnande av din styrka och friskhet. Ett hopp tänds i mig att det fortfarande finns kvar, det där vi ägde tillsammans för bara några veckor sedan…men jag lurar mig själv.

Solens strålar orkar inte längre värma de urberg jag så gärna slår mig till ro på och istället för klippornas tidigare värme mot min hud känner jag nu den dröjande nattkylan genom min handduk.

Vattnet som tidigare smekt min kropp och givit upphov till fundamental lycka och tillfredsställelse har nu antagit en om möjligt klarare ton och tydlig kyla. Runtomkring mig tronar några gistna gamla martallar och tanken slår mig att vi äger vissa likheter, martallen och jag. Lite krokiga och knubbiga och något defekta i vår form som en kvittens på att livet dragit fram och ibland varit svårt, men med en livskraft som saknar motstycke. Hur mycket än vinden och livet sliter i våra tentakler, står vi fast förankrade med våra rotsystem i stundom näringsfattig jord och klippskrevor, gärna eller helst med Havet som närmsta granne. Jag nyper några havtorn från snåret jag passerar och känner hur de syrliga bären fyller min gom med välsmakande arom. Här och var ligger långa revor av tång som piskats upp mot land...jag sätter mig på huk och drar in doften, låter den smeka mitt inre och rena min själ... Snart blir det dags att ta farväl och nästa gång vi ses, min kära, har hösten slagit sina klor i såväl dig som mig... Låt oss nu hjälpas åt att överleva ännu en hård vinter... Jag älskar dig så, mitt Hav!

I år, mer än någonsin har hösten känts svår...jag hann aldrig bli klar med sommaren och allt den bjöd...ville så gärna få några dagar till att möta havet i sensommarskrud, känna hur det öppnar sig och tar emot mig i en ljuv omfamning då jag tar de första simtagen ut mot en öppen horisont... Nu väntar istället mörker och kyla...och visst, jag tänder mina ljus och kurar mysigt där höststormen drar fram...luften känns klar och lätt att andas...naturen bjuder sällan skådad färgprakt... Men det känns ändå som jag aldrig hann att säga adjö...

Bagge i metalliclack på besök...

2011-08-22T12:49:00.000+02:00

...och lite annat...

Finbesök på balkongen :)

Gnistrande vacker!

Och på köksfönstret hittade jag pappa långben...

Min gamla fina vän!

Oregano i blomning

Blommande mynta

Tomatplantan vill inte heller ha höst...


Ska snart in för att torkas och sedan smaksätta mitt råsocker.

Ja, det var lite vanligt hemma-mys hos mig...

Nu ska jag försöka få lite annat gjort också... :)

Allt gott till Er!

Ibland springer jag på...

2011-08-20T11:09:00.000+02:00

...textrader som sådär direkt berör mig och som jag utan förbehåll kan skriva under på...

"There comes a time in life, when you walk away from all the drama and people who create it. You surround yourself with people who make you laugh, forget the bad, and focus on the good. So, love the people who treat you right and pray for the ones who don't. Life is too short to be anything but happy. Falling down is part of LIFE... Getting back up is LIVING..."

Så kära vänner...don't worry, be HAPPY!! :D

Efter regn kommer solsken...

2011-08-19T10:25:00.000+02:00

...eller "Four seasons in one day"...

Gårdagen bjöd verkligen på ett crescendo i väderombyten!

Här följer ett litet smakprov...

Hagel och regn

Sommarens värsta åsk- och regnväder drog fram över Häverödal på torsdagen.

I skydd på min balkong kunde jag njuta av och fotografera ovädret.

Mot kvällningen skingrade sig himlatäcket och solen dök åter upp.

Min gamla trotjänare ståtar med 37 blommor!


En annan kamrat på fönsterbrädan.


Min balkong i kvällsol

Den gamla klematisen på min balkong har i år valt att glädja mig med ännu en blomning.

Spår av försommarens ljuva blomning.

Knoppande skönhet.

I skymningslandet drog älvorna fram i en lustiger dans...


Kan Ni se alla småknytt och troll som smyger fram		?

Önskar Er alla en riktigt skön sensommarhelg!

Passa på att NJUTA!!! :)

Plötsligt...

2011-08-10T21:41:00.000+02:00

...är den där igen...den där närapå omärkbara förändringen i ljuset...

...en knapp förnimbar antydan om kyla i luften i gryning och skymning...

...ett prassel i björkens lövverk jag inte tidigare hörsammat...

Något snörs om i halsgropen och kramar åt om hjärtat...

...insikten...

...om att allt kommer att ta slut...

...att förändring ligger i tingens natur...

...att ingenting kan bestå utöver sin beskärda del...

Det är den insikten som skänker ny intensitet åt allt det som fortfarande finns kvar...

...i solvärmen mot mitt anlete...

...i sommarens dofter som öppnar dörrar till det barn jag en gång var...

...i färgerna...

...i havets lättjefulla lek mot solvarma klippor...

Än finns tid att njuta...

En sorgens dag...

2011-07-23T10:49:00.000+02:00

Förnimmelser i sommarnatten...

2011-06-09T00:42:00.001+02:00

En lätt bris letar sig in mellan träden och tar fatt i björkarnas utsprungna lövverk, där skapar de ett försiktigt stycke av naturens sång.
En koltrast äger liksom jag en känsla av "lakanskräck" och bidrar med vackert porlande sång från ett buskage bortöver vägen.
En nattfjäril ansluter sig och gör mig sällskap, den dansar så ljuvligt och lätt i lågornas sken.
Fladdermössen bjuder svindlande irrfärder mot den ljusblå natthimlen och månskärvan vandrar sakta däröver.
Det är en gåva från livet självt att med öppna sinnen få uppleva allt det lilla i det oändligt stora...
Låt oss komma ihåg att den viktigaste livskvaliteten är gratis och kan tas emot av alla bara vi öppnar våra sinnen för den!

Svalkande dopp i havsbandet!

2011-06-07T19:56:00.000+02:00

Nog är det klokt att tveka en smula då vatten endast mäter + 15 grader...

Men...det är en väldigt fin pinne...

Jippi!!!

Bäst att hålla pinnen rätt i mun...

Det räcker nu, matte...

Jag sa...att DET RÄCKER nu, matte...bort med kameran...

Jag kan faktiskt också hämta pinnar...fast det är kallt...

Ond bråd död i skärgårdsidyllen...

Liknar närapå ett konstverk...

Kan slutligen meddela att även "matten" bakom kameran, badade denna heta dag...lite kyligt, men skönt!

VÄLKOMMEN SOMMAR!

Allt gott till Er alla därute i landet!

Oj en sån vecka...

2011-06-07T10:27:00.000+02:00

Veckan som gått har verkligen haft ett gediget innehåll i sin ränsel och jag går nu in i denna med en mycket god energi i mina inre rum...

Tisdagen inledde med en morgonstund på hotellet, tätt följt av healing och mot kvällningen bar det av mot Norrtälje för att lyssna på och samtidigt uppleva mannen som genom sin obeskrivbara lek med ord skapat sig ett mytomspunnet rykte. ABF presenterade ett extraordinärt författarmöte med Björn Ranelid som gav ett tämligen rikt inspirerande intryck på undertecknad.

Två stora män...blev tagen av såväl den kände som den mindre kände mannen på bilden.

Cool bil :)

"Simply the best"

Onsdag och torsdag drog jag igång min lilla sommarhandel med mycket gott resultat! :)

Fint besök från Stockholm/Boden fick vi också och som sedermera stannade hela helgen.

Fredagen inleddes med jobb på hotellet :) Och sen sommarens största begivenhet (så här långt), konsert med The Ark i Uppsala tillsammans med några av jordens finaste ungdomar, Linnéa, Tobias och Sara!

Vilken kväll vi hade och vilken konsert vi fick uppleva! Saknar ord...

Öppningsnumret och succen var redan ett faktum! Tack The Ark för allt Ni givit under Er makalösa karriär!

Här laddar vi för kvällens konsert! :)

På lördagen packade vi lyxpick-nick och for ut till havet!

Sol, ljumma vindar och kylslagna dopp!

Blåbär, björnbär, skivat äpple, banan, brieost och en jättemarschmallow fick utgöra vår brunch denna dag! :)

Hur gått det var??? Prova själva, det var en megahit! ;)

Söndagen blev en dag för återhämtning och sen var det dags för Nationaldag som firades i lugn och ro i vår makalöst vackra svenska natur!

Nu återstår att se vad denna veckan har att erbjuda! :)

Allt gott!

Tankar mellan hägg och syren...

2011-05-27T14:43:00.000+02:00

Våren är ingen årstid, det är ett tillstånd själen försätts i då vintern slutligen stängt sin dörr av köld.

Där sinnena står med öppna spjäll, i djup förundran över naturens vidunderliga skeende

då slumrande vila övergår i förunderligt liv.

En ivrig väntan på sommaren som ska komma med ljumma kvällar,

en svag bris från havet och svalkande dopp.

Solens livgivande strålglans, måsarnas skri och småfåglars kiv i buskar och snår.

En tid då allt som tidigare synes hopplöst byts mot nyfikna möjligheter.

En tid att älska och att leva innan dörren till själens tillstånd åter reglas...

Kom ihåg att dagligen stanna upp, ta in och njut av just din själs tillstånd!

På vandring i kulturmarker...

2011-05-23T11:20:00.000+02:00

Sen söndag eftermiddag packade jag min ränsel med lite smått och gott, tog mina telningar och for ut till naturreservatet Häverö Prästäng http://www.naturvardsfond.se/hav.html, www.rofnet.se/fagellokaler/havero-prastang
Så fort jag öppnar den av tidens tand snedvridna grinden känns det som jag kliver in i en helt annan värld än den som passerat utanför bilfönstret på väg dit...en del vyer känns märkligt klippta ur sagans värld och ur lövskogen strömmar ett sorl av bevingade sångröster man sällan hör... Jag stannar upp, tar ett djupt andetag och lämnar över min själ i naturens vård en liten stund...

Jag kliver in i en makalöst vacker lövsal...

...ett hav av majvivor breder ut sig...

Undrar just hur många rumpor som vilat här...

Som genom en sagovärld går vår vandring...

...här och var finns information att inhämta...

Kabbleka

Middag på klipporna, grillad Halloumi, sallad och tzatziki

Ska du äta ALLT själv, matte???

Om ändå träd kunde tala...

Gullviva

Majviva

Vårärt

Adam och Eva

Mandelblom

En bild är en bild, verkligheten en annan, men jag hoppas ändå att något av känslan blivit förmedlat...
Allt gott till Er!

Öppet hus vid Häverödals Tingshus 21 maj 2011

2011-05-22T13:57:00.000+02:00

Äntligen fick den stora allmänheten möjlighet att se samhällets stolthet, det gamla kära Tingshuset, inifrån.

Folk gick man ur huse för att få en glimt av svunna tider...

Den mäktiga huvudingången

Ett av rummen med vackert skåp och takmålningar

Torntrappen

Historiens vingslag svävar över mig

Titthål i fängelsecell

Trappräcke värt namnet...

Torntrappen

Bedövande vacker takmålning

Om stolar kunde tala...

...eller för den delen, skrivmaskiner...

Ledstång

Fängelsecell

Tornet

Huvudingången

För mer information om Häverödals Tingshus, besök gärna: http://haverodals-tingshus.blogspot.com/

Kärleksdramatik...

2011-05-09T17:09:00.026+02:00

Att tre kan vara en för mycket känner vi väl alla till...

...och den här knölsvanen försökte idag råda bot på sin alldeles egna livssituation

Det går hett till i skärgården, se själva! ;)

Här laddar han upp...

...och sätter sedan full fart...

...ja, det tar ett tag att komma igång...

...men nu jäklar...

...passa dig, Gunde...

...nu är Lennart inte nådig...

Nåja...det får väl räcka så...för den här gången...

Jag kan även tillägga att de en stund senare kom på vida vingar alla tre, varav den arge herrn hängde den andra i svanstippen...

Dessvärre låg kameran nerpackad tillfälligt eftersom jag satt och skrev...men jag kan hälsa att det var en speciell upplevelse :)

Av kärlek...

2011-05-01T11:45:00.007+02:00

...till min fyrfota livskamrat, Alice.

"Jag har upptäckt att när man är djupt

bekymrad finns det mycket att hämta från en hunds tysta,

tillgivna sällskap som man inte kan få från något annat håll"

Doris Day

"En väldresserad hund gör inga försök

att få dela din lunch med dig. Den får dig bara

att känna dig så skuldmedveten att du inte

kan uppskatta maten"

Helen Thompson

"På natten hoppar hon upp och lägger sig bakom min rygg.

Jag makar åt mig och ger plats, halvt i sömnen.

Att ha hunden i sängen betyder tätare lakansbyten.

Men samtidigt något slags fundamental trygghet.

Så har vi sovit sedan urminnes tider; hela flocken, tätt tillsammans för värme och skydd.

Och för lyckan att känna en annan levande kropp, nära"

Bitte Sundin

Jag älskar dig, min vackra Alice,

mer än det finns droppar av vatten i haven

Mer än det finns stjärnor på natthimlens mörka valv

Mer än det finns myror i skogens myllrande stackar

Starkare än solens värmande strålar

Mellan oss strömmar en oändlig ström

av kärlek, ömhet, respekt och lojalitet

Du är min spegelbild

I dig kan jag skönja mina egna anletsdrag

I dig kan jag se hur jag faktiskt mår

Vi känner varandra

inifrån och ut

Du ger mig allt det där

en människa kan önska sig

Jag älskar dig, min trogna vän

Påskavandring...

2011-04-23T16:45:00.006+02:00

...med saltstänk och tångdoft!

Med en personlig utmaning nappade jag åt mig kameran, ropade till mig vovven och for ut mot havet! Denna gudabenådade plats på jorden och i sällskap av ett vidunderligt härligt väder!

Utmaningen bestod i att endast ta en bild per motiv och inte sjuttiofem som det brukar kunna bli... Alltså...ett motiv, en bild! Och här följer ett urval av resultatet...

Tångansamling från vinterns stormar

Undrar just vem som tappat sin "peruk"...???

Ack som ett fjun så lätt...

Strandstilleben Min vackra Alice

Avslutade min sköna promenad med årets första kulglass hos Singö Camping!

GLAD PÅSK! :)

Längtan...

2011-04-06T11:28:00.008+02:00

Det sägs att ingen vinter varar för evigt och att ingen vår står över ett år....

Vilken tur för människan här i Norden

att vi kan tro de trösterika orden

Lita på naturen

den kommer sakta och försiktigt buren

på sydliga vindens arm

sveper den in och gör mig varm

och för själen rena lyckokuren

Jag bär en längtan i mitt bröst

att innan vi åter når höst

vill jag känna mig fri och släppa alla krav

ligga, sitta, njuta vid mitt hav

känna vattnet smeka min kropp

vid sommarkvällens sista dopp

Vandra vida kring i mina fjäll

sitta vid en eld när dag möter kväll

Spana ut över vidder vida

med de käraste vid min sida

bekymmer och måsten når mig ej

det är sann lycka för mig

En blygsam vårhymn...

2011-03-25T16:07:00.004+01:00

Hej min vän det var längesen sist

vi sågs och du sa;

på återseende

om ett tag

Det var svårt att tro

Kung Bore kom

kylde kroppar till is

la våra nunor i

fåror djupa

karga anletsdrag

Det är vinterns pris

Tillkallar högre makter

Låt oss nu slippa

allt det smutsigt vita

Vi sluter pakter

mot snö, mörker och kyla

i våra trakter

Välkommen istället nu

till våren, du

jag säger

Kom värmande sol

leta dig ner till vår jord

Låt dina strålar varma

leka tafatt och larma

i trädens grenverk nakna Låt naturen vakna!

Skänk värme

till det liv som gick

att vila och bida

sin tid

under vinterns bistra strid

Låt smältvatten pussar forma

stora som små

eller rentav enorma

Kanske vi får

som genom ett under

ett nytt liv

och sköna stunder

Takdropp och fåglar som kvittrar

med ansikten mot solen

vi alla sitta

Tiden vi aldrig mer

trodde oss få se

Svällande knoppar

som snart ska brista

om det gör ont

kan de lärda tvista

Ljuset en magisk stämning skänker

och jag tänker

känner stum beundran

inför det som stundar

Livet återvänder

och jag tänder

ett ljus för våren

min vän

du får en

att må så bra

Tack ska du ha!

Små & stora vänner...

2011-03-15T09:15:00.002+01:00

...en solig och vacker vårvinterdag vid havet...

Gör klart för start...

...nu drar jag... ...skönt att sträcka ut vingarna...

...vaddå högre?

Näe, det får räcka så...

Nu kommer jag!

Visst är jag vacker?

Så här då?

Liten...

...men tuff!

Viktiga beslut

2011-03-08T08:16:00.003+01:00

Vad är det som gör att en människa som älskar det skrivna ordet, en vackert löpande text och lek med nya uttryck och meningsbyggnader...som förespråkar kvalitet före kvantitet, helt slutar att skriva? Helt slutar att använda sig av skriften som uttrycksmedel? Vad är som så subtilt kan smyga sig in och fullkomligt tugga sönder allt vad inspiration heter? Vad händer inuti en person som råkar ut för det ovan nämnda? Svaren på dessa frågor är naturligtvis mångfacetterade och jag skulle förmodligen tämligen lätt kunna skriva spaltmeter i ämnet, men jag ska hålla en något mindre profil och bara konstatera att det är just vad som hänt mig det senaste halvåret och att det är mycket sorgligt och smärtsamt att tappa en så viktig del av sig själv. Det känns som att förlora sig själv, ingen bekväm känsla att befinna sig i. Jag har inte haft några som helst kanaler ur min kropp och min kreativitet och inspiration tappade helt fotfästet... Min kropp och själ har istället fyllts till bredden av stress, att ständigt vara på min vakt, att alltid vara nåbar, att aldrig få vila och ständigt känna att jag aldrig räcker till, vare sig hemma eller på jobbet...att aldrig få känna mig nöjd med utfört arbete, att alltid vara påpassad och övervakad... Jag var tvungen att göra något för att inte åter hamna i en sjukskrivning, så jag tog ett av mina viktigare beslut så här långt i livet. Jag sa upp mig. En del kallar mig modig, stark och ser mig som en förebild, en del andra kallar mig säkert mindre fördelaktiga saker bakom min rygg. Jag bryr mig inte om vilket... Sanningen är och förblir att beslutet att säga upp mig från en fast tjänst med hyfsad lön ändå är ett av mina klokare beslut någonsin. På bara en kort tid har så sakteliga inspirationen, kraften och energin åter börjat ta plats i min kropp... Så jag hoppas att Ni finns kvar därute och vill fortsätta att följa händelserna "På livets stig..." :) Jag håller även på att bygga upp en liten hemsida, den hittar Ni här: www.varghems-healing.se Den är inte helt färdig än så jag får be om lite överseende med det... Slutligen önskar jag Er allt gott och på återseende! :)

Tankar över en kopp te...

2010-11-28T11:08:00.003+01:00

Så har åter vinterns gnistrande vita vingar sänkt sig över och omfamnat landskapet. Naturen har klätt sig i ett täcke av snökristaller och slumrar nu i djup vintervila. Jag kan inte låta bli att känna visst avund inför denna möjlighet.

När jag lyfter blicken och ser ut noterar jag att naturens täcke åter fylls på av lätta flingor som sakta dalar mot marken, för vilken dag i ordningen vet jag ej, ty jag har tappat räkningen i en plogvall någonstans.

Glädjande nog ser jag även småfåglarnas kivande om nötter, äpplen och frön på min balkong som mer och mer liknar en gigantisk fågelbur, men med den avgörande skillnaden att här finns inget nät som stänger in och begränsar fåglarnas frihet. Här kommer de och går som de vill och jag gläds åt deras ivriga besök.

Bara ett stenkast från min balkong reser sig en magnifik björk mot skyn och där håller Domherrarna till, nära men ändå på betryggande avstånd från mänskligheten. Om jag gläntar på dörren kan jag höra deras försiktiga och blygsamma läten, men framför allt kan jag se deras klarröda kroppar bilda lekfulla formationer bland grenverken.

Nu blev här plötsligt helt stilla och jag förstår i samma stund jag höjer blicken mot skyn varför...en sparvhök ligger och söker av området på låg nivå i jakt på föda. Alldeles självklart stillar sig ivern hos de små en stund.

I våras fick jag ett dramatiskt besök av en duvhök som med full kraft dansade in i fönsterrutan i sin illdristiga jakt efter en munsbit. Han gick miste om maten och fick istället pusta ut på golvet en stund innan han på säkra vingar åter kunde kasta sig ut mot nya äventyr...

Snöfallet har nu lugnat av och jag ska ta mina fyrbenta vänner på en vintrig och kylslagen promenad med trivsamt knarr under fötter och tassar...

Önskar Er alla en skön 1:a advent!

Det bor...

2010-10-17T18:44:00.005+02:00

...en väderbiten liten höstsjäl djupt i mitt inre rum...den registrerar saker på ett annat vis... Den ser då solen dalar sakta bakom trädtopparna och dagarnas flyende minuter blir allt färre...

Den ser hur världen därute bjuder ett inferno av färger, medan kylan åter står vid min port och knackar på...

Den hör prasslet från löven då jag låter göra

avtryck på stigen där jag går och den känner

vinden skapa rosor på min kind... Hösten har slutligen vunnit över sensommaren som sjungit sitt lov till oss den sista tiden...

Jag tackar dig, ljuva sommar, för allt du givit.

Jag välkomnar dig, höst. Var god mot min själ.

En far...

2010-10-12T18:31:00.003+02:00

...slutar aldrig att vara en far. En morfar slutar aldrig att vara en morfar. Saknaden mäts plötsligt i den kärlek man en gång kände. Och kärleken till en älskad person blir ett mått på dennes närhet och påverkan som en gång var ett faktum. I söndags fyllde min far och min dotters morfar 70 år, en dag han firade på andra sidan tillsammans med de andra vingbeprydda änglar som vakar över oss och vår jord. Vi, på den här sidan, firade honom med att fara till den plats där hans kvarlåtenskap är placerad och där en del av honom ännu lever kvar på samma sätt som här hos oss. Det blev en dag att lägga i det vackra minnesarkiv djupt i mitt inre som tillhör min far.

Vi älskar dig, Du fattas oss!

Höstkänslor...

2010-09-26T16:57:00.004+02:00

Igår låg dimman tät utanför mitt fönster, som bildade den ett lätt omfamnande täcke kring buskar och träd. Träd som fortfarande uppbär en ansenlig mängd löv på sina grenar, men som de senaste veckorna börjat skifta färg och alltmer liknar en konstnärs palett.

Idag bjuder en strålande sol från en molnfri himmel, luften hög, klar och lätt att andas. Ett besök vid havet som tillsammans med vinden skapar ett magnifikt skådespel. Sitter i lä med slutna ögon och låter mina sinnen fyllas av ljudet från de enorma vattenmassor som stormen pressar långt upp på land och som sköljer över kala klipphällar. Solen, med sina ännu värmande strålar mot mitt ansikte, som gör sitt bästa för att övertyga omvärlden att det finns ett uns av sensommar kvar i luften.

Havtornssnåret med sina dignande grenar av svåråtkomliga, klart orange lysande bär. Doften av tång som når mig i svepande rörelser.

En svanfamilj med tre vuxna ungar har sökt lä i en havsvik och över mig far en flock med skarv förbi.

Jag känner kylan från klippan jag sitter på, den tränger igenom mina tunna byxor och tvingar mig snart upp på fötter... Jag går hemåt igen, tömd på de vardagsproblem vi alla brottas med, och fylld av ny god energi att ha med då en ny arbetsvecka drar igång... Jag konstaterar att hösten nu leder med 75 - 25 över sommaren och den sentimentalitet som om hösten brukar besöka mig lyser i år med sin frånvaro...det är helt ok med höst!

Storskrake & blomstertobak

2010-07-13T23:33:00.006+02:00

Vänta på oss, mamma!! Se hur de små raringarna springer på vattenytan för att komma ikapp. Och till slut gjorde de det och ville vila upp sig på mammas rygg. Min blomstertobak i kvällssol.

Nu har solen lagt sig till vila några timmar och så ska även jag göra...men jag får tillstå att jag lider en smula av lakanskräck om sommaren...jag vill aldrig gå isäng...man kan ju missa något av naturens ljuva skiftningar så här års...

Storslagna möten & badnymfer

2010-07-09T19:28:00.003+02:00

En helt oslagbar dag vid havet har nått sitt slut och ytterligare några fagra stunder har lagts till i minnets skafferi. Idag fick min lilla flock ett trivsamt tillskott iform av min kära mor som tillsammans med oss ville njuta sommarens ljuvliga fröjder. För, mina vänner, att få spendera tid med dem man håller allra kärast, i en natur som är alldeles betagande, det är då livet är som bäst.

Min mor på flyt

Min fantastiska dotter Och så...det stora mötet för dagen...en havsörn!

Och igen...

Den som gapar efter mycket...

Nu intar vi vår sköna balkong som fullkomligt badar i härligt strålande kvällssol! Lilla mamman får sig ett glas vitt och dottern fredagsmys! :)

Önskar Er alla en skön fredagskväll och helg!

Så går en dag ifrån våra liv...

2010-07-06T09:22:00.006+02:00

...och kommer aldrig åter.

Många är de dagar som passerat sen jag senast författade några rader här i cyberrymdens svar på dagboksblad, men det är inte brist på tankar och uppslag som fått mig att stå över fingrarnas taktfasta marsch över tangenterna, utan mer en prioritetsordning av den tid vi har utmätt till oss alla och envar.

Man kan säga att jag just i detta nu, då sommaren står i full prakt utanför mitt fönster och dygntemperaturen ger oss ett snitt på dryga 20 grader, lever som jag lär...jag tar en dag i sänder och njuter till fullo av våra makalösa svenska natur, med klippor och hav som navet i sommarens ljuva melodi.

Tillsammans med min lilla "flock" upplever jag skäggdoppingens sargade läte som ljuder över vattenytan då den lockar sin lilla familj till sitt näste, måsar och trutars skriande mot den himmelsblå skyn och här och var en silvertärnas skickliga ryttlande innan den störtdyker mot fjärdens blå palett i sin jakt på småfisk.

Vi ser dygnets alla skiftningar, hur vinden mot aftonen lugnar av och skänker oss ett spegelblankt hav som inbjuder till ett sista kvällsdopp, vi ser hur himlen byter skepnad och solen som dalar vid horisontens rand och för var minut som går färgas den allt rödare innan den slutligen lägger sig till vila några få timmar... Jag förundras och fascineras över hur allt i vår natur har sitt alldeles egna syfte, hur allt faktiskt är genomtänkt in i minsta detalj och känner mig om möjligt än mer ödmjuk inför det stora skådespelet som pågår framför våra ögon var dag...min dotter och jag har haft många goda samtal kring detta och jag sträcker på mig av stolthet då jag hör henne resonera kring naturen, dess innevånare och livet.

Hon äger en synnerligen unik förmåga att se det stora vi har omkring oss med ett mycket respektfullt och ödmjukt sinne och jag undrar stilla om jag någonsin träffat på en människa med större empatisk förmåga...jag är tämligen säker på att

svaret är och förblir nekande i den frågan.

Jag samlar alla våra upplevelser, samtal och tid tillsammans i minnets skafferi och därur kan jag sedan då vintern håller oss i sitt järngrepp plocka fram dem ett och ett, se på dem, uppleva dem på nytt och åter känna den ömhet, värme och kärlek som stunden skänkte oss.

(Jag ber om överseende med att bilderna inte är av högsta kvalitet, då de är tagna med mobilkamera, men...känslan, kära vänner, den kan nog ändå ingen kamera i världen förmedla...den kan bara upplevas om vi lever här och nu.)

Allt gott! :)

Lånade ord...

2010-05-13T15:07:00.003+02:00

...som just nu talar bättre än mina egna!

"Ibland är livet som en upptäcktsfärd

Ett språng i mörker som jag måste ta.

För runt omkring mig finns en okänd värld

Det liv jag lever, är det enda liv jag vill ha...

Jag ångrar ingenting

Jag har valt mitt sätt att leva

Jag går min egen väg och gör så gott jag kan

Jag ångrar ingenting

Och det är skönt att veta, att vare sig jag gjort fel eller rätt,

har jag gjort det på mitt eget sätt

Jag vet att tiden sätter sina spår och att tvivlets kraft ibland känns allt för stor

För flickan att bli kvinna tar många år

och det enda jag vet är att ingenting blir som man tror

Jag ångrar ingenting

Vill leva som jag lär

Vill stå för mina ord

Vill se att stegen bär

Måste våga gå dit vägen leder mig just nu

Jag ångrar ingenting

Är glad att vara här på våran vackra jord

Dit alla stigar bär

Och vare sig jag gjort fel eller rätt, har jag gjort det på mitt eget sätt..."

Det här är en text av Mats Klingström (FJK) som jag även tidigare tagit till mig som min egen, men som kanske först nu faktiskt känns jag till 100 %.

Så det får bli mitt bidrag till uppmaning idag!

Vi gör alla så gott vi kan utefter de livsförhållanden vi just för stunden lever i. Döm inte dig själv och andra för hårt! :)

Jag är här...

2010-04-24T05:57:00.002+02:00

...igen, till slut. Vintern har spelat oss ett spratt gång på gång genom sina envisa återfall och jag kan inte låta bli att nynna på en gammal låt "...four seasons in one day...", en låt som egentligen är en beskrivning av Melbournes snabba väderomslag, men som alltså även med fördel kan beskriva Roslagskustens vårvinterväder det här året... Idag har jag dock vaknat till en alldeles strålande vårmorgon, där jag sedan 4 tiden sett solen stiga och leta sig upp i trädtopparna och himlen har nu antagit en blå nyans som påminner mig om den oansenliga men mycket vackra blomman förgätmigej...det ser ut att kunna bli en tur till mitt älskade hav, där nu isen släppt och man åter kan skåda öppet vatten.

Annars har vi ju även de senaste veckorna lärt oss allt och lite till om vulkaner och askmoln och jag kan inte låta bli att fundera över om inte vår kära Moder Jord försöker säga oss något? Jag tycker att det är nyttigt för oss människor att se och förstå att vissa saker som t.ex naturkrafter rår vi inte på, vi blir tvungna att stanna upp för ett ögonblick och inse att vi inte kan ta något för givet! Heja Moder Jord! :)

Jag kan inte nog understryka nödvändigheten av att vi människor behöver förstå att allt inte bara handlar om oss och våra behov, utan att vi även behöver se vikten av mångfald och att även vi måste anpassa oss till naturen och allt som lever däri och inte bara tvärtom... Jag har fortsatt att lite mer på håll följa den helt absurda hetsen på våra svenska rovdjur och kanske särskilt vargen och jag kan inte låta bli att fundera över ett par saker... Det här hatet tror jag står för något helt annat och är inte helt olikt den rasism som vi kan se i dagens samhälle...allt som inte passar oss ska bort...det finns bara ett rovdjur som skrämmer mig idag och det är faktiskt människan själv.

En annan sak som jag funderat över är hunden, som vi så gärna benämner som "Människans bästa vän" och som vi bl.a jagar tillsammans med i våra skogar....varg, hund, hund, varg, skillnaden är ju bara att vargarna jagar med SIN flock för sin överlevnad, medan hunden jagar med sin flock d.v.s sin husse/matte för nöjes skull...jag tycker det är höjden av dubbelmoral att å ena sidan rättfärdiga sin egen jakt med hund medan man å andra sidan dömer ut vargen (tamhundens anfader och ursprung) som jagar för att föda sin flock. Det säger så väldigt mycket om människan, dess okunskap och egocentriska tänkande.

Mahatma Gandhi sa en gång: "En nations storhet och dess etiska framsteg kan bedömas av hur man behandlar sina djur"

Ja, annars rullar mitt liv på med en otrolig intensitet...min dotter frågade i förra veckan om inte jag var kär i någon (Jo, hon har nått den åldern nu när hon ser på killar på ett litet annat sätt än tidigare...) och jag kunde sanningsenligt svara henne att jodå, visst är jag kär...i livet och i mig själv och det senare är faktiskt första gången i mitt snart 42 åriga liv! Det är en fantastisk känsla och jag upplever ett lugn och trygghet inom mig som jag aldrig tidigare skådat! Mitt nya jobb passar mig som handsken och jag trivs mer än tillräckligt, jag har hittat mitt sätt att förhålla mig till saker och det känns bara så KUL och INSPIRERANDE! Dessvärre har den här bloggen fått stå över lite grann, men jag hoppas Ni har överseende med det.

Nu har klockan nått 07:14 och jag har varit till återvinningsstationen med "sopor", plockat upp tvätten från igår, diskat och bloggat...dags för morgonkaffet!

Ingen vinter varar för evigt...

2010-03-18T10:05:00.004+01:00

...ingen vår står över ett år. Ett tröstens ordspråk i tider då almanackan visar på vår, men naturen vill annorlunda. Här i Roslagen ligger fortfarande ett tjockt snötäcke och dygnstemperaturerna lyfter inte ett finger för att ändra på detta faktum. Kan man hoppas på blåsippor till midsommar tro?? Den här bedårande bilden tog jag under en solig och skön promenad den sista mars förra året...det kommer nog inte att upprepas i år är jag rädd...

Men livet ler ändå stort mot mig just nu, så jag har mycket kul att se fram emot, även om snön envisas med att ligga i tjocka lager därute i naturen... Min operation är avklarad och allt gick till slut bra. Jag har avslutat min arbetsträning på miljöenheten och står nu inför ett nytt utmanade arbete som enhetsledare för 4 enheter här i kommunen och samtidigt driva arbetet som internrevisor vidare. Känns pirrigt och spännande! Min största utmaning blir dock att behålla mitt lugn i olika situationer och stå fast förankrad på min nya plattform, lyssna inåt, respektera min egen integritet, säga nej och prioritera. Jag ska nu avlägga "examensprov" i det som betyder livskvalitet för mig.

Ps. Första tranan dök upp vid Hornborgarsjön igår.....det måste ju betyda något... Ds.

Kärleksförklaring...

2010-02-17T08:20:00.006+01:00

Ända sedan jag var liten har jag känt en nära koppling till naturen och de djur som lever däri. Otaliga är de tillfällen då min medkänsla för alla sorters varelser förvandlats till sorg som jag sedan haft svårt att skaka av mig. Sorgen har ibland gett upphov till en form av isolering, jag har ofta känt det som att jag stått utanför och tittat in, som om jag inte riktigt deltagit i det liv andra lever.

Det finns en slags fundamental ärlighet i djurens värld som vi människor saknar. Ofta hör jag hur människor vill upphöja oss till den starkaste och klokaste arten av de alla...medan det jag ser är en arrogant art som många gånger använt sitt intellekt till att på kort tid förstöra den jord vi lever på, att i Guds namn skapa krig som ingen egentligen förstår sig på, att ta sig rätten att bestämma vilka som ska få leva och vilka som ska dö enbart grundat på våra egna behov, att hela tiden sträva efter att anpassa jorden och naturen efter vad som passar oss... Vi må ha större hjärnkapacitet än andra levande varelser, men det betyder dessvärre inte att vi använder oss av den på bästa tänkbara sätt.

I de mellanmänskliga relationerna pågår ständigt ett spel som gör att jag aldrig riktigt hittat hem där på samma sätt som jag gör i min relation till naturen.

Jag har under många år varit duktig på att läsa av människor och under mina tidiga år lärde jag mig att humor gav bättre resultat än ilska och tårar. Jag lärde mig att anpassa mig efter min omgivning och social kompetens stod högt på prioriteringslistan. Jag lärde mig att överleva genom att spela olika roller utifrån vilken situation jag befann mig i. Jag blev expert på att vara den som andra ville att jag skulle vara.

När min pappa gick bort för 2 år sedan ställdes jag inför den största förändringen dittills i mitt liv och för ett år sedan föll jag ner i ett stort svart hål, utmattningsdepressionens svarta hål. Det blev vändpunkten för mig.

Idag har jag en enda uppgift i livet, och det är att vara den jag är. Jag lever med naturen som min livskamrat och behandlar den därmed med stor respekt, ödmjukhet och kärlek. En livslång relation, i nöd och i lust, tills döden förenar oss...av jord är du kommen, av jord skall du åter varda.

Vinter i Roslagen

2010-02-16T18:59:00.002+01:00

När jag försöker tänka tillbaka på hur längesen det var som vi här i Roslagen upplevde en vinter som i år...ja, då hamnar jag långt bak i tiden... Ur mina inre rum tränger minnen från forna barndomsår fram...tjocka termobyxor och skoterkängor, varm saft och kokt korv i slalombacken, pulkarace i kvarterets lilla backe, som idag inte är stort mer än en liten förhöjning i landskapet...min pappa som plogade upp isen på dammen bakom huset och där vi sen svischade fram som isprinsessor och hockeyproffs... Eftersom vi bodde i änden av gatan plogades stora vallar upp just utanför vår infart och där drömde jag mig bort...låtsades att jag gått vilse i fjällen och var tvungen att gräva mig en bivack som skydd mot "stormar" och snö...jag kunde hålla på i timmar, för att sen stelfrusen och med röda äppelkinder komma in i värmen där mamma bjöd oss varm choklad och bullar... Det var då, på 1970-talet, nu är nu 2010 och jag leker inte längre "Vilse på fjället"...men varm saft, choklad och bullar växer man tack och lov inte ifrån...

Alice har tagit sig snö över huvudet...

Här går det inte att uträtta några behov...

Snönäsa

Ett litet steg...

2010-02-06T11:21:00.005+01:00

Livet tar oss ibland med på världsomseglingar, om så bara i de inre rummen av vår gestalt, en del av dem tar oss framåt mot nya mål, en annan del av dem drar oss in i upplevelser vi helst skulle vilja vara utan...

I början av den här veckan skulle jag genomgå vad som skulle vara en rutinoperation för att bli av med min inflammerade galla, en operation jag verkligen sett fram emot eftersom jag haft mycket ont den senaste månaden. På operationsbordet hamnade jag dessvärre i en kraftig anafylaktisk chock som höll på att kosta mig livet. Allt stannade upp och man fick avbryta operationen för att istället lägga all kraft på att väcka mig igen. Och jag kom tillbaka...man kan kanske se det som att jag faktiskt "valde" livet på nytt, vilket jag är mycket tacksam för. Insikten om vad som kunde hänt hann ikapp mig i torsdags, tårarna ville aldrig ta slut och skräcken satte sina välvässade klor i mig...

Nu har jag haft lite tid att reflektera över vad som hänt och jag hoppas kunna återhämta tillräckligt med kraft och energi för att åter lägga in mig i slutet av kommande vecka...operationen måste nämligen genomföras så att jag slipper mina magsmärtor.

För att skingra tankarna något har jag gått igenom gamla bilder och lyssnat på för mig läkande musik. Texter är viktigt för mig, vackra ordföljder och uttryck, meningsuppbyggnader...att trolla med ord är en beundransvärd konstart! Jag hoppas själv kunna leverera text som berör så småningom...övning ger färdighet, säger man, och det äger nog sin riktighet, så jag fortsätter att öva, öva, öva! Nu fick jag ju en chans till i livet och den tänker jag ta!

Avslutningsvis några tänkvärda rader från en vän, mycket begåvad gitarrist och tillika låtskrivare, som jag följt under många, många år nu...

"Om du fryser och det blåser kallt...

Ta ett litet, ett litet steg

Om du är trött och inte orkar mer...

Ta ett litet, ett litet steg

Om du är knäckt och allt är svart du ser...

Ta ett litet, ett litet steg

Om du har fallit har långt att gå...

Ta ett litet, ett litet steg

Om du är botad, men har ont ändå...

Ta ett litet, ett litet steg"

Christer Jonasson

Mina hjärtan!

Ny glädjande vänskap!

2010-01-16T15:51:00.003+01:00

Efter att ha nött på med min lilla Canon IXUS 50 under ganska många år har jag sedan en tid närt en längtan efter något större... jag har mer och mer upptäckt att jag vill ta bilder som helt enkelt inte går med den lille kamraten, sålunda har jag nu i min ägo en ny kompis som jag förutsätter att jag kan komma att utvecklas med en hel del framöver. Jag tittade på en del systemkameror, men valet föll till slut på Nikon 3000. Ingen värsting, men klart tillräckligt för mitt amatörfotointresse och...om jag har riktigt flyt och hittar en "mellanring" så kan jag använda min fars gamla, men mycket fina objektiv som jag ärvde efter hans bortgång.

Jag har naturligtvis provfotat en del sen i torsdags!

Första motivet blev naturligtvis mina gäster på balkongen...

Nötveckan var den första på plats denna morgon...

Strax därefter kom talgoxen, men det gillades inte av nötveckan som sturskt motade bort sin kompatant...

Men även denne tuffing fick ta till flykten då nästa gäst dök upp...

...koltrasten, och jag måste säga att jag sällan skådat en glupskare gäst. Han fullkomligt halsar i sig frön och äpplen! :)

Med en skarp blick mot fotografen...mat eller fly...hmmm.....MAT!

Detta var lite av de första trevande stunderna med min nya vän!

Tänkte också påminna om Manifestationen FÖR vår svenska vargstam! Imorgon söndag kl 14.00 på Myntorget, Gamla stan i Stockholm! Kom gärna och visa Ert stöd!

"Vargens dag" (4 februari) kommer i år att gå av stapeln på Stortorget i Örebro, även det en manifestation FÖR våra svenska vargar! (Om någon har förslag på bra talare i ämnet är ni välkomna att höra av Er!) Nu ska jag titta på de svenska damerna i skidskytte. Ha en riktigt skön helg!

Älgmöte & ord på vägen

2010-01-09T11:17:00.003+01:00

Tidigt igår morse satte jag mig åter i bilen för att fara de dryga fyra milen till mitt jobb på miljöenheten. Efter två mil, då bilen fått upp dräglig värme och Mikael Wiehe sjöng för fullt, dök hon upp... Efter en krök där skogen öppnar upp för en plätt ängsmark stod hon, bara några meter in från vägkanten, i ett oslagbart majestät och med ett tydligt intresse mot andra sidan vägen. Jag saktade in och tackade min lyckliga stjärna för att jag vid tillfället var någorlunda ensam ute på vägarna....klämdagar är inte alltid av ondo. Jag körde in mot sidan av vägen, fiskade upp kameran ur väskan och lät Wiehe vila sin stämma ett tag. Efter en liten stund, ivrigt påskyndad av sin mor, stegade så även hennes kalv ut över vägen. Jag fick ett par bilder, men pga det dåliga ljuset och brist på tid att ställa om kameran blev de inte vad jag ville, men vad gör väl det? Upplevelsen bär jag ju med mig på näthinnan många dagar framöver. Så vackra djur vi har i vår artrika fauna! Enligt "Djurens språk" av Solöga säger älgen: "Här och nu har du allt. Min gåva till dig är att vara nöjd med livet" Här gäller det att känna dig nöjd med din plats i livet, först då befinner du dig i mitten av världen och det du önskar kommer till dig. Kliv ur känslan av missmod. Välj att vara nöjd och din situation förbättras. Mycket tänkvärt och det är så jag ser på livet. Här och nu. Välj glädje och goda tankar! Många av mina tankar går i dagsläget till Sveriges vargstam och de individer som finns kvar. Jag hoppas att de styrande som ansvarar för det här beslutet kommer att lyssna och ta sitt förnuft till fånga. Just nu försvarar man sig med att det var för inavelns skull man valde att tillåta licensjakt. Jag menar att det bara är något man försöker skydda sig bakom nu när man såg hur den här jakten gick till och dessutom...HUR kan jakt vara lösningen på inavel? Det blir ju nu ännu färre individer att bygga på i den redan ansatta stammen, hur kan det gynna god avel? Jag tror dessvärre det här bara är ett sätt för den sk. alliansen att fiska röster i glesbygd. Vad som skrämmer mig mer än alla rovdjur i världen är den okunskap våra styrande i det här landet besitter. Carlgrens och Erlandssons uttalanden i ärendet talar sitt tydliga språk, man inser inte vad man har gjort i och med det här beslutet och man är inte beredd att ta sitt ansvar. Inte heller kommer de jägarlag som överskjöt vargar att åtalas, vad säger det oss? Manifestationer kommer att anordnas FÖR vår svenska vargstam, dels på Mynttorget/Gamla stan i Stockholm den 16 januari kl 14.00, dels i Örebro på Vargens dag den 4 februari. Det jag tycker är viktigt är att vi alla använder vårt sunda förnuft, kunskap i ämnet och respekt för varandra. Med hat och fördomar kommer vi ingenstans, det behövs saklighet och respekt för varandras delade åsikter. Jag menar inte att man inte ska hålla efter vargstammen, men det skulle skett på ett annat sätt. Man borde ha handplockat ett hundratal jägare/viltvårdare med god kunskap om vargen och aveln och som också besatt sunda värderingar. Eftersom jag själsligen står så nära vargen har detta varit en smärtsam tid, men jag vill använda min sorg och ilska som drivkraft för att kunna göra positiv skillnad för vargarna framöver. När jag läser i "Djurens språk" står detta att läsa om vargen: "Praktisera världens visdom. Min gåva till dig är att få tillbaka det du gett till världen" Vargens visdom är enkel. "Det du ger är det du får tillbaka", säger vargen. T.ex väljer du utifrån rädsla, då kommer rädsla tillbaka, väljer du utifrån kärlek, då kommer kärlek tillbaka, väljer du att döma andra, då dömer andra dig, väljer du att hjälpa andra, då får du hjälp av andra. Se över ditt liv och tänk efter. vad är det du har gett till världen? Här gäller det att vara den vise man eller kvinna du i grund och botten är och praktisera världens visdom till fullo. Rädsla för vargar = tron på bestraffning/vedergällning/rädlsa för att få tillbaka det man gett till världen. Avslutningsvis vill jag skänka Er mycket ljus och värme på den stig Ni vandrar....livets stig! :)

Tillbakablickar...

2010-01-07T08:18:00.006+01:00

...är inte alltid av ondo. Trots min sviktande hälsa den gångna året kan jag se tillbaka på en fantastiskt skön sommar tillsammans med mina tjejer!

I dagar som dessa behövs tillbakablickar för att förmå se framåt...bortom bister vinter väntar ju ännu en vår, ännu en sommar...

Under tiden njuter jag av det här...

Svanpappan en ljummen kväll i juli

Alice på spaning

Redo för snorkling

Kvällsdopp på Singö

Smmmmultronstrå...

Snön virvlar nu åter utanför mina fönster efter ett par dygn med riktigt låga temperaturer. När dagsljuset vågat sig fram en smula ska jag ta Alice på en långpromenad....imorgon väntar arbetet igen efter några dagars ledighet i kombination med sjukhusvistelse. Men först...en kopp rött te och lite meditation.

Ha en riktigt skön dag, alla Ni därute! :)

Till minne...

2010-01-03T12:16:00.003+01:00

Jag tänder idag ett ljus till minne av alla de vargar som igår föll offer för vår jords största rovdjur, människans smärtsamma kulor.

Många av dem skadeskjöts dessutom och fick lida i onödan.

Mörkertalet för ej inrapporterade skjutna individer vet vi inget om, men man kan ju ana...

Mina tankar och mina healingkrafter går idag till de vargflockar som förlorat medlemmar, med hopp om att de ändå fortfarande kan fortsätta att leva i våra svenska skogar.

Mitt hopp står även till att detta inte ska upprepas, att myndigheter och riksdag, ansvariga för beslutet, inser sitt misstag och drar tillbaka licensjakten på varg.

Jag hoppas också att vi människor någon gång skall förstå att naturen inte bara finns till för oss, på våra villkor och att naturen enbart skall anpassas till oss. Vi behöver förstå att leva i samklang med HELA naturen, inte bara de delar som passar oss.

Jag känner idag en obeskrivbar sorg över vad som hände igår, min själ har sårats djupt.

Jul, sjukhus & nyår!

2010-01-01T17:33:00.003+01:00

Så har en av årets mest intensiva månader nått sitt slut och lagt sig till ro, så även året 2009. Vädergudarna gav folket i Norden en något för tidig julklapp....bara någon vecka innan årets mest magiska storhelg skulle infalla, föll snön och la sig som ett kristallvitt täcke över så gott som hela landet...det blev sålunda en vit och vacker jul som så många önskat och här i Roslagen fick vi rejäl påspädning även igår på nyårsafton, då det snöade lappvantar från de tidiga morgontimmarna till långt in på det nya året... När den väl kom blev julen den skönaste på länge, utan krav och måsten...bara lugn och ro i hemmets vrå och med ett gott och lätt vegetariskt julbord. (Jodå, det funkar hur bra som helst!) Nå, säg den lycka som varar för evigt...eller rättare sagt, säg det lugn som varar för evigt... Min dotter hade i princip bara hunnit lämnat hemmet för att fira jul hos sin far på juldagen och jag städat av min borg för att sen kunna njuta av långa promenader, böcker, lite TV och....under de tidiga nattimmarna till annandagen vaknade av obeskrivbara smärtor i magen....efter 6 timmars våldsamma smärtor och kräkningar var jag säker på att något spruckit i magen och att jag skulle dö...jag lyckades ta kontakt med akuten 4,5 mil härifrån och de sa åt mig att komma in genast. Diagnos: kraftig gallinflammation. Jo man tackar, här har man ätit den nyttigaste julmaten på decennier...det är tacken det! Tre dygn senare, med dropp och morfinrus i gott minne blev jag, på vänligen, men bestämd egen begäran, utskriven. Om sex veckor väntar operation. Jag tänker som så, att det här är nog det sista skiten som ska ur min kropp innan jag stavar på mot nya marker. Jag väljer att se det positivt, det blir så mycket enklare då. Det är inte alla år man vakar in nyåret med Provivas blåbärdryck och Verum hälsofil, men det gick bra det med! Jag är bara så glad att få vara hemma och slippa ligga på sjukhus.....tänk vilka perspektiv man får bara av 3 dygn! 2010 ser jag fram emot med tillförsikt, det kommer bli det bästa året någonsin! Nu har jag precis avnjutit min dotters kokkonst, linssoppa, oj vad det smakade gott och magen verkar gillande så här långt! Ett riktigt Gott Nytt År! önskar jag Er alla därute!

Julfrid?

2009-12-09T08:42:00.004+01:00

Onsdagmorgon, en måttlig bit in i julemånaden december. Här och var kan jag nu ana en spirande stress hos människor därute i vimlet. Julen kommer lika plötsligt varje år, den liksom smyger sig på oss människor och när den slutligen drabbar oss känns den ungefär lika chockerande som det första snöovädret....varje år, samma förvirring och panik. Ångesten pulserar i tinningarna, ymniga svettningar bryter fram under varma kläder i julhandeln.....hur ska vi nu få till det så just den där magiska dagen blir....just så magisk som alla vill ha den.... (Alla är kanske att ta i.....vi är ju några få som klivit ur den gängse tågordningen...) Men de är många, de där stackars människorna som är övertygade om att det inte blir nån jul utan skinka, syltor, ostar, gröt, alladinchoklad, tomtar, paket, gran, julgardiner, stjärnor och mycket mycket mer. Trots allt, kära Ni, så infinner sig de "magiska" juldagarna i stort sett över hela vår jord....även långt ifrån våra dingnande julbordfrossor och pakethögar som närapå välter den välutsmyckade granen.....det blir jul ändå, även utan alla invanda julattribut.....faktiskt. Jag skulle vilja få människor att varva ner istället för varva upp inför julen....Ni blir så mycket godare och gladare mot andra såväl som mot Er själva! Ta en stund för dig själv....fundera över vad som verkligen är viktigt för dig. Var snäll mot dig själv, ställ inte så höga krav.....jag menar....."it's christmas after all"......och du ska se att den faktiskt kommer att "bli alldeles, alldeles underbar".

Advent

"Advents tid kom till mitt ensamma hus;

jag sätter i staken ett sparat ljus.

Något skall ske bortom frostig advent;

jag väntar en gåva som Herren sänt.

Den gåvan är av ett helt annat slag

än gåvor vi ger varann var dag.

Öppna din tillstängda dörr i ditt hus,

så lyser i mörkret ett litet ljus."

Carl-Bertil Agnestig

Ofrivillig bloggtorka.

2009-11-22T11:15:00.002+01:00

Det är inte brist på idéer eller tankar som gjort att det gått lite i stå här på bloggen. Tiden har nog varit min största kompatant och jag har varit tvungen att prioritera, dessvärre har den här sidan då fått stryka en smula på foten. Det händer en del just nu, mycket positivt, annat inte fullt så positivt, men så är det ju. Häromdagen tog iallafall jag och Alice en promenad förbi min mor och när vi satt med varsin värmande kopp kaffe i våra nävar sköt hon över ett kort till mig med uppmaningen "Läs det här, jag tror du kommer tycka om det." "Men det här är väl från mig", replikerade jag, eftersom jag kände igen utsidan av det dubbelvikta kortet. Hon såg bara på mig och nickade till svar. På insidan av kortet fanns några korta textrader, daterat på dagen exakt för 5 år sedan. Då, den hösten, hade jag inom en tidsrymd av knappt 2 år förlorat såväl min mormor och morfar som min högt älskade hund Nancy. Under en kripigt kall vinterpromenad kom dessa rader till. "Det skymmer i sion. Aftonrodnaden färgar himlen rosa och månen strålar stark och klar. Snön gnistrar och stjärnorna blinkar mot mig där jag går. Plötsligt är det som att jag förstår. De som borta är, som jag hållit så kär, de kan se mig och vara mig när. Den tanken skänker mig tröst och ger lugn och ro åt mitt bröst. Jag vill leva mitt liv, och ett i taget ta mina kliv. Jag vill vara en människa så god, som kan le och ge uppmuntrande ord. Den styrkan de mig ger, de som mig från stjärnorna ser." Nu ska Alice och jag åter ta oss en promenad, ut i skogen för att hämta hem lite granris....det är ju snart advent... Ha det så gott! Varma förjulsvinterkramar från mig! :-)

Mycket nu...

2009-11-07T09:14:00.004+01:00

Ännu en lördag ser dagens ljus....fast det är knappt. Det ligger ett tätt luddigt täcke som gör det tämligen lågt i tak ute...och jag tar en dag med lite lugn och ro i hemmets vrå. Har tänkt mig att pyssla med några småprojekt som länge fått stå åt sidan för annat.

Annars är livet just i skrivande stund mångfacetterat och min nyvunna inre kraft har satts på ordentliga prov de sista veckorna, glädjande nog med goda resultat.

Jag har trots en något turbulent tid lyckats behålla mitt lugn och hanterat såväl mina känslor som andras på ett tillfredställande sätt. Tricket för min del har varit att ta en sak i taget, känna känslan för att sedan lämna den och åter svänga upp på "min" väg. Jag har fört en inre dialog och kunnat ta hjälp av mina healande rum, vilket känns alldeles fantastiskt!

Idag vaknade jag tidigt, vilket jag är mycket tacksam över, jag har nog tjatat om det i tidigare inlägg....jag älskar tidiga mornar!

Den här tiden kanske framför allt, då jag får dra på mig raggsockarna jag under natten krängt av mig, tassa ut i köket...tänder några ljus, sätter på vatten till espresson....radion på låg volym, så den bara anas i bakgrunden....sjunker ner i soffan, sluter mina händer runt det varma kaffeglaset och ser ut i mörkret, låter tankarna få fritt flöde...kanske kommer där något jag kan fånga upp och ta med mig in i ett sammanhang så småningom....lyssnar till vovvens tunga andetag...under täcket....i min säng.... En oinvigd skulle kunna ta henne för ett hemligt mänskligt besök, där hon ligger utsträckt i hela sin längd (vilket faktiskt blir sina modiga centimetrar...) och snusar ljudligt....likt en...ja, typ människa...

Min dotter har faktiskt vaknat en del nätter av kraftfulla snarkningar och trott det var jag, men då hon undersökt saken närmare gjort upptäckten att ljuden kommit från hennes fyrbenta syster...men i rättvisans namn ska även nämnas att matte och tillika mamma också kan dra en och annan timmerstock om natten.

Nu har morgonen övergått i förmiddag, klockan har just passerat 10 och tiden för veckans upplaga av "Ring så spelar vi" har ebbat ut och lämnat plats för "Melodikrysset". På balkongen råder febril verksamhet, småfåglarna flyger i skytteltrafik och äter sig knubbiga och goa på frön, nötter och talgbollar. I fjärran kan jag höra hackspettens hisnande rop....en bil startar någonstans och ger sig ut i geografin....här inne råder dock lugnet.

Under veckan som gått har jag efter 8 månaders hel sjukskrivning påbörjat min väg tillbaka till arbetslivet. Jag har haft turen att få arbetsträna på ett eget valt ställe, miljöenheten på vårdbolaget jag är anställd i, och det känns väldigt roligt och inspirerande! Klart att det varit tröttande, men fördelarna har överglänst och det känns riktigt skönt att vara så här långt på väg! Mina egna privata planer och tankar fortskrider även de och jag ser riktigt ljust på min framtid! Häftigt! Och med tanke på att jag för bara 6 månader sedan hade en klar och tydlig plan för hur jag skulle avsluta livet så känns det rent svindlande att stå där jag står idag! Jag är mig själv evigt tacksam att jag lät just det beslutet bero och att jag tog emot hjälpen istället.

Nu ska jag stänga ner här för att gå ut i köket och fortsätta med dagens små projekt, ett vinställ ska målas klart...en vägg i annan kulör...sen blir det lite borrning i tak och väggar, nya hyllor ska sättas upp och en ny lampa ska formges...förmodligen blir det även lite städning till slut....

Mot eftermiddagen tar jag med lite glögg och tar en promenad till min mors hus där jag ska elda i kaminen och sen mysa framför brasan (när man nu inte har en egen...)!

Första snön damp ner i Roslagen i torsdags....men nu är den ett minne blott...

Alla själars dag...

2009-10-31T14:50:00.002+01:00

Jag "firar" inte Halloween, för min del är det här alla helgons dag...eller alla själars dag. Så är det bara. Jag finner ro och vemod i den här dagen och det gör gott...i min själ. Det är en stilla tröst att veta att det enda som inte dör när personer som stått oss nära rycks ifrån oss...är just själarna hos dessa människor. De fortsätter att leva...alla dagar, inte bara den här dagen, och de gör sig påminda hos oss som äger känslan att "se" dem. Idag går mina tankar till alla dem som stått och står mig nära. Jag hade idag tänkt mig att bjuda på ett kort stycke ur mitt "Drömprojekt", ett stycke som har anknytning till just den här dagen... Dessvärre la mitt lilla mobila bredbandsmodem av häromdagen och jag använder just nu bara en lånedator där jag ej har tillgång till mina dokument, så det får bli en annan gång... Nu ska jag ta mig en kopp kaffe här i min mors hem, sätta mig vid brasan och mysa en stund...för att sen vända hemåt igen. Önskar Er alla en skön och fridfull Alla helgons helg!

Naturens under & Dan Andersson

2009-10-20T14:57:00.005+02:00

Det blev ytterligare en trollpromenad idag...med kameran i högsta hugg...

Lönnlövsstilleben

Hallonsnår i vila Livet självt Kan det bli nyponsoppa av detta månne...? Näva i höstskrud ...och några rader från en favoritpoet... "Jag ska följa genom dalarna i höstens höga natt, och i rök från hundra milor ska jag sjunga som besatt. Och när natten böljar becksvart över skogstjärnens skum, mina basar skola ropa djupt ur mänskosjälens rum." Dan Andersson

När älvorna dansar...

2009-10-20T09:24:00.002+02:00

Vaknade tidigt i morse med en märklig känsla i kroppen...efter gårdagens trötta seghet kände jag mig nu tämligen alert och viljan att stiga upp och leva dagen välde över mig. Jag stötte dock på patrull och insåg att jag ej med lätthet kunde slänga benen åt något av hållen av min säng. Jag såg mig yrvaket omkring och förstod att jag låg inkilad som i ett skruvstäd, med en rödbrun högt snarkande madonna på fyra tassar på ena sidan och en 161 cm lång svarthårig småsnusande varelse på den andra...hur gick det här till? Efter lite knökande får jag dock loss benen och för dem försiktigt över sängkanten...detta konststycke följs av djupt missnöjda suckar och grymtanden från olika delar av sängen, men jag trotsar detta och stiger upp... Det är nu jag upptäcker att något hänt med mig under de tidiga morgontimmarna...fingrarna är krumma och beniga...fötterna har täckts av grått ludd....håret står på ända likt ett lavrikt gammalt träd och näsan har tagit form av en vindpinad rot. Jag lyfter blicken, ser ut på den gryende dagen och förstår som i ett "trollslag" vad som hänt... Älvorna dansar en lustiger dans i dalen nedanför vårt hus....frosten har bitit sig högt upp i träden....himlen är djupblå och skogen formar ett sagolandskap av sina karga grenar och på sina ställen täta barrbeklädda furor. Det är en "Bauer-morgon" och magin har tagit ett fast grepp om mig... När dottern gjort sig klar och farit iväg till skolan, väcker jag den snarkande madonnan under täcket och manar henne att stiga upp och följa mig på en trollsk morgonpromenad. Hon ser först på mig med oförstående blick...lägger sedan försiktigt ner huvudet igen och låtsas sova...men jag ger mig inte. Efter mycket lock och pock kommer hon med tunga steg mot dörren, sträcker på sig och blinkar trött mot mig, sen beger vi oss ut i den något bistra morgonluften. Det är så märkbart lugnt och stilla när vi tassar den gamla banvallen bort mot ängarna...älvorna har nu tagit sin dans mot högre höjder och de ses svepa runt trädtopparna...

På återvägen låter jag blicken svepa över marken och här och var ses naturen forma tavlor åt dem som har trollögon nog att se dem... Då vi nästan är hemma igen stöter vi på den här kamraten...

...inte konstigt att de ser så bra...de har ju ficklampor till ögon.

Nu har trollmor fått sig två värmande koppar rött te, älvorna har formaterat sig till en mjölktät dimma i dalen, madonnan snusar på fårskinnet i soffan och småfåglarna har klappjakt på frön på balkongen...

Bristande inspiration...

2009-10-19T16:47:00.002+02:00

Nu går det för långt mellan inläggen här på bloggen, men det är som all inspiration tagit ledigt och slängt sig iväg på en sista-minuten till Gud-vet-var...dessutom utan den goda smaken att meddela mig innan avfärd... Jag blir så frustrerad av att inte kunna skriva. Jag lägger pannan i djupa veck och försöker förstå varför det är så här just nu, men utan att egentligen komma fram till något av värde. Jag tycker också att det pågått för länge...snart en och en halv månad sen jag skrev så mycket som en rad i mitt pågående Drömprojekt. Och här på bloggen, där ju kraven är lite mindre får jag heller inte till något...aaarrrggghhhhhh....... Vid en av de flera bilturerna förra veckan passade jag ändå på att fotografera lite, men inte ens det blev riktigt bra. Några av fotona finns dock med här för att på någotvis fylla ut mitt dravlande.

Så, vad göra??? Jo, jag kan konstatera att flyttfåglarna har bråda tider, vilket så gott som alltid får mig att känna mig lite vemodig till sinnet. Inte för att vi på raska fötter är på väg mot senhöst och vinter, utan för att det är en slags stämning i naturen nu som skänker mig vemodiga tankar och känslor. Jag tycker vemod är bra, det är....lugnande.

Jag har även upptäckt att de otroligt vackra Sidensvansarna ankommit Roslagen, i stora horder svirrar de nu från höga träd och sveper över hösthimlen på sitt karaktäristiska sätt.

På promenaden med Alice idag såg jag också att den asfalterade gångvägen förvandlats till en färgsprakande och vacker tavla...ska ta med kameran imorrn...

Här utanför på min lilla balkong härskar ännu bara talgoxar, blåmesar och nötveckor, så där finns inget direkt att rapportera om, men jag återkommer så snart jag får andra gäster.

Tja, det var väl det hela för nu...inte mycket för världen att skåda, men ändå...

Tills nästa gång...Ha det så gott! :-)

Fågel, fisk eller mitt i mellan...

2009-10-10T18:29:00.004+02:00

Idag hade jag föresatt mig att "bara-vara", datumet i almanackan visar att min far skulle fyllt 69 år och mina tankar var naturligtvis hos honom. Saknaden kräver sitt utrymme och jag bereder den plats inom mig, utan att den för den delen får förta mig. Solen visar ännu en dag upp sig från sin absolut bästa sida och det slår mig att den här hösten sätter alla möjliga rekord i fantastiskt väder! Temperaturen klättrar fortfarande skyhögt så snart solens strålar letar sig över trädkronorna, vindarna är ljumma och det är svårt att ta till sig att det endast är två månader till Lucia. Igår var jag på en av de större butikskedjorna och handlade lite förnödenheter och möttes då redan i dörren av tomtar, glitter, julkort och kulor till granen....milda makter!

Nå, idag har jag således tagit det lugnt och bara ägnat mig åt naturliga väsentligheter, såsom lite "fågelskådning" genom fönstret, då jag igår ställde iordning höstbuffén åt småfåglarna på balkongen. Bilderna blir ju inte fullt lika klara och fina genom fönster, även om de är nytvättade som mina....fönstren alltså...

Men eftersom jag inte lärt mig tågordningen på hur bilderna kommer in här, så får jag börja baklänges...vid vår fina å som rinner genom samhället och som just i dagarna verkligen har finfrämmande i form av 4 grandiosa laxar i kolossalformat. Bilderna är inte bra...jag vet, men ändå. Det har varit otroligt häftigt att sitta och se på hur de leker sig upp och ner i det strömmande vattnet...vänder upp sina glittrande vackra sidor och kommer ibland farande som projektiler precis i vattenytan...helt magiskt!

Det gamla brofästet.

Här är 2 av de vackra skapelserna som besökt vår å. Och här...

Sen kommer vi till de glada matgästerna härutanför. Nötveckan som formligen halsar i sig frön.

Och så till den piggaste av de alla, blåmesen, som ivrigt hackar i sig av såväl jordnötter...

...som talgbollar.

Talgoxar var här också, men de fick jag inga bra bilder på idag. Men nu har jag riggat stativet vid fönstret, så imorrn tar jag nya tag. Har funderat på att lista alla fåglar som besöker mig i höst/vinter.

Ha nu en fortsatt skön helg!

Nya vindar blåser...

2009-10-01T12:52:00.002+02:00

Ja, jag satt här och tänkte...varför bara förändra livet?? Bloggen ville också ha en ansiktslyftning och uppdatering...så, Ni har inte kommit fel! Det är fortfarande På livets stig... svi vandrar på här...och det är nästan samma gamla gumma bakom tangenterna. ;-) Tja, det var bara det...nu har regnet upphört, men den grå himlen ligger ännu tungt ovanför hustaken och jag ska se till att få nåt annat än kaffe i magen (Den har knorrat betänkligt en stund nu...) och Alice kräver inom kort en promenad, sen är det dags att hämta upp dottern vid skolan! Ha det gott, allihopa!

Jag har en plan...

2009-10-01T10:33:00.006+02:00

Idag skriver vi alltså in 1 oktober 2009. September var månaden då skrivarinspirationen gick i ide...eller egentligen bestod den av alldeles för många vackra dagar och korta kvällar.

Jag längtar så innerligt efter riktigt höstbusväder, då stormarna vrider sig i armod runt våra huskroppar och regnet piskar ilsket mot fönstren....mörkret tränger undan det svaga dagsljuset och man tvingas ha ljus tänt, även dagtid. Då åker raggsockarna på, stora murriga koftan likaså, kaffet smakar ljuvligt och inte minst...det är helt legitimt att vistas inomhus och låta tankarna få fritt flöde vid tangenterna.

Kylan har i allafall slagit klorna i oss och gett oss frostnupna gräsmattor och glädjen (?) att åter få leta fram isskrapan till bilen ur gömmorna.

Det är inte så att jag på någotvis vill förringa betydelsen av det fantastiska sensommar/höstväder vi haft fram till nu, men var sak har sin tid, och nu börjar det bli dags för lite äkta höstkänslor! Vemodets tid. Ett litet tecken på vad som stundar stod dock två ivriga blåmesar för, som paraderade på min hylla på balkongen tidigare idag, de tycktes mena att det är dags att påbörja höstbuffén...hmmm.....

Häromdagen for jag till Norrtälje för ett möte angående min närmsta framtid, ett möte som föll väldigt väl ut och det känns åter spännande att blicka framåt! Jag har även egna planer, som under hela den här processen tagit form och nu börjat blomma ut och ge välbehövlig skörd! Jag vet vad jag vill och vad jag ska göra på min fortsatta vandring i livet! Det tog 41 år...haha...men bättre sent än aldrig, som de säger.

Till en början ska jag gå en kurs nu i oktober och november i Mindfulness, som ger mig behörighet att hålla kurser själv, i grupp eller enskilt, och i februari påbörjar jag min utbildning till certifierad Livscoach. En utbildning som kommer att pågå under hela nästa år och sen....tänker jag bli min egen lyckas smed! Parallellt med detta ska jag slutföra mitt "Drömprojekt", det finns dessutom fler historier i mitt huvud som vill bli berättade...

Så, jag önskar mig därmed fler ruskdagar att skriva på.... :-)

Jag känner mig upprymd av god energi och livet ter sig riktigt gott just nu! Idag hämtar jag min vackra dotter, nu med håret färgat korpsvart, efter skolan och vi beger oss till vår favoritbutik i Östhammar för att ladda upp med nya rökelser och skön energi!

Imorgon står ett besök hos "min" psykolog på schemat och ett nytt symboldrama ska ta form, lika spännande varje gång!

Nu återstår bara att önska Er alla en skön dag! :-)

(Som genom ett trollslag....himlen är genombrutet grå och regnet knattrar nu mot mina fönsterbleck...det får bli en kopp kaffe till och lite skrivstuga...)

Inte utan min bajspåse...

2009-09-26T15:08:00.002+02:00

Är man en god och ansvarstagande hundägare så är man. Sålunda uppdateras ständigt jackfickorna med nya bajspåsar. De sista åren har jag även upptäckt att man kan ha tämligen stor glädje av dessa också i andra sammanhang. Idag var ett sånt tillfälle. Alice och jag hade varit till min mor och hennes sambo för sedvanlig frisering av den sistnämnde, efter det skulle vi ta en långpromenad. Jag gillar oftast att gå ut utan mål eller för den delen tidspress, det kan ta en på turer man inte skullit komma på om tiden varit en faktor att ta hänsyn till. Så, efter klippning gav vi oss av och tog först skolvägen en bit för att sen vika av in i skogen. Det är mycket lättgått, även om man på sina ställen får kränga sig över knotiga rötter och huka sig under vidlyftiga granar. Men det är välkänd mark jag trampar, här har jag sprungit och lekt massor som barn. Så snart vi kommit en bit in på stigen kände jag i hela kroppen att det var en skogsdag, vissa dagar är havsdagar och vissa är skogsdagar, idag var en skogsdag. Doften från sval och fuktig mossmark, vindens sus långt uppe i trädkronorna som då och då gjorde ett svep ner över oss som för att ge oss en välbehövlig svalka. Solens bleka strålar letade sig in mellan trädstammarna och fick naturen omkring att se närapå trollsk ut. Vid ett parti kom jag på mig själv att tänka på "Ronja" och "Birk", då de hittar den skadade vildhästen och plåstrar om den efter eget huvud med vitmossa... En skarpt lutande klippvägg, sagolikt vackert böljande landskap av stenar klädda i björnmossa och de höga vajande träden. Jag står där och drömmer mig bort en smula, låter blicken svepa över stenarna, upp i trädkronorna och tillbaka ner mot mossan.....jag andas djupa lugna andetag och försätter mig själv i ett slags meditativt tillstånd.....det är då jag upptäcker dem!!! Svamparna!! Och go vänner, det är nu jag får användning för mina xtra bajspåsar! Den halvt slumrande, men biologiskt nedärvda jaktlustan slår till som en blixt från....ja, ni vet. Jag slår ut med armarna som för att muta in området, trots att jag är den ende på platsen, väser i mungipan åt min fridfullt blåbärsmumsande och filosofiska hund att hålla sig undan. Hon ser upp på mig med oförstående blick och återgår sedan till sitt. Jag klappar frenetiskt utanpå jackfickorna, utan att släppa svamparna med blicken, för att känna efter att där faktiskt finns ett par xtra påsar...och det finns det. Phu! Sen möljer jag ner i mossan och plockar de små liven som vore de diamanter.... Jag finkammar "mitt område"...sitter på huk, i medsol och spejar.....jaaaa, titta..ännu fler! Med skapligt ograciösa älgkliv tar jag mig från tuva till tuva och scannar av med mina inbyggda "svampögon", hunden håller jag på armlängs avstånd med ömsom "NEEEJ, inte där..." och "Förlåt...matte menade inte att låta otrevlig, men det är så mycket svamp här....åh titta ännu fler...äh, va fan..." När jag fyllt två pruttpåsar till brädden får jag lov att stänga av svampögonen, hålla huvet i högläge och angöra en rask promenad ut ur skogen....en liten påse ligger och fortfarande tom och skramlar i fickan, men den törs jag inte ta....hunden kan ju tänkas bli bajjnödig på hemvägen och jag kunde inte gärna begära att hon skulle hålla sig för några svampars skull... Nu återstår bara ett litet dilemma....vem kan tänkas vilja ha min bajspåsar med trattisar?? Rätt gissat, jag är en jävel på att plocka, men äter helst inte.....jag vet, jag vet...."Som är så gott!!", men nej, jag avstår helst.... Fast folk brukar inte ha så mycket att invända när jag kommer med dem....jävlar, en fästing, satan...måste in i duschen.... Tack och hej för idag! :-)

Säga vad man vill om tiden.....

2009-09-11T18:37:00.007+02:00

....men går gör den i allafall. Det här inlägget var tänkt att bli skrivet i förrgår, men istället kommer här ett tredelat, tvådagars inlägg. Jag börjar från början...

Planen för dagen stod klar redan igår, efter 22 nyheternas nyspådda prognos för vädret gällande östra svealands kustremsa. Den kraftiga vinden skulle avta och solen skulle ännu någon dag visa sig från sin bästa sida. Klart och vackert väder och runt +20 grader.

Sagt och gjort, ryggsäcken, min gamle trotjänare, kompletterades åter med vattenflaska, lite frukt, böcker, "tankebok" och kamera. I den nyss nämnda återfinns alltid badlakan, kikare, kniv, pennor, fotfil och toarulle. Helt enkelt sånt man ej kan vara utan, eller som i allafall många gånger gör livet lite enklare.

Nåväl, efter en snabbdusch och en kopp te skyndade vi ut till bilen, Alice och jag, och for sedan de två milen ut till det jag gärna kallar "mitt hav".

Väl där och ur bilen drog jag ett djupt andetag och i samma stund får jag syn på två havsörnar, graciöst seglande rakt ovanför mig. Den ena ligger så lågt att jag tydligt kan se dess skarpa drag och vidsträckta vingpennor. Jag följer deras långa svepande rörelser mot den klarblå himlen. Ser hur de säkert fångar upp vinden och rider på den, likt en surfare som tämjer en vild våg. Jag förlorar mig så helt i detta skådespel att jag alldeles glömmer bort att jag har en väl fungerande kamera i ryggsäcken.

Men det är nog med ett slags medveten omedvetenhet jag glömmer att den ligger där. En del stunder i livet kommer till en för att upplevas just där och då. Detta var ett sånt ögonblick.

När vi sen kommit en bra bit ut på bron kommet ett par gamla bekanta oss till mötes i vattenbrynet, småpratandes som brukligt är vid våra möten. Det är svanfamiljen som återigen stolt visar upp sin unge, vars tidigare så duniga uppsyn nu bytts mot en vacker gråbrun fjäderdräkt. Jag delar med mig av biten sockerkaka jag tagit med mig och vinner med det gillande blickar och nöjda läten.

När vi till slut tagit oss ut till de solvarma klipporna och jag sökt lä i en klippskreva, tar Alice ett första dopp. Jag står över...jag vet, lite fegt, men jag värnar något om min hälsa....

Jag riktar istället min nuna mot solen och försöker summera dagsläget. Mycket snart rinner dock allt av mig och följer med vågorna ut från land, ut i det stora blå där de löses upp likt ett kex i ett saftglas.

Jag vet dock att så snart jag sitter i bilen igen kommer de åter, de envist gnagande tankarna på framtiden. Mitt tidigare nyvunna mod, öppna sinne och tro på mina förmågor har sakta men säkert dragit sig tillbaka något och istället gett plats åt tveksamhet och mörka tankar.

Jag ser bara bakslag och hinder och de förmågor jag åtsåg hos mig själv för bara lite sen har omärkt, likt en vålnad om natten, svept vidare och lämnat mitt skal kvar.

Efter hemkomsten från havet på torsdagen fann jag mig alltför trött att sätta mig vid datorn, blogginlägget uteblev sålunda, istället intog jag soffan med en enkel middag och i sällskap av en av Håkan Nessers egna inlästa cd-böcker. Den mannen äger inte bara förmågan god skrivkonst, utan även en mycket mjuk och behaglig berättarröst. Just nu lyssnar jag på "Berättelse om herr Roos", men kan även varmt rekomendera tex. "Människa utan hund" och "En helt annan historia". Jag gjorde sen en tidig kväll och kröp i säng redan vid halv tio tiden.

Fredagen började med ett sedvanligt besök hos min psykolog, vilket kändes nödgat efter de sista dagarnas dalande mående. Något styrkt av vårt samtal for jag hem och packade om ryggsäcken för att fara ut till havet igen. Det skulle visa sig bli en helt magisk eftermiddag vid ett vidsträckt och helt stilla hav, det är en ynnest att få uppleva stunder som dessa, då havet ligger som en spegel och vid horisonten har gränsen mellan himmel och hav suddats ut. Fartygen jag skymtar långt därute ger en känsla av drömlandskap, där de ser ut att segla i luften.... Mot kvällningen drar lätta dimbankar in, total tystnad råder som i en madrasserad cell, magin tätnar, stråk av fuktig kyla slår emot mitt ansikte och knottrar skinnet på mina bara armar och ben. Havet ligger fortsatt som en spegel och har nu färgats i en gråvit nyans, som smälter samman med det övriga scenariot. Jag tänker att jag ska börja röra mig hemåt, men hålls kvar som av en jättemagnet vid detta naturens skådespel. Det blir kylan som till slut får mig att ge vika och börja min vandring tillbaka till verkligheten. Jag känner alltid stor tacksamhet då jag får uppleva naturen så här, det är mäktigt och jag blir så liten i förhållande till detta. En mycket speciell känsla, svår att beskriva med ord.

Nu har vi hamnat på lördagmorgon och detta blev ett utdraget inlägg. Jag påbörjade igår, men blev åter för trött att avsluta det hela. Åter en tidig kväll och i säng vid halv tio, somnade in någonstans mellan kapitel 9 och 10....

Idag hade jag tänkt ägna en del tid åt mitt "Drömprojekt", men solen har ännu en gång lyckats tränga undan molnflaken och vädret lockar nu att ägna dagen åt något helt annat.....lite lingon kanske. Det visar sig. En kopp kaffe och promenad med nymornad vovve står högst i prio, sen får vi se vart dagen tar oss. Ha det fint, alla Ni därute!

Tid till eftertanke...

2009-09-01T10:17:00.004+02:00

Så har de sista skälvande dagarna av augusti passerat och idag skriver jag tisdag den 1:a september. Från min plats här vid tangenterna ser jag ut genom min vidöppna balkongdörr och vidare ut över landskapet. Molnen har tätat ihop sig som ett stort skönt täcke, luften är frisk och vinden drar lite lojt i trädens grenverk. Rönnbären lyser orangeröda i stora klasar och här och var har naturen påbörjat sin förvandling till en flerfärgad och vacker tavla. På balkongen syns fortfarande spår av sommarens fröjder.....klarröda rosenpelargoner, djupt vinröda engelska dito, örtkryddor, en vildbevuxen klematis i full blom och "Morfar", vår underbart vackra hibiskus som blommat en månad i sträck nu och som fortfarande ståtar med knoppar i massor som bara väntar på sin tur. Om fyra dagar har min dotter födelsedag, den tolfte i ordningen. Tiden löper likt en strid fjällbäck genom våra liv och på sin väg nerför fjällsluttningen stannar den ibland upp i små stilla vattenansamlingar, som för att samla kraft och åter välja riktning. Och det är väl så livet ter sig, ibland stannar vi upp som i ett vägskäl....ska jag fortsätta på den väl invanda, men kanske inte alltid av egen kraft valda vägen? Eller ska jag kliva in på den ännu outforskade, men egen valda stigen? Jag befinner mig i just den lilla vattenansamlingen i skrivande stund och hela mitt jag vill ta de första trevande stegen in på den nya stigen. Jag bidar min tid och samlar kraft och mod, snart ska det ske.....eller har det redan skett? Ibland känns det så. Jag går i terapi sedan 2 månader tillbaka och har haft den stora turen att hamna hos en person som mycket väl läser av mig och når förbi skyddsskranken in i mitt hjärtas slutna rum. För mig betyder det en enorm trygghet att kunna släppa ner garden och blotta såren, utan att bli dömd efter håren. Jag genomgick stora konflikter inombords innan jag kunde förlika mig med tanken att jag var så sjuk som jag var och behövde såväl medicin som samtalskontakt. Skulle jag??? Jag som jobbat inom psykiatri och missbruksvård under nästan hela mitt yrkesverksamma liv. Jag som är suverän på att hjälpa andra, som har hela verktygslådan belamrad med tekniker, pedagogik, kunskap och utbildningar.....?? Men så var det, och så är det. Idag är jag mycket tacksam att mitt "svaga" jag gick vinnande ur striden och tog emot den hjälp som fanns att tillgå. Egen terapi är förmodligen något jag skulle gått igenom för längesen, för oj vad man får skärskåda sig själv....ingen lätt eller smärtfri process, men ack så välbehövd. Och, det är här jag anar att jag redan påbörjat den där nya stigen i livet..... Efter 3:e besöket föreslog "min" psykolog att vi skulle prova på något som kallas "bild-drama", en form av halvhypnos som enligt henne skulle nå längre in. Hon menade att jag var mycket verbal och visste vad jag skulle och hur jag skulle svara henne på de frågor hon ställde (Nähä, du måste skämta...) och att detta var ett sätt att komma förbi "ringmuren" runt mitt jag. Vid det här laget hade jag redan lagt mig och blottat strupen, jag vill bli frisk och må bra och jag gör vadsomhelst för att nå dithän. Så vid 4:e besöket gjorde vi en inledande övning......efter en kort avslappningsprocess bad min psykolog mig att tänka på en blomma. Här hade det ju varit skoj om det dykt upp en vacker orkidé, en ros eller hibiskus......ja, något storslaget och vackert.....men ack nej. Istället sa det smack framför ögonen och där satt en stor prästkrage och skymde sikten för allt annat. Jag gjorde mitt bästa för att byta ut den (Jo, faktiskt...) men den höll sig envist kvar och upptog hela mitt synfält. Äsch då.... Psykologen frågade en massa, om tex omgivningarna där prästkragen växte..... Ja, va fan, jag ser inte ett skit, bara en stor blaffig gul prick med en massa vita spretiga kronblad runtom. Som ett hån, tänkte jag, "älskar....älskar inte". Gången efter pratade vi kring den här bilden och det blev ett intressant resonemang som stannade kvar hos mig och gav upphov till ytterligare tankar och klarsynthet. (Verkligen...) Eftersom jag nu även söker en del svar i naturen tog jag även denna gång hjälp av "Solögas" kunskap, men nu ur boken "Växternas språk" och där stod följande att läsa om just min envisa prästkrage.

"Sprid din visdom där du befinner dig i livet. Visdom: Precis här och nu är allting perfekt. Jag lär ut det jag kan. Jag sprider min visdom. Du behöver inte förändra eller förbättra något för att dela med dig av dina kunskaper"

Ja, där ser man.... Nu ska jag ta mig en stor espresso till och ägna några timmar åt mitt "Drömprojekt". Det har fått stått tillbaka något den sista veckan till förmån för färghinkar, roller och borrmaskin.....köket har fått sin efterlängtade uppgradering! Tänk så händig du är ändå, Maria! :-) Ha det så gott nu alla Ni därute i cyberrymden, som med jämna mellanrum gläder mig storligen med Era fina kommentarer! Från hela mitt hjärta.....TACK!

Havtorn & vemod.

2009-08-25T18:52:00.005+02:00

Dagen idag har jag åter spenderat vid "mitt" hav. Då vi först kom ut hoppade vi i vattnet utan så mycket som en tanke på att känna med tån först....sånt är för mesar. ;-) Vattnet var dock förhållandevis varmt fortfarande, vilket förvånade mig en smula, det har ju trots allt varit lite ostadigt en tid och nätterna är svalare. Nåväl, förhoppningsvis hinner jag med ett par dopp till innan min badsäsong är över, men sånt vet man aldrig.

För trots att solens strålar värmde ordentligt och de svaga sydliga vindarna var ljumma, så känns det i hela kroppen att det nalkas något annat i sinom tid.

Det är något med ljuset och atmosfären som gör att man bara vet. En vemodets vind blåser och färgar landskapet likt en konstnärspalett.

Vågorna bär ej längre sommarens klara klang mot klipphällarna. Istället smeker de långsamt och med stor vördnad de berg som så frikostigt lånat ut sig till solande och badande sommargäster......och mig, som är en året runt-gäst.

Nu går naturen ner i varv inför stundande höststormar och vinterkyla. Så även jag.

Men klipporna här ute (Jo, jag skrev dagens blogg för hand då jag fortfarande satt på en varm klippavsats och blickade ut mot ett lugnt och vidöppet hav....) återvänder jag till under årets alla årstider, där varje årstid har sin alldeles egna prägel på landskapet och där ingen av dem kan skiljas från den andra. Det är härute jag renar mig själv och skapar ny energi och kraft för att klara av det jag står inför i livet, stort som smått. Inspirationen och idéer till att skriva kommer så gott som alltid till mig härute. Tankar föds på löpande band och det är också därför jag alltid bär med mig min "Tankebok". Jag tror att det fungerar så här just för att jag töms på onödigheter och blir ren i sinnet. Havet fungerar som min meditation helt enkelt.

Ett synligt tecken på stundande höst är i allafall alla bär i skog och mark, det fullkomligt dignar ju av dem. Lingonen står nu på tur och de är jag en ivrig jägare av. Jag kan nästan göra vadsomhelst för att få ihop till ett gäng burkar med hemkokt lingonsylt, som vi sen kan njuta till alla tänkbara middagsrätter. Fast min favorit "De Luxe" är ändå följande: Rejält med lingonsylt i en djup tallrik, på med rikliga mängder av riktigt knäckebröd och sen, kylskåpskall mjölk...det är sååå gott!

Idag blev det dock inga lingon, de får vänta ytterligare någon vecka eller två, men jag hittade istället Havtorn! Och efter ca en timmes kämpande hade jag lyckats få hunden att fundera på varför matte satt svärande inträngd i ett stickigt buskage, men även ett par dryga deciliter bär och två armar som ser ut som de varit på besök hos grannens glada katter. En naturupplevelse rikare fortsatte jag nu min vandring, fast besluten att ingen, absolut ingen annan än jag ska få smaka min surt förvärvade lilla burk med Havtornssylt! Icke! Och jag lovar på heder och samvete att aldrig mer gnälla över de ibland väl tilltagna priserna på just havtornsprodukter.

Nu börjar kvällsluften smyga sig på och jag ska slå ihop min bok för att fortsätta runt skäret innan vi slutligen landar vid bilen igen och det blir dags för hemfärd.

Men låt mig först bara få beskriva omgivningen omkring mig just nu.

"Grå och rosaskimrande klippor badar i kvällsolen

Framför mig det stora intensivt mörkblå havet och vågorna som sveper med lugna, vemodiga drag över hällarna

Vinden kommer in från sydost, fortfarande ljum och något tilltagande i styrka

Vassen bugar sig i vinden och martallarna kastar långa skuggor bakom sig

Rönnens bär lyser klart orange i skogskanten och på en klippavsats längre bort spatserar två korpar. Dess fjäderdräkt blänker magiskt i skenet från solen

Lite längre ut på en udde kan jag se tre skarvar stå och torka sina vingar

En havstrut kommer seglandes över mitt huvud

Ur klippornas skrevor letar sig ljungen upp och bländar en med sin färg och sin skönhet

Livskraften upphör aldrig att förvåna

Solen värmer mig fortfarande och bakom min rygg har Alice lagt sig tillrätta och sover djupt

Tid och klockslag känner jag ej

En känsla av frihet"

Tack för idag!

Wii Sports & behov av ensamhet.

2009-08-23T15:15:00.004+02:00

Dagen igår var en dag att minnas, en dag att ta fram då vinterstormarna åter viner runt vårt hus.....ja, det ligger snart närmare i tiden än sommarens sköna dagar vid havet....om 4 månader är det dan före dopparedan..... Men än så länge njuter vi av det sensommaren har att ge. Igår vaknade vi till regndropparnas dans mot fönsterblecken och jag kan inte låta bli att känna en slags ro över dessa dagar, kraven sänks, mysfaktorn ökar och möjligheten till inneaktiviteter står högt i kurs. Vid ett ytterst svagt ögonblick i början av juli lovade jag min dotter att när det blir en regnig dag......DÅ LOVAR JAG ATT SPELA TV-SPEL MED DIG......... Dagen igår gav inte längre några möjligheter till undanflykter, så det var bara att stå vid sitt ord och skrida till verket.... Döm av båda 2:s förvåning.....2 timmar senare stod jag där och hytte och skrek åt domaren som värsta McEnroe medan min dotter vek sig av skratt i soffan. Med jämna mellanrum påtalade hon sin tur att spela, medan jag svarade att......bara den här matchen också.....jag ska slå de jäklarna!! De jäklarna var i detta fallet 2 oskyldiga animerade figurer, som visserligen slog bra returer, men som naturligtvis inte förtjänar den energin de fick. Linnéa hade dock mycket roligt åt mammans outtröttliga fotarbete i raggsockar, som ett flertal gånger höll på att kosta henne en vurpa på det hala golvet. Till slut släppte speldjävulen sitt grepp om mig och jag lämnade över kontrollen till min dotter, genomsvettig och med blåsljud på hjärtat lämnade jag arenan och slog mig ner på balkongen....PHU!!!! Idag vaknade jag med grym träningvärk på ett flertal ställen i kroppen och den första delen av dagen ägnades åt en lång och skön skogspromenad! Nu har Linnéa farit upp till mormor sin och jag har tilldelats en härlig stund på balkongen med mina blommor, bok, solens strålar, en härlig förhöstluft och grannens envetna gräsklippning..... Det sistnämnda kunde jag varit utan, men gräsmattan är inte oändligt stor så min förhoppning är att tystnaden snart tar överhand igen. Jag ska snart återgå till min bok igen.....en kopp kaffe kanske och så småningom middag och Dagen-före-åka-till-pappa-mys.....sen väntar en veckas kravlös tillvaro igen, det var 6 veckor sen sist...och nu är behovet stort hos mig, att få egen tid med mig själv, det ska faktiskt bli skönt! Ha en riktigt skön söndagkväll!!

Djurens språk.

2009-08-21T17:17:00.003+02:00

En liten krabat som ville läsa samman med mig idag.

Efter en tur till Norrtälje och min psykolog på förmiddagen beslöt jag på hemvägen att ett besök på klipporna vid havet skulle vara en god fortsättning på den redan påbörjade dagen. Väl hemma plockade jag snabbt upp varorna från ÖB och slängde sedan i en flaska vatten,

1 avocado, 1 tomat, "Tankeboken" och min nypåbörjade bok och manade sedan Alice till lite aktivitet och for ut mot mitt älskade hav!

Vi promenerade målmedvetet ut mot klipporna, där havet upprört slängde vattnet långt upp på land......vi pausade i en läficka och jag inmundigade min medhavda "lättlunch" med blicken fäst vid horisonten. En tomat, avocado och lite italiensk kryddblandning har aldrig smakat så gott! Så småningom promenerade vi vidare till vår lilla lävik. Där la jag ut mitt badlakan på den varma klippan och satt mig att renskriva lite i min Tankebok, saker som i sinom tid ska in in sitt rätta sammanhang. När jag suttit en stund blev jag varse om att någon önskade min uppmärksamhet....en Nässelfjäril landade precis där jag höll på att skriva. Jag är rätt hövlig av mig, så jag sa: -Hej på dig, lilla fjäril. Vad kan du vilja då?

Den satt kvar en lång stund som om den ville säga mig något.... När jag så lyfte blicken såg jag skådespelet mitt framför mig.

Två Påfågelögon, ytterligare två Nässelfjärilar och en Trollslända gjorde sitt absolut yttersta för att påkalla min uppmärksamhet. Under de resterande tre timmarna av min vistelse därute uppehöll sig dessa små krabater runt omkring mig. De landade på mig, i min bok och svepte runt mig som lätta, varma smekningar....

Jag kände mig utvald, de ville säga mig något.

Strax innan vi skulle gå tillbaka till bilen tog jag en pinne och gick till strandkanten för att Alice skulle få bada lite. Efter två kast kommer "vår" svanfamilj emot oss och "pratar"...inte väser, som de brukar, utan "pratar". De brydde sig inte ens om Alice som gladeligen simmade och hämtade pinne efter pinne....de låg under hela tiden bara någon meter ifrån oss med ungen och pratade oavbrutet.

När vi var på väg till bilen tänkte jag att det här måste jag kolla upp i "Djurens språk" av Solöga när jag kommer hem.

Och det här är de budskap jag fick därute vid havet idag:

- Nässelfjäril "Skapa en ny grund att utgå ifrån och lycka och harmoni kommer att infinna sig. Min gåva till dig är att skapa och bygga något nytt."

- Påfågelsöga "Världens skönhet ryms inom dig. Min gåva till dig är att dela med dig av dina inre kvaliteter."

- Trollslända "Du har en stor andlig gåva - använd den. Min gåva till dig är att ha en stark intuition."

- Knölsvan "Kärleken finns där för dig. Min gåva till dig är att finna den stora kärleken."

Om du vill veta mer om "Djurens språk" så rekomenderar jag varmt boken jag just citerat.

ISBN 91-974726-0-3

Nu väntar "fredagsmys" med Linnéa och Alice! :-)

En lisa för själen....

2009-08-18T11:20:00.005+02:00

De senaste dagarna har närt en oro i min kropp och jag har inte fått någonting gjort. Det har bara varit att följa känslan och låta den bero. Jag gjorde ett försök till blogg häromdagen, men resultatet överrensstämde inte med de tankar jag hade, så den fick gå i sopnedkastet. Idag känner jag dock en stor längtan till att skriva igen och det kommer troligtvis att bli några timmar vid tangentbordet....har några tankar och idéer som ska in i den pågående storyn. Få se hur långt de tar mig, det är alltid lika spännande att sätta sig och skriva. Igår kväll bänkade jag mig framför TV:n efter ett hett tips från en vän, och det jag skulle komma att få se eller rättare sagt uppleva, var något mycket speciellt och vackert. Programmet var en naturdokumentär och hette "Vattnets själ". Man kan säkert uppleva filmen olika, men för mig var det som en enda lång meditation. Helheten i programmet var fantastisk, men man skulle också kunna plocka ur bitar som sina egna speciella favoriter. Fotot var enastående vackert, musiken perfekt tajmad, speakerrösten som var densamma som gjort filmen var som honung för själen, kopplingen som gjordes mellan vattnet och livet är klockren (För att använda ett slitet uttryck..). Ja, det var helt enkelt en makalöst vacker personifiering av vattnets själ som berörde mig djupt. Han säger i slutet av filmen att vattnets själ speglar han egen själ och så måste det absolut vara, annars kan man inte med sån precision göra ett sånt mästerverk som detta är. Jag bugar mig ödmjukt inför dess storhet och tackar för en av de bästa stunder jag haft framför en TV-apparat. Att jag blev så berörd av detta beror nog på min egen närhet till naturen, vattnet och livet däri som i mitt tycke förtjänar mycket större respekt än vad som idag ges. Jag blev så varm i hjärtat då han vid ett tillfälle återvände till fjällbäcken som människan ännu inte lyckats förstöra. Jag har ju själv otaliga gånger vandrat i fjällen och haft just fjällbäcken som närmaste vän, där jag försiktigt sänkt min kåsa och låtit det goda, kalla vattnet däri släcka min törst. Eller när han ger varje vattendroppe en egen livshistoria....det ger verkligen perspektiv på tillvaron. Ingenting försvinner, allt finns kvar. Tesen från gamla fysik och kemilektioner dammas av och ser en ny dag. Strömstarens liv och leverne porträtteras på ett sätt som gör att man inte kan låta bli att fascineras över hur liv löpande anpassas till omgivningarna. Som en liten pingvin flyger den runt i vattnet och fiskar efter mat. Nu vet jag inte om filmen repriseras ytterligare, men den går ju att se på "nätet" om inte annat och det var upplysningsvis SVT som hade den goda smaken att delge oss detta mästerverk. Själv skulle jag gärna ha ett ex av filmen i min privata ego, för att kunna återse den om och om igen. Nu rullar åskan över mitt huvud (Äntligen! Jag har väntat hela sommaren....), så nu stänger jag ner här tillfälligt och sätter mig att njuta på balkongen med en kopp kaffe i min hand!

Ännu en vecka till ända....

2009-08-14T17:53:00.004+02:00

Så var det fredag igen... Tänk vad tiden rusar på, och det trots att man ibland känner det som man står lite still själv. Jag har tyckt så den sista tiden och fick dessutom ett bakslag för ett par veckor sedan......stressen började så sakteliga pyra i mitt inre....jag ska snart börja jobba igen och mår inte bättre än så här.... Mina tankar fick dock inget stöd hos veckans besök hos chef samt läkare. Man menade istället att jag inte varit hemma speciellt länge med tanke på hur jag mått och vad som ligger till grund för det, och att 1-2 månaders hel sjukskrivning till i nuläget bara kan ge positiv utdelning. Det kändes lugnare efter de beskeden och begreppet "Skynda långsamt" har fått ett nytt ansikte. Jag är ändå så glad och tacksam för att viljan och längtan åter börjat ta plats i min kropp. Att jag kan skriva igen är Gudabenådat och när Linnéa och jag så smått sitter och spånar på att så småningom skaffa hus/gård då spirar många känslor i mig.... Det är härligt att leva! "Man skulle leva som Pettson", brukar hon säga och jag kan bara instämma. Det händer mycket nu i min snart 12 åriga dotter och det är så härligt att få vara del i det. T.ex. har vi nu upphört att äta kött, vilket innefattar såväl miljötänk som djurtänk, och jag hänger på. Vi håller som bäst på att prova oss igenom alla vegetariska alternativ och har så här långt fastnat för Hälsans köks sojabullar och färs, idag provar vi Quornburgare. Spännande! Igår kväll slog jag knut på mig själv och genomförde en fullständig rokad i mitt kombinerade vardagsrum/sovrum....jag tror att jag omedvetet hamnat i någon form av mental Feng shui, eller vad det heter....??? Fick en tanke då jag låg och vilade efter middagen och sen flög jag fullkomligen upp och satte mina tankar i verket......Linnéa hann knappt reagera förrän jag var klar. Och såååå bra det blev, det känns jätteskönt!!! När nästa sjukbidrag kommer far jag till Rusta för att genomföra kökets planerade ansiktslyftning, det känns så härligt att känna igen! Häromdagen fick vi ett oplanerat, men mycket välkommet besök, en vän jag saknat länge kom med sina två småtroll och tog en fika! Idag har vi varit dit på lunch och Linnéa har agerat småtrollens Drake hela eftermiddagen, vi kommer nog alla att sova gott inatt! Nu har alltså fredagens märkvärdiga lugn sänkt sig i vårt enkla käll....jag sitter på balkongen med ett glas vitt och skriver, Linnéa ser lite på TV, Alice ligger i köket och väntar på mat...... Och mat är just vad jag ska ta mig an nu! Ha det fint!! :-)

Ett gott samtal och ny energi.

2009-08-10T19:59:00.004+02:00

Efter att ha genomfört en grundlig städning av vårt sedan en dryg vecka bortglömda hem (Det blir så när havet lockar på oss...), tog vi oss en redan på förhand planerad resa till Östhammar. En resa med ett bestämt mål, att åter besöka den lilla butiken på gågatan där vi fick en fantastisk upplevelse för 3 veckor sedan. På vägen dit hamnade jag och Linnéa i en mycket intressant diskussion (Vi gör det rätt ofta, så det här var inget märkligt i sig) som kom att röra sig om elaka myter kring olika djur i vår rika fauna. Det började med grävlingar, som hon tycker om men blivit rädd för på sista tiden...... Jag frågade varför och fick då förklaringen att man talat om för henne att de minsann hoppar på människor och biter tills det knakar i benen. Jag kan le åt påståendet för att jag själv växt upp med den informationen, men samtidigt tycker jag det är sorgligt att vi fortfarande är så dåligt uppdaterade. Jag sa åt henne att detta var en gammal kvarleva och att det faktiskt är en myt.....alltså ingen sanning, utan något som folk tror. Samtalet ledde sedan vidare in på andra djur som lever med dessa inbilska myter kring sig och vi kom fram till vargen som nog är det djur som får ses som det mest mytomspunna. Den bekylls för att anfalla människor, att vara ett djur som dödar för nöjes skull mm mm. Linnéa säger då något som värmer ett moder natur-hjärta.... "Men....människan då? Vi är ju det absolut värsta rovdjuret, eller hur? Vi förstör vår jord, vi jagar djuren i skogen fast vi inte behöver mer mat. Är det inte så, mamma?" Och visst är det så, människan breder ut sig och kräver att naturen och djuren däri ska anpassas efter våra behov. Det finns ingen balans, där vi faktiskt anpassar oss efter djuren eller naturen. Vargen är ett lysande exempel på det. Den ska bort för att den tar tamboskap, jakthundar och sprider skräck i skogarna mm, men vi då? Jag är mer rädd för vad människan ska hitta på härnäst än vad en vargflock kan göra där den befinner sig i sina hemtrakter. Det finns väl inget rovdjur i världen som kan mäta sig med människans nöjesjakt? Människan stressjagar ihjäl varg och lo med snöskotrar och bilar, vad säger det om vår etik och moral? Vi förstör vår jord, som Linnéa så riktigt påstod, vi fortsätter att göra det trots att vi vet vad konsekvenserna kan bli....bara vi får det vi vill ha. Människan är det mest egoistiska och skrämmande rovdjuret av de alla och det finns stunder då jag skämms att tillhöra den arten.Det var ett givande samtal som vi precis hann avsluta då vi anlände Östhammar. När vi parkerat gick vi med bestämda steg mot vårt mål och efter dryga 2 timmar och med en skön energi i kroppen lämnade vi sedan butiken och vände hemåt igen. En mångfacetterad dag är nu på väg att ta sin ände, en dag som kommer dröja sig kvar i mitt sinne lång tid framöver, en dag att vara tacksam över! Imorgon är en annan dag och då kanske min framtid avgörs.....vem vet? Inte du, inte jag....

Minnen.

2009-08-07T09:06:00.004+02:00

Det är försommar i min barndom, jag sitter med min pappa i den gamla Volvon med kanoten säkert fastsurrad på taket. Vi ska ut på en kvällspaddling, bara jag och min far. Det är inte särskilt ofta det händer att vi är ensamma tillsammans så jag känner mig mycket speciell och utvald den här kvällen. Det är fortfarande sen eftermiddag då vi lägger i kanoten vid sjökanten, luften är ljum och någonstans långt borta hör vi lommen ropa och ljudet fortplantar sig kvickt över den lugna sjön. Vattnet ligger som en spegel och den ljusa himlen reflekterar sig däri. Försiktigt stiger vi ner i kanoten och glider sen med några mjuka paddeldrag utifrån land. När vi efter en stund når mitten av sjön vikar vi av in på ån som mynnar ut där. Träden växer långt ut på åkanten och kronorna ovanför oss bildar en bedövande vacker lövsal. Allt vi kan se av den numer rodnande himlen är spridda flak här och var som tillsammans med trädkronorna bildar nästan som ett kartmönster. Jag drar in ett djupt andetag och vilar ett kort ögonblick med paddeln på relingen innan jag åter försiktigt för paddelbladet mot den spegelblanka vattenytan, jag inväntar min fars nästa drag och när jag hör hans paddel bryta vattenytan gör jag detsamma. Jag ser på nattsländorna som dansar en lustig dans strax ovanför vattnet. Man kan fortfarande höra lommens ödesmättade rop från sjön och här och var i skogen bjuder koltrasten på kvällskonsert, en enastående skönsång med så klara toner att det skälver i kroppen av vemod. När vi kommit en bra bit in på ån lägger min far upp paddeln tvärs över relingen och uppmanar mig med en viskning att göra detsamma. Det droppar lätt från paddelbladen och en formation av ringar bildas efter oss där vi ljudlöst glider fram på vattnet. Plötsligt bryts lugnet av en spillkråka som med full kraft kommer utfarandes från skogsbrynet. När den passerar precis framför kanotens för utstöter den ett skriande läte som nästan får blodet att isa sig i mina ådror. I samma ögonblick som den försvinner in bland träden på motsatta sidan ån hörs ljudet av sköra grenar som bryts från dungen den kom ifrån. Ljudet följs av en dov duns och när vi ser åt hållet ljuden kommit från står den där. Bara någon meter från oss, bland tätbevuxna alar och kaveldun uppenbarar sig en lo och den ser rakt på oss. Jag känner hur blicken nästan genomborrar mig med sin intensitet. Jag håller andan och ser tillbaka på den. Det känns som en evighet vi sitter så och tar in varandras sfär och jag förstår instinktivt att vi definitivt har passerat gränsen för lons integritet. Sakta viker den undan blicken, som om den tror att den inte syns om den gör en varsam rörelse, och lika plötsligt som den dök upp försvinner den sen likt en vålnad in i den täta skogen. Den här händelsen följde mig och min far genom hela hans liv, vi återkom gärna till den och den kom att bli synonym för vår relation. Jag är så tacksam att han födde mitt stora intresse för djur, natur och friluftsliv. Genom det lever han kvar i såväl mig och min dotter som min bror och hans pojkar.

2009-08-05T11:10:00.003+02:00

Idag för precis 2 år sen förberedde jag mig ännu en gång för en resa söderut. En resa som skulle ta mig de 32 milen till min pappa. Det hade vid det här laget blivit en del turer och vid varje hemresa stod ett svårt avsked som alla gånger kunde varit det sista. Nu hade jag varit hemma i fyra dagar, i det som skulle föreställa mitt hem, min trygghet. Men det fanns inget hem och ingen trygghet under den här tiden. Jag kände det alltid som jag var på fel plats. Mitt hem kändes främmande och jag stod i ständig närhet till mina telefoner, ifall att. När jag var på plats hos min far saknade jag det som var mitt, min dotter och min hund, som vid det här laget vant sig vid att jag mestadels var frånvarande, även när jag var hemma. Vi pratade med varandra i telefon flera gånger per dag, pappa och jag, när jag inte var där hos honom och den här dagen var inget undantag. Det sista samtalet kom vid 20 tiden på kvällen och han var mycket uppsluppen och glad. Han sjöng för mig i telefon att han skulle sova hela natten, sova hela natten..... Så att han skulle vara pigg då jag kom imorgon. Jag log åt hans uppspeldhet och vi pratade mycket om de tankar som mestadels upptog hans tid. Det var tankar på att "komma hem" till oss igen, få komma ut och paddla och fiska, gå på speedway i Orionparken.....åka ut med husvagnen. Allt var möjligt i hans inre tankar och jag sa åt honom att inte släppa taget om dem! Vem skulle inte välja den världen mot den som var hans verkliga, syrgas...morfin...ångestdämpande....propplösande.....ständiga yttre påslag i form av oläkta sår och infektioner.... Det var som att se ett vilt djur sättas i bur......han bar en ständig längtan ut, om så bara ut på balkongen till sina älskade blommor. Det var mer än fruktansvärt att stå på sidan om och se på. Jag har aldrig upplevt en sån maktlöshet och frustration.......och en så stor sorg. När vi önskat varandra go natt och ännu en gång avslutat ett samtal med ett ömsesidigt "Jag älskar dig" satt jag med luren i hand en lång stund......någonstans inom mig sa en röst att det här var slutet. Jag svalde hårt och slog bort tankarna. Packade klart och förberedde jobbet som skulle göras på fm innan jag skulle fara. En planering inför kommande internrevision på stället jag jobbade på då. När jobbet var avslutat och min kollega åkt hem och jag och Linnéa stod redo att fara iväg måndagen den 6 augusti 2007 kom samtalet som bekräftade min oro kvällen innan. Det hade varit en mycket orolig natt och när jag hörde min pappa rosslande i telefon förstod jag att det snart skulle vara över. Jag sa åt honom att jag var på väg, att jag skulle komma till honom snart och att Linnéa skulle vara med. När vi satt oss i bilen för att fara en halvtimme senare ringde mobilen. Det var slut, det var över...... Jag trodde jag skulle vara förberedd, men jag kunde inte ha mer fel. Min pappa var borta och min värld skulle aldrig mer bli sig lik igen.

Du fattas mig, pappa!

Skrivarflöde & bullbak!

2009-08-01T12:49:00.005+02:00

Ett par dagar med stor skrivarlusta och inspiration har förflutit och jag känner mig mycket nöjd med hur det hela utvecklar sig. Det är svårt att förklara vad som händer när man hamnar i ett "flow". Fingrarna löper på över tangenterna i samma takt som historien kommer till mig, helt plötsligt dyker alla bra ord, tankar, meningsföljder upp och framförallt får historien en löpande fortsättning, kanske inte så som jag tänkt det alla gånger, men det är bara att hänga på och se på hur den utvecklar sig i mitt huvud och sedan på pränt. Jag har upplevt mycket härliga och glada stunder vid tangentbordet de senaste dagarna!! Till mitt sällskap har jag haft en grandios hibiskus i full blom, som även den har sin egen histora. Moderplantan fick jag av min far året innan han gick bort, och vi kallar den helt enkelt för morfar. Moderplantan gav upp förra våren och det här lilla skottet har även det varit på väg att ge sig....men med enträgen kämpaglöd har vi gjort allt som stått i vår makt för att få den att överleva och nu har vi det strålande resultatet!! Närapå meterhög, buskig och mycket vacker! Så nu står "morfar" här och sprider en enorm blomsterprakt och glädje! Kanske är det därför skrivarlustan och inspirationen hållt så hög koncentration de sista dagarna.....

"Morfar"

Ur en av mina absoluta favoritböcker vill jag nu delge Er några rader som utan förbehåll kan kopplas till det jag hittills skrivit här och som även har stor koppling till mig och min far.

"Han bad att få titta på hibiskusplantan på fönsterbrädet bakom sig. Jag tog den i min kupade hand och höll den framför hans ögon. Han log. -Det är naturligt att dö, upprepade han. -Att vi gör en sån affär av det beror på att vi inte ser oss själva som en del av naturen. Vi tror att vi är något förmer än naturen därför att vi är människor. Han log mot krukväxten. -Det är vi inte. Allt som föds dör. Han såg på mig. -Håller du med om det? -Ja. -Allright, viskade han, nu kommer räkenskapens dag. På det här sätter skiljer vi oss från de underbara växterna och djuren. Så länge vi kan älska varann och minnas den kärlek vi kände, kan vi dö utan att egentligen försvinna. All kärlek vi skapat finns kvar. Alla minnena finns kvar. Vi lever vidare - i hjärtat på var och en som vi berört och format medan vi levde här. Döden är slutet på ett liv men inte på en relation."

Ur "Tisdagarna med Morrie" av Mitch Albom.

Har ni inte läst boken, kan jag varmt rekomendera Er att göra det.

Nu har degen jäst över sina bredder och Linnéa och jag ska starta dagens bullbak! Kanelbullar och nektaringalette står på planeringen! Ha en fin dag alla Ni därute!

Inget speciellt....

2009-07-30T20:10:00.003+02:00

Några trötta dagar har förflutit och jag har lyssnat på kroppen och tagit det lugnt. Igår blev det en dag på klipporna med sol och milda vindar...inget bad, ty vattnet har återtagit temperaturer då fötterna står kvar i vattenbrynet fast man själv för längesen har tagit sig upp på land. Jag brukar inte vara kinkig, men inte ens Linnéa badade igår och det säger en hel del... Idag har jag varit en sväng till Norrtälje på morgonen och sen har det blivit mest skrivande sysselsättning......Linnéa for iväg till sin kompis och blir kvar där till imorgon, så då passade jag på att ta en skrivardag. Det hade åter lagrats en del i min "Tankebok" som längtade in bland de ännu oskrivna bladen. Mycket nöjd har jag nu stängt ner för idag och hade egentligen tänkt att ta mig en titt på Ernst sommarprogram, men det får stå över, det är så skönt ute ikväll och jag blir nog kvar här en bra stund till. Nej.....jag har nog fan skrivit slut på tankar för idag......jag känner mig helt tom i bollen. Roligare än så blev det inte! :-) Jo, en sak till......JAG är i allafall jätteglad att det vandrat in en varg i Roslagen!! Jag hoppas på fler!

Vågspel & trångmål.

2009-07-28T08:16:00.005+02:00

Vaknar idag av att jag ligger som märla uppträngd mot väggen i en för mig mycket obekväm ställning.....det första som slår mig är att jag inte har någon koll åt vilka håll mina tentaklar kan återfinnas. Jag börjar så smått räta ut nacken och finner snart att jag ligger på kudden som i sin tur förflyttats ut över stupet som vetter ner mot golvet. Halar in den över kanten och känner mig så här långt tillfredsställd med den övre delen av kroppen. Benen tycks ha hamnat i en märklig formation diagonalt över sängen och fötterna har ramlat utanför täcket och över sängkanten någon meter ifrån mig.....jag samlar lugnt och försiktigt ihop mig och får så småningom benen över kanten på motsatta sidan och kränger sedan resten av min trötta lekamen upp i sittande ställning......jag kan inte låta bli att förundras över hur min natt sett ut och hur jag hamnat på detta förunderliga sätt i min säng.......förklaringen får jag snart. I täckets nedre kant ser jag något sticka fram.....en tass minsann.....jag lyfter sakta på det ännu kroppsvarma täcket och möts genast av ett par sömndruckna plirande ögon.....Alice. Hon har full koll på sin kropp kan jag meddela, fullt utsträckt över 2/3 av sängen ser hon på mig med oförstående blick, jag bara ler och pussar hennes nos, häver täcket över henne och bara sekunder senare hörs åter djupa snarkningar därunderifrån.

Jag kliver upp och känner mig förvånansvärt pigg i såväl kropp som själ, kastar ett öga på klockan och ser till min stora förvåning att den bara är 06.38....va bra, då ska jag verkligen ta till vara den här morgonen i lugn och ro. Linnea lär sova ännu några timmar och jag ska passa på att skriva lite.

Men först av allt en liten morgonpromenad för att sträcka ut alla kroppdelar i sin fulla längd. Jag purrar vovven som motvilligt följer med sin matte ut på en tur....lite för tidigt för hennes smak. Väl inne igen ramlar hon ihop i soffan och snarkar snart för fullt igen.

Jag dricker mitt citronmelissvatten i stora klunkar och har nu kommit till dagens första espresso.

Idag blir annars en lugn dag.....förra veckans tempo tar ut sin rätt den här veckan, jag har varit jättetrött i flera dagar och jag känner igen tröttheten från början av min sjukdomsperiod. Jag förstår nu att det är ett välavvägt vågspel mellan min pånyttfödda vilja och längtan och den faktiska orken och att detta tillstånd förmodligen kommer att pågå under en tid framöver. Dags att slå av lite gas och lyssna inåt.

I min jakt på lägre omkostnader har jag nu kommit till att på nytt upptäcka bibliotekets fördelar, vi avlade ett besök igår eftermiddag och jag fann en, vad jag tror, ganska ny bok av Katarina Mazetti som jag tyckte såg intressant ut. Jag kunde inte hålla mig, så jag började så smått igår kväll och så här långt är omdömet.....lättläst, men jag saknar "Det där". Den ska ändå få en chans, för allt läsande ger någonstans inspiration till mitt eget skrivande.... Jag har några favoriter jag gärna tar till för att elda under inspirationen, men det behövs även nytt material.

Idag blir det således en dag i böckernas tecken och sköna stunder på balkongen varvat med promenader. Nu är kaffet slut och till sist följer här en uppmaning till Er alla.....

Se upp var Ni sätter fötterna.....det är många "bebisar" därute!!

Tack!

Kajungar och tamfåglar!

2009-07-22T18:56:00.008+02:00

Jag har i flera dagar nu närt en idé för min blogg....men den får till syvende och sist alltid stå åt sidan för vad som kommer upp i vardagen.....nå, dess tid kommer säkert i sinom tid! Idag har jag sandpapprat ett nyinköpt, lite äldre slagbord, för hand....det tog sina välanvända timmar att nå det slutliga resultatet och nu väntar en vacker gråtonad lasyr, sen är mitt "nya" köksbord iordning! Vackert blir det....det törs jag lova! Bordet är f.ö det jag ville ha, men inte köpte och som jag sen ångrade bittert....och for dit nästa dag igen......turligen fanns det kvar och nu är det mitt mitt mitt! Och snart vackert vackert vackert! Senare samma dag landade vi på "Ekan" i Östhammar och tog en kopp kaffe och smörgås, vi beslöt att sitta utomhus, trots de regntunga molnen som närapå hängde oss i nacken. Vi fick snabbt sällskap av några ivriga kajungar och jag som smälter som smör inför all världens upptänkliga djurarter kunde inte låta bli att smyga till dem ett par bitar av min smörgås, vilket räckte för att de skulle börja se mig som sin mamma..... I förrgår kom min dotter hem efter 3 veckor i förskingringen...nejdå, inte så illa.....efter semester med far sin. Ett mycket kärt återseende och superlativen haglade över mig......."Mamma....vet du hur skönt det är att vara hemma igen?", "Jag ääääälskar dig, mamma!", "Du är den bästa mamman i heeeela världen!"........ja, vad säger man? Dito? Ja, det är så otroligt skönt att hon är hemma igen......hon skänker mig ro och inspiration......och....ja, massor! Vi kuggar liksom i varandra just nu, det är så häftigt att få vara del i hennes värld och i hennes uppväxt! Jag är så tacksam att hon kom till just mig! Igår kväll, mitt i "Morden i Midsomer" ropade hon från sitt rum och jag gick dit......detta var vad jag fick se.....

"Siddan", eller Sydney som han egentligen heter ville vara med och spela lite dataspel, kul pippi det där! Charmig som få åtminstone! Idag har vi så röjt Linnéas rum och slipat bord, dessutom har jag av Telia lärt mig att UMTS är likamed 3G och att när EDGE och UMTS slåss om uppmärksamheteb får man ett långsamt och opålitligt mobilt bredband! Ja, jisses...man lär sig något nytt varje dag....som tur är...för nu fungerar bredbandet perfekt......."peppar peppar...ta i trä......"

En inställd blogg.

2009-07-19T19:55:00.011+02:00

Ibland blir det inte som man tänkt sig....eller som jag själv brukar säga, Det blir sällan eller aldrig som man tänkt sig, men det kan bli bra ändå. Idag var en sån dag. Jag vaknade till regndropparnas dans mot fönsterblecket och konstaterade raskt att det skulle bli till en stilla hemmadag med diverse pyssel som fått stått över de soliga dagarna. En och annan rad på mitt pågående drömprojekt skulle det också bli, har en hel del anteckningar i min "tankebok" som vill in i sitt sammanhang.

När jag kommit in på min andra espresso för dagen och en intressant teori angående män och dominanta kvinnor här på bloggen knackade det försiktigt i min mobil, ett sms ville dra till sig min uppmärksamhet minsann. Jag öppnade och läste....En inbjudan. Vill du följa med på en tur, inte så långt. Det innebär mat någonstans med frisk härlig luft. Ca. kl. 14. Brallan (Alice alltså, min hund) får nog stanna hemma. Undertecknat min mor. Jag gick snabbt igenom mitt sinnelag för dagen och beslutade mig för att tacka ja.Klockan 14 bar det så av norröver, första stoppet i Norrskedika på loppis och jag fyndade ett jättefint 3-bensstativ till kameran. Jag fann även ett slagbord jag tittat efter länge, men beslöt mig för att tänka en runda till........jag ångrar mig bittert i skrivande stund.....

Nåväl, resan fortsatte sedan till Öregrund och en härlig måltid! Jag valde Meze (vinbladsdolmar, haloumi, grekisk sallad, tzatsiki, bröd mm) och ett glas vitt vin...hur gott som helst! Efter en promenad for vi hemåt och då vi passerade Harg fiskade jag upp kameran och tog några kort, det är så vackert där och husen andas en speciell atmosfär, även nu 2009...och tänk vad jag sprungit på bara fötter i gårdarna där....det blev en nostalgisk upplevelse för såväl min mor som mig. Här följer nu som avslutning några bilder därifrån. Mycket nöje och tack för idag!!

Undrar just om han är hemma? ......ja, hustomten alltså.....

Ett av husen i bruksgatan sett nerifrån. Kolla stenmuren, så himla vacker!

Man har sett sina bättre dar....

Tidens tand och många par händer har gett en sliten charm åt dessa handtag.

Anno 1820, inte konstigt att man känner tidens vingslag i nacken.

Avslutande ord kopplat till dagens tidigare inlägg....

2009-07-14T21:43:00.002+02:00

Jag känner att jag behöver dra ihop säcken något, det blev ett tvärt slut på mitt tidigare inlägg från idag, allt pga av åskan som plötsligen rullade upp ovanför mig och fick mig att tvärt avsluta alla eventuella tekniska göromål. Dagen har sedan förflutit så.....jag minns att en man en gång sa till mig, att i Melbourne kan man ständigt uppleva "four seasons in one day", lite så har det varit idag om man är snäll och bortser från vintern..... Jag har istället ägnat mig åt hemtrevnad....dammat, torkat ur fönsterbrädorna, flyttat om orkidéerna, dammsugit och Ajaxtorkat golven.....jag vet, såpa är miljövänligare, men just nu i livet ligger mitt fokus mest på Maria-vänligt, så jag tar helt sonika Ajax vars doft fyller mitt sinne med välbehag. Tänk...en sån liten petitess kan betyda så mycket....dofter som ger välbehag....dofter som väcker minnen.... Lite så fungerar mitt liv just nu, det lilla gör stor skillnad i min själ, det lilla i tillvaron gör sitt för att plåstra om tidigare oläkta sår..... Det kan handla om en vacker molnformation, en fjäril som gör mig påmind om sin existens, en humlas envetna samlande, fåglar....mina blommor, jag plockar ständigt med mina blommor på balkongen...och när jag gör det tänker jag ofta på min pappa...han plockade alltid med sina blommor, tog bort gammalt, vred och vände och beundrade dess skönhet. Ända in i sin eviga sömn brydde han sig om och längtade ut på balkongen till sina mårbackor, örtkryddor, lobelier, petunior mm mm Sån var han, min pappa, han ägde konsten att se det stora i det lilla, och sån är jag...hans dotter. Det är en konstart jag är glad och stolt över.....det är mindfulness på hög nivå för mig.....här och nu. Jag kan känna livet i mig när jag vant styr min bil ut över broarna till mitt älskade Singö, när jag kliver ur bilen och drar ett djupt andetag...det är där jag riktigt får luft, det är där jag blir fri... Marie Fredriksson är inte nån favorit hos mig, men hon skrev en gång en visa...."Jag vill ha ett hus vid havet...." och det kan jag absolut skriva under på. Min förälskelse som jag beskrev för ett par dagar sen rör sig naturligtvis om ett hus....på Singö....ett stenkast från havet..... Nu ska jag avsluta (igen) för idag och ta Alice på en promenad! Sen blir det täcke, kudde och Håkan Nesser.... Natt natt!

I depressionens fotspår.

2009-07-14T12:53:00.009+02:00

Tung titel på dagens inlägg, men jag tänker försöka förmedla hur livet kan te sig då man lever i en tillvaro med depression som diagnos i läkarintyget.

Allting började då jag fullständigt föll ihop i en mental kollaps för dryga 5 månader sedan, en skrämmande händelse, men med facit i hand inte ett dugg märklig. Min kropp hade under flera månader försökt förmedla att det var dags att varva ner, men jag hörde den inte. Jag bara noterade att jag var väldigt trött, mycket sjuk i omgångar och att jag ibland inte kände igen mig själv, vare sig i spegeln eller mentalt.

Nog är det märkligt att en person som jobbat inom psykiatri så många år inte ser tecknen tydligare.....eller kanske inte. Man har en hel redskapsbod för att kunna hjälpa andra...men när det gäller en själv står man helt maktlös, utan så mycket som en liten skruv.

Svartklubbens lotsstation

Jag fick, tack vare min chefs rådiga ingripande, snabb hjälp och inom en vecka tid hos såväl företagsläkare som samtalsterapeut. Efter de besöken hade man konstaterat djup depression och jag genomgick en inre kamp. I ena ringhörnan stod depressionen och i den andra "den starka jag som klarar allt själv....måste klara allt...jobb...dotter...hund...hem....personliga förluster....hjälpa andra", det kunde inte vara möjligt att jag var så "svag"..... Mitt "överjag" gick förlorande ur striden, tack och lov, för därefter kunde jag börja ta emot hjälpen. De första veckorna sov jag nästan dygnet runt, jag har aldrig i hela mitt liv upplevt sån trötthet, jag hade inget annat val än att sova så det var vad jag gjorde. När behandligen pågått dryga 1,5 månad kom den absoluta djupdykningen, jag förlorade mig själv till destruktiva tankar som var lika skrämmande som tröstande. Jag hade funnit ett sätt att slippa ifrån detta plågsamma tillstånd, ett tillstånd av otillräcklighet för min dotter, social fobi, panikångest och helt utan framtidstro eller för den delen tro på min egen förmåga. Jag kände ingen glädje, ingen sorg, ingen ilska...jag kände ingenting, allt var mig fullständigt likgiltigt. Det var i det skedet tankarna kom på att slippa ifrån det här och jag planderade för hur det skulle gå till. Inte här hemma så någon närstående skulle hitta mig, vid havet skulle jag ta tabletterna och somna in....det skulle bli bäst så....för alla.

Riddarskär

Så blev det inte...och det är jag mycket tacksam för idag. En av anledningarna var att jag ville ha min älskade Alice med mig, men när tankarna kom till hur det skulle gå till ringde en svag klocka någonstans i bakhuvudet.....så kan jag inte göra...jag kan inte ta livet av henne, hon hade ju inte gjort något för att utsättas för det......nej, det skulle jag aldrig klara av. En annan anledning var att jag hade avtalade tider med såväl läkare som terapeut under dessa dagar och kanske tack vare min erfarenhet i yrket visste jag ju att detta var fel.....så jag tog upp det när jag kom dit. En väldig apparat drog igång och dagen efter fick jag ytterligare hjälp och tankarna avtog så småningom. En otäck erfarenhet rikare och med lite andra perspektiv kan jag idag förstå att människor väljer att avsluta sina liv. Jag säger inte att det är rätt, ABSOLUT INTE, jag hade inte kunnat gjort mitt barn mer illa, men jag kan förstå att man tippar över kanten och det gör man nog inte för att slippa livet i sig, utan för att slippa må så fruktansvärt dåligt. Jag är tacksam mot mig själv att jag trots allt valde livet och jag börjar så smått se ett ljus i tunneln. Jag känner enorm lycka över att kunna skriva igen, att äntligen kunna läsa och framförallt att jag kan se framåt och faktiskt känna längtan igen och glädje....jag har svårt med sorg och ilska, det tar så mycket energi. Jag har fått fatt i en mycket bra och kompetent psykolog som ska hjälpa mig vidare, att lägga samman alla pusselbitar till en helhet, så att jag så småningom mår bättre och kan börja arbeta igen och leva...fullt ut. Mitt sk. "drömprojekt" är en annan hörnsten i min väg tillbaka, det är där jag bygger upp mitt självförtroende igen, det är det jag känner mig mest stolt över. Nu far åskan över mitt hustak...så jag gör nog klokast i att avsluta här.....

Ko-fika & kalvdans!

2009-07-13T20:43:00.005+02:00

Min dag började i arla morgonstund, klockan 5 närmare bestämt, men jag fann ingen riktig anledning att riva igång dagen då....så efter en vända på toa och en vända till köket återvände jag till sängens goa värme. Jag fingrade på stereon och fick på fortsättningen av den cd-bok jag just nu lyssnar till, "En helt annan historia" av och med Håkan Nesser, som jag varmt kan rekomendera. Han har en makalös berättarröst! Oj......nu skäller en råbock på andra sidan ån.....Alice blev nyfiken och flyttade genast sin lekamen från soffan till stolen på balkongen för att riktigt ta in ljudet därutifrån....spännande!

Nåja, jag fortsatte mitt lyssnande på Håkan Nesser ända tills mina egna drömmar tog vid och vävde ett märkligt mönster tillsammans med den deckarstory som pågick vid sidan om.....jag visste knappt ut eller in då en skarp signal kallade mig åter till verkligheten och en väninna undrade om jag möjligen ville följa med på en fika någonstans....jag kan hämta dig om en timme. Hujedamej......jag som under min sjukskrivning skapat mig en liten morgonrutin och behöver en bra stund på mig innan jag är människa....jag är tämligen säker på att detta har med min depression att göra, icke desto mindre viktig för det....snarare tvärtom kanske.

Detta faktum till trots kände jag ändå att det skulle vara mysigt att fara med och kanske just för att det var just hon, förmodligen min mest förstående och kravlösa väninna.

Jag for således ur sängen i väldig fart......nej, det var verkligen en sanning med modifikation, men jag reste mig åtminstone upp ur densamma och tog mig smidigt likt en rostig hammock som sett sina bästa somrar ut till duschen.....och faktiskt...en timme senare var jag duschad, sängen bäddad och vovven rastad och vi for iväg!

Vi landade på Väddö gårdsmejeri, ett mycket vackert ställe med gott fika och härliga mejerivaror till försäljning. Vi köpte en fikakorg innehållande kaffe och kalvdans och gick oss sen ut mot hagen, där genast ett gäng ystra kalvar kom och var nyfikna!

Det blev en helt fantastisk stund med goda samtal, härlig kaffekorg......

....en alldeles enastående god kalvdans!

På vägen hem mötte vi regnet som vi på håll förstått härjat över de inre delarna av kommunen, vi hade dock en i det närmaste klarblå himmel och en strålande sol under hela vår "turné"! En kort visit hos min bror följde sedan innan jag gjorde kväll och återvände till min cd-bok som fått roat mig under några timmar. Nu väntar Beck och sen är denna fina dag till ända!

Jag är upp över öronen förälskad.....

2009-07-09T18:42:00.006+02:00

.....men min stora kärlek till trots är jag rädd att det inte kommer att bli vi två ändå. Det var kärlek vid absolut första ögonkastet, det var som en stor magnet drog mig in i dennes sfär och jag är förlorad. Till det yttre en vacker brun fasad med något ljusare ton däruppe....mycket vackra drag och med en utstrålning som nog får de flesta på knä. Precis lagom välbyggd för min smak, inte för liten...inte för stor och med en inre kärna som är få förunnat......suck....om det ändå kunde bli vi två.....

Idag tog jag åter bilen och gjorde mig ärenden dit.....och visst möjligheten finns kanske, men det är nog ändå för många kanske i den meningen. Jag for nog helt enkelt bida min tid och hoppas att möjligheten dyker upp igen.

Nu ramlar åter regnet ner utanför mitt fönster, det är ett tyst regn, endast ljudet av droppar som möter fönsterbleck stör tystnaden. Vinden drar försiktigt i min myggardin och från sängen hörs Alice lätta snarkningar......det är en stilla kväll.

En vänlig grönskas rika dräkt.....

2009-07-02T20:58:00.003+02:00

.....har smyckat berg och dalar. Nu blåser vindens ljumma fläkt...... Efter att ha varit en snabbis till Norrtälje på förmiddagen tog jag Alice och min mor med mig ut på klipporna vid havet....väl därute kastade vi av oss kläderna och dök i, i tur och ordning som knatte, fnatte och tjatte....det var ljuvligt!

När vi så kom åter upp på klippan för att inmundiga brödet vi köpt med oss i sällskap av en tub räkost ljöd just denna sommarpsalm ut över havet....våra huven tvinnade sig likt ugglehuven i 360 grader för att försöka lokalisera ljudet....till sist fann vi att det var från andra sidan viken, där någon övade flitigt på sin altflöjt. Vi njöt i fulla drag!

Efter ett par timmar dök min mors sambo upp och tog sig ett välbehövligt dopp, han hade dessutom den goda smaken att ta mig sig en kanna kaffe och 3 gigantiska kanelbullar.....mmmums! Är man van vid vatten och Mariekex så är det i det närmaste i klass med oxfilé om man får kanelbullar och kaffe på klippan.

Vid 18 tiden tog vi dagens sista dopp och sen gick vi mot bilarna. På bron över hade svanmamma och svanpappa lagt till med sin bebis i en lugn vik, jag fiskade snabbt upp kameran och mamman visade stolt upp sin älskling, medan pappa svan vilade sig i form en bit därifrån.

Tänk så bedårande vackra de är.....stolta och gracila. Nu är jag hemkommen sedan ett par timmar tillbaka, det har blivit lite tvätt på schemat och sen en omelett till middag.....tanken var sen att slå på dumburken och kolla in Persbrandt i "Oskyldigt dömd"....men jag kan inte gå inomhus dagar och kvällar som dessa...... Lasse Berghagen myntade en gång uttrycket "att han får lakanskräck om sommaren", och jag är benägen att hålla med. Det är en förunderligt vacker och skön tid just nu......och precis som livet, man vet aldrig när det tar slut. Så....därför sitter jag härute på min balkong, min oas, och bloggar, mailar och skriver drömprojekt långt in på nattimmarna. Det är snart dags att tända fotogenlampan! Imorgon står en trolig resa inåt landet på schemat, men eftersom jag tar dagen som den kommer så återstår det att se.

Teknikens under!

2009-07-01T22:33:00.003+02:00

Jag har i skrivande stund precis upptäckt fördelarna med att byta från fast till mobilt bredband....jag har flyttat utomhus och sitter på min balkong. Luften är sval mot min uppvärmda hud, det är alldeles tyst omkring mig...alla tycks ha gått i säng. Långt bort i fjärran hör jag en ko som romar......men så blir det tyst igen. Jag har tänt min fotogenlampa och ytterligare ett par ljus härute.....ett glas rött vin som börjar gå mot sitt slut har har bjudit gommen på lite god arom......nu romar kon igen och jag ska ta fram en pläd ur hyllan, inte för att det är kallt, men myggen har även de upptäckt fördelarna med mobilt bredband.

Tidigare idag for Linnéa till sin pappa på semester och jag är nu "gräsänkling" i nära tre veckor, det blir så fasligt tomt då hon far, vi har så kul ihop och den gångna 1,5 veckan har varit helt fantastisk! Den ungen får man verkligen tacka någon där ovan för, även om jag inte är speciellt troende av mig, hon är unik i sitt slag!

De kommande veckorna har jag främst tänkt att ägna åt mitt sk "Drömprojekt" som framskrider i gemytlig takt och som jag så här långt känner mig riktigt stolt över!

Men först av allt ska jag fara iväg och gästa ett par riktigt goda vänner, Alice och jag sticker iväg tidigt på fredag morgon och återvänder sedan på söndagkväll igen. Det ska bli så kul att återse dem, det är nära ett år sedan sist.

Sommaren tillbringar jag annars på hemmaplan då min skrala sjukpenning inte direkt ger upphov till några större utsvävningar, men bor man inte mer en 15-20 minuter från havet så klarar man sig ändå.....jag har min lilla oas här på balkongen också, med blomsterprakt, färska örter i massor och plocksallad växer och frodas i mina pilkorgar, solnedgångar som är få förunnat och stillheten......mmmmm.......man kan absolut ha det sämre.

Nu är vinet till ända, myggorna har kallat på förstärkning, kon har tystnat och fladdermössen sveper vigt runt huskroppen. Klockan har passerat 23 med 10 minuter, det är fortfarande ljust och luften ljum......dags att väcka Alice som snarkar skönt på fårskinnet i soffan och ta henne med ut för sista gången dag.

Go natt!

I en tid som denna...

2009-06-28T18:14:00.003+02:00

...blir det många saltstänkta dagar vid havet! Vädret har visat sig från sin allra bästa sida den senaste veckan, och jag som har min dotter hemma sista veckan innan hon far på semester med sin pappa, har njutit i fulla drag av hennes existens och tillsammans har vi spenderat veckan vid havet! Många varma sköna dagar, med mycket sol och bad, Mariekex och saft! På kvällarna har vi intagit balkongen och spelat kort långt in på småtimmarna!! Livet ler just nu och jag suger åt mig som en svamp av det jag har omkring mig!!! Alldeles nu står dottern i duschen och sen blir det en lätt middag innan vi ger oss i kast med kortleken och balkongen igen!!

Lite sköna bilder från våra dagar kommer här!

Tre baddare i simtagen!

Utan snus försmäktar jag på denna ö.....

Strandstilleben.

Solbarn.

På stapplande ben....

Tack och hej för idag!

En dag vid havet...

2009-06-23T21:03:00.003+02:00

Inga ord kan beskriva dagen idag, så det får bli lite bilder istället.

Kexbjudning.

De växer ur karga bergskrevor, utan tillstymmelse till jordmån. Fantastiskt!

Linnéa lånade kameran och gick på upptäcksfärd.

Vi fick lite besök, lite sugna på våra melonskal...mumselimums!

Så vackra de är. Inga badkrukor här inte......16 grader i vattnet.

Imorgon är en ny dag......vid havet! :-)

Idag kom drottningen på besök!

2009-06-22T18:21:00.004+02:00

Det var så man fick huka sig då hon skred in i vardagsrummet, men det är klart...är man drottning så är man... Lyckligtvis valde hon efter pressfotograferingen att dra vidare ut i världen...vem vet, hon kanske ger någon mer skrämselhicka innan dagen är över. Vacker att se på var hon ändå och mätte ca. 6 cm totalt...hua!

Kan det månne varit min väldoftande midsommarbukett som lockade....

Midsommardag i regnets tecken.

2009-06-20T20:10:00.000+02:00

Nu faller åter regnet utanför mitt fönster, jag har balkongdörren på vid gavel så att jag kan höra det susande ljudet av droppar som möter sommargrönskande träd och buskar, det är ett tryggt och vilosamt läte. Tidigare idag var jag på långpromenad med Alice, den första på länge och det var gudomligt att ta den gamla vägen, som en gång var banvall och där tågen gick, utifrån samhället...ut i skogen. Vägen kantades av ståtliga lupiner, spröda midsommarblomster, smörblommor och alla möjliga vackra gräsarter, alla stretade de uppåt för att möta solens strålar på kortast möjliga sträcka....när jag kommit tillräckligt långt ut att inte bruset från de enstaka bilarna på tur kunde störa mig stannade jag till vid en glänta för att lyssna på all skön fågelssång, dra ett djupt andetag och bara låta mig finnas till. Strax nedanför mina fötter prasslade det till i gräset och upp for en liten förskräckt Gärdsmygsunge......så bedårande, den satte sig på en gren alldeles nära mig och som den kvittrade efter sina föräldrar, som i sin tur inte var sena att svara. Efter noga avvägande och skarp koll på var jag och vovven befann oss tog den till slut mod till sig och satte av över vägen och in i en stor gran. Av grannlåten att döma var återföreningen mycket välkommen. Vi fortsatte vår promenad och 1,5 timma och 2 regnskurar senare var vi åter hemma, blöta men nöjda! Eftermiddagen har vi spenderat i soffan med bok och korsord....det ÄR skönt med regniga dagar!

Midsommarafton....

2009-06-19T09:44:00.003+02:00

Nåja, det är inte riktigt afton ännu, men ändock...midsommaraftonsmorgon alternativt förmiddag beroende på när var och en av oss behagar stiga ur sänghalmen. Själv kan jag inte skryta med att ha varit igång speciellt länge, men sängen är åtminstone bäddad och frukostflingorna inmundigade, så småningom skall även kläderna på, golven torkas och vovven ut på promenad. Den här typen av helger är inget jag hetsar upp mig över numer, men jag har ändå lyckats tagit på mig två åtaganden idag.......klä en liten midsommarstång med Linnéa som annars firar med sin far, farmor/far, kusiner etc och något senare på eftermiddagen en sen lunch hos mor. Därefter är det bara vovven och jag!! Vädret inbjuder inte till några större äventyr, 11 grader och regnet hänger i luften, så det blir raggsockar och myskläder på, kanske läsa en bok eller lösa några korsord! Jag ska skicka med Er några fina rader från en mycket begåvad textförfattare, sångare och gitarrist.... "Man borde leva som om imorgon aldrig kommer Man borde leva som om igår aldrig fanns Man borde möta varje stund som första gången Man borde aldrig fly iväg nånannanstans" Mats Klingström En riktigt skön midsommarhelg önskar jag Er!

I väntan på frukost....

2009-06-17T08:50:00.003+02:00

Lägg av matte, släng fram frukosten nu!!

10 dagar sen sist....

2009-06-16T15:54:00.002+02:00

.....jag skrev något här. Tiden flyger fram och det trots att jag är fortsatt sjukskriven efter det senaste besöket hos läkaren. Förra veckan bestod av skolavslutning för Linnéas del, som när det tar fart igen den 19 augusti börjar 6:an.....hur gick det till??? Dagen blev en mysig tillställning med besök av farmor/far samt pappa och mormor...och jag förstås... Glass, maränger, chokladsås och bananer slank ner tillsammans med en kaffetår och sen infann sig lugnet! Helgen har ju som de flesta säkert märkt bestått mest av regn och stormbyar.....så vi har passat på att mysa med tända ljus, korsord och musik! Lyssnat på regnets smattrande mot fönstren vindens stretande i trädkronorna.....det är något visst med sånt väder....det är framförallt ett mycket kravlöst tillstånd vädergudarna erbjuder oss, och det gillar jag!! I lördags fick jag dock agera fågelräddare.......på väg hem från affären i hällande regn hör jag plötsligt ett skarpt skriande strax bakom mig. När jag vänder mig om ser jag 2 skator i färd med att hacka ihjäl en hackspettunge.....sånt går inte för sig....jag rusar fram och ser en liten krabat liggandes på marken med vingarna helt utslagna. Han skriker för full hals och jag tar upp honom i famnen och känner mig som flickan i Wiehes "Flickan och kråkan" då jag skyndar hemåt. "Finns det liv så finns det hopp...." Den lilla får sedan vila ut i en transportbur under någon timme för att jag ska hinna se i vilket skick han är......han har inga yttre skador och piggar snabbt på sig. Med högljudda skrianden protesterar han mot gallren som begränsar livet och vi tar med honom ner till boet och släpper honom där, han flyger kvickt iväg, landar på en närliggande trädstam. Vi känner oss glada och trygga då vi ser hur han rör sig på stammen och i luften och backar försiktigt därifrån....mission completed! :-) Tyvärr hade jag inte sinnesnärvaro nog att ta kort på honom, vilket jag svurit över några gånger.....men det var inte viktigt då. Nu är det tisdag eftermiddag och jag har varit i Norrtälje och träffat min chef och personalavd, mycket bra och givande möte! Det finns hopp! :-)

6:e juni...Sveriges nationaldag....Svenska flaggans dag...

2009-06-06T11:06:00.003+02:00

.....kärt barn har många namn. Fast är den så kär egentligen, är det inte så att vi tvunget måste krysta fram detta firande varje år? För, jag tycker jag hör samma jämförelser med Norge varteviga år, man analyserar formligen skiten ur denna dag som ingen egentligen tycks veta varför vi firar.... Jo, men det är klart att Sverige ska ha en nationaldag, även om vi inte har något speciellt att "fira"...hmmmm..... Nja, jag tar rätt lätt på denna dag...det är en lördag som alla andra. Den här veckan har åter varit en vecka med sjuk hund och klump i magen för tillhörande matte, hemska kräkningar, diarre och trötta nattvak. Vi fixade dock att få styr på det hela här hemma, jag har trugat i henne mat och vatten, om så bara en liten kula torrfoder, uppblött till oigenkänlighet för att det ska vara skonsamt.....hon har kräkts och kräkts och så har vi tagit proceduren igen....phu.... Läget var kritiskt och Ultuna nära i onsdagskväll, men sedan började det klinga av och nu verkar allt åter lugnt. Riktigt lugn kan jag dock inte känna mig, då det inte känns riktigt ok att hon blir så här dålig...av ingenting..... Det har inte blivit några längre promenader och inte så mycket fotat den här veckan, men det har inte gjort så mycket med tanke på vädret... Den här tog jag dock på Mors dag!

Den bor på min balkong.

Det har även varit stiltje vad gäller mitt "drömprojekt", vilket jag tycker är såväl trist som frustrerande...det finns här inuti och vill ut, men tiden och känslan har inte funnits den här veckan. Men men...det blir nog. Det känns så härligt att överhuvudtaget vara igång på något sätt efter den här tunga vintern och våren. Något jag gläder mig storligen åt är dock min förmåga att bli glad och varm i hjärtat av det "lilla" i det stora sammanhanget.

Som tex igår när vi var ut en sväng, Alice och jag, hörde jag ett förskräckligt kvittrande inne i en liten skogsglänta här nedanför. Fågelkvitter gör mig alltid nyfiken så jag smög mig närmare med Alice hack i häl för att se vad det var och varifrån det kom.... Ljudet blev starkare för varje steg jag tog och när vi tagit oss igenom ett kraftigt grenverk av gran såg jag det...ett vackert snidat hål i en av trädstammarna, det kunde varit gjort med en sån där maskin..vad de nu heter??Redskap och verktygsnamn har inte fastnat på min lokala hårddisk trots det faktum att jag är dotter till en mycket duktig snickare.... Nå, från det där hålet i trädstammen ljöd en otrolig massa stämmor och jag såg för mitt inre de små liven som hungrade efter mat, med halsarna sträckta och de små näbbarna öppna på vid gavel i hopp om att mamma eller pappa snart skulle komma. Och när jag står där gömd bland grankvistarna kommer mamma hackspett plötsligt från ingenstans med näbben full av käk. Ljudet därinifrån blir nu om möjligt ännu intensivare och hon sticker in huvet för att tysta dem. När hon tittar ut igen spanar hon först omkring sig så inga inkräktare finns i närheten och sen försvinner hon åter mellan trädstammarna för att åter söka föda till sina små. Jag blir kvar en stund vid trädstammen, det är lugnt en stund men så stämmer de åter upp sin skönsång. Vi lommar därifrån genom blåbärsriset och kommer slutligen ner på banvallen igen. Jag känner mig upprymd och glad att just jag fick vara med och uppleva den här stunden på jorden. Tyvärr hade jag ingen kamera med mig, men det är ju nära här så jag tar nog med den nästa gång....

Nu blir det en sväng till tvättstugan och lite lunch, sen får vi se vad eftermiddagen bjuder på!

Skol-OS 2009, sol och nostalgitripp!

2009-05-30T07:27:00.008+02:00

Skulle ha bloggat igår kväll, men då kom det annat i mellan, så som det kan göra ibland. Den här gången kom solen, god mat och något senare film i mellan. God mat och nostalgitripp i filmens värld fick avrunda en mycket trevlig dag!

Men vi tar det från början.... Det var igår dags för Skol-OS 2009, där mellanstadieelever från Hallsta, Gottsta, Herräng, Skebo samt Skärsta skolor deltog. Ett mycket trevligt arrangemang med många glada föräldrar, lärare och framförallt barn som med enorm kamratanda puschar och hejar på varandra till bra resultat och som även stöttar varandra då det inte gått som man kanske ville! Det är verkligen en dag som ger en kick för alla och envar! Ståpälsen gjorde sig påmind under dagens sista gren, stafetten, med blandade lag (åldrar & flickor/pojkar). Det var grymt spännande och Hallsta tog till sist hem segern! :-) Min dotter deltog i längdhopp och kula, där hon i det sistnämda fick en försmädlig 4:e placering som krävde lite tårar.....men som sedan vändes till revanschlusta, så huka Er kamrater, för nu laddar hon om!

När så man sammanställt alla resultat stod Hallsta skola för första gången på 10 år som totalsegrande skola!!!! Jublet visste inga gränser!!! Grattis Hallsta skola och TACK för en jättefin dag!!!

Eftermiddagen spenderade jag på balkongen som fullkomligt badade i sol ända långt in på kvällen, och efter en god middag och en tur till Svartlien kom vi överrens om att titta på film, det blev Milos Formans storverk "HAIR". Min dotter såg den för första gången och jag......tja, för 60-70:e gången säkert! Den filmen har jag varit såld på sedan jag såg den för första gången -78.....helt fantastisk!! Det slog mig också hur olika man ser på samma film beroende på var man befinner sig i livet....men känslan är densamma! Min dotter blev förtjust och alldeles över sig av musiken!

Nu är det lördagmorgon och Lisa Syrén spelar musik och ställer frågor.......HA, jag klarade helchansfrågan!! Filosofen Dekart! Men inte fick jag några skivor inte.....hmmm.... Nej, jag slänger ut sängkläderna på obligatorisk vädring och tar sen en dusch! En trevlig pingst till Er alla!

En liten ängel....

2009-05-24T09:06:00.002+02:00

......har vakat över mitt lilla hjärta, då hon denna vecka legat inlagd på Ultuna djursjukhus. En diffus mag-tarm sjukdom har skakat om grundvalarna, men nu har stormen bedarrat och vi är slutligen återförenade, min älskade Alice och jag.

Idag ska vi ta vara på solen så länge den behagar visa sig innan de utlovade molnen åter hopar sig, en promenad om en liten stund och kanske en tur till havet.

Fram på em hoppas jag få lite inspiration för att skriva en stund på mitt drömprojekt.

Nu ska jag ladda kameran och göra mig ordning för en långpromenad med Alice!

I sömnens spår...

2009-05-22T11:58:00.003+02:00

Vaknade vid skaplig tid i morse och tänkte jag skulle ta vara på den genom att skriva lite på mitt drömprojekt. Min hjärna har för vana att fungera bäst under morgon och förmiddag, så det gäller att ta tillfällena i akt. Jag kände mig dock väldigt trött, som jag gör nu och då, en förmodad följd av medicineringen jag fått och som delvis ska hjälpa mig upp ur depressionens djupa hål. Med fast beslutsamhet gick jag ändå upp, tog min morgonmedicin och en smörgås, knäppte på radion och återvände sedan dessvärre till sängen, forfarande varm och inbjudande. Tänkte jag skulle läsa en stund för att få fart på inspirationen, vilket jag också gjorde.....tills ögonen obemärkt föll samman och sömnen åter slöt sitt grepp om mig. När jag så återfick medvetandet igen meddelade radions skval att klockan nu var halv tolv och att det var dags för de lokala nyheterna.....suck. Jaha, så blev det till en sån dag igen.....fast de kommer mer sällan nu, det är ju positivt. Men för en person som vanligtvis med stor glädje hälsar morgonen och njuter av stillheten som råder innan omvärlden träder in och stökar sönder dagen i konfetti, är det en sorg att förlora förmiddagar på det här viset. Nu närmar sig uret 12.30 och snart är det dags att åter ringa Ultuna och förhoppningsvis får jag idag ett mer positivt besked......

Blomsterfägring i min lilla oas.

2009-05-21T18:09:00.004+02:00

En av mina Engelska pelargoner i kvällssol.

En av de gladaste blommor jag känner till. De står i sin lilla kruka, sträcker sig sturskt mot solen och ler mot mig varje dag.

Kristi himmelfärds dag.....

2009-05-21T17:49:00.002+02:00

Hoppet om att idag få styra kosan mot Uppsala och hämta hem en del av mitt hjärta, min kära Alice, grusades efter ett samtal med tjänstgörande veterinär. De vill behålla henne ännu ett dygn. Jag vet att jag borde tänka att det är ju bra att de gör sitt jobb och tar sitt ansvar....att hon är i trygga händer om något, vilket Gud förbjude, skulle tillstöta och hon snabbt försämras....men det har aldrig tidigare inträffat att förnuft och känsla samarbetat, så jag känner bara en enorm tomhet och saknad. Efter jag fått beskedet idag krängde jag på mig skor och jacka, på väg ut fick jag fatt i cykeln och drog iväg ner mot samhället. Jag cyklade utan en klar tanke i huvudet och 1,5 timme senare parkerade jag åter utanför vår port. Rejält varm och med en skön känsla av att ha kanaliserat lite frustration i uppförsbackar och motvind. Nu skiner solen på balkongen igen efter några timmar av stora hotfulla moln och stundom kraftiga vindbyar...jag ska nog ta mig ett glas vin, glasögon och min anteckningsbok och gå ut och sätta mig en stund.....kanske kan jag få till några ideér och uppslag till mitt pågående drömprojekt. Med hopp om ett gladare besked från Ultuna imorgon.

Jag lever på hoppet.....

2009-05-21T10:40:00.003+02:00

I min redan något sargade själ har ännu en klump i magen av oro flyttat in....

Jag väntar spänt på att tystnaden här i mitt käll skall brytas av en skarp telefonsignal, ett besked ska komma. Ett besked om hur min "livskamrat" och ständige följeslagare Alice mår idag...blir det fortsatt sjukhusvistelse eller får jag fara för att hämta hem henne?

Jag saknar henne så det värker i mig, jag känner mig inte hel utan min pälsbeklädda vän vid min sida. Jag saknar hennes dova snarkningar från soffan, jag saknar att se henne sitta i stolen på balkongen kisande mot solen, jag saknar hennes varma rygg mot min på natten och den svaga doften från hennes kraftiga trampdynor på morgonen, jag saknar att trängas med henne framför TV'n och jag saknar framförallt min promenad och träningskompis.

Jag är helt enkelt inte hel utan dig, bli frisk och kom hem nu, din matte längtar efter dig!

Vårkänslor # 2

2009-04-03T08:41:00.002+02:00

Några säkra vårtecken!!

Hittade de första små sipporna den 1 april...och det var inget aprilskämt!!

Samma dag fladdrade en nässelfjäril förbi näsan på mig......det är vår!

Äntligen!

En ganska bra dag....

2009-03-27T18:41:00.002+01:00

Idag blev en ganska bra dag trots allt......märkligt nog är det alltid tyngst och svårast på morgonen...det som tidigare varit min högtidsstund på dagen. Det känns lite sorgligt, men jag tar stunderna som de kommer till mig just nu...och kanske är det just så man ska leva, även utan diagnos depression.... Nå, förmiddagen förflöt i maklig takt...en kopp kaffe....en kort promenad med vovven.....damma av....dammsuga...vattna blommor.....och när jag är klar känns det som jag uträttat ett dagsverke, hur är det möjligt?? Hur kan kroppen så radikalt säga STOPP? Jag kopplade av en stund till tv:ns eviga flimmer, utan att egentligen se vad som försigick därpå....en dusch, usch så jobbigt...men så skönt då det är gjort. Skidskytte 14.05...hmmm...det gillar jag ju i normala fall....tittar förstrött på sprint för damer och Anna-Karin Olofsson kommer sensationellt 3:a......kul! Vid kvart i tre ringer telefonen....en varm och kärleksfull röst i andra änden.... - Hur mår du, mamma?? Med ett leende på mina annars trötta läppar svarar jag, - Jo, ganska bra idag....vill du ta en promenad med mig och Alice?? Hon kan inte dölja glädjen och utbrister i ett - Ja absolut, när går vi?? Vinden piskar oss i ryggen då vi går längs banvallen, numer omgjord till gång/cykel/ridväg, och vi bävar för då vi ska vända hemåt...... Linnéa skojar om hur vi nästan ligger på marken med handen över ansiktet och skriker åt varandra för att höras i stormvindarna...... Jag småler åt hennes enorma fantasi....jag tycks ha tappat den en smula, men hoppas finna den åter så småningom. Vi stannar till vid centrum för att handla och min knapra sjukpenning till trots köper jag henne en liten överraskning......bara för att hon är hon och för att jag har den stora förmånen att få vara hennes mamma. Innan vi börjar vår motvindsvals hemåt stöter jag på några gamla vänner som får mig att le......tänk så lite som behövs ändå. Nu har Linnéa återvänt till sin käre far, en av mina bästa vänner för övrigt, och jag har otroligt nog lagat mig en riktigt god måltid ikväll....allt grundat på den kärlek och kraft min dotter och mina vänner gav mig idag. Jag tror inte på Guds underverk....jag tror på de små underverk vi har omkring oss varje dag! Så det blev till en ganska bra dag...trots allt! Tack! :-)

Hudlös & med en blödande själ.....

2009-03-27T08:52:00.002+01:00

För 3 veckor sedan gick jag fullständigt på grund och sjönk bildligt till havets botten.... Jag har länge känt det faktum nalkas, men gjort allt för att hålla näsan ovanför vattenytan och få allt att fungera. Jag glömde dock bort en av de viktigare bitarna i mitt livspussel....mig själv. Jag känner mig hudlös, minsta lilla händelse eller kommentar träffar mig med en orealistisk smärta och jag reagerar likt ett skadat djur, smyger mig undan och kuvas av smärtan och då någon finner mig morrar jag dovt som en bedjan att låta mig vara ifred. Samtidigt sitter i mitt hjärtas slutna rum en ensam själ och gråter av förtvivlan, sorg och saknad. Min terapeut gav mig i uppgift till nästa gång att skriva ner positiva händelser som hänt mig allt sedan barnsben och fram till nu....en lätt uppgift kan man tycka, men det är svårt att se solen då himlen är täckt av stora svarta moln. Det finns dock en händelse i mitt liv som upprepar sig i mitt inre. Jag var inte mer än 9-10 år någonting och min pappa tog med bara mig på en kanottur på Kolarmoraån. Vi la i vid Vällen och paddlade sedan ner mot Aspdalssjön, en mycket vacker tur för övrigt, som jag kan rekommendera hugade läsare. Att pappa valde att ta med mig var en ynnest och jag kommer ihåg hur jag njöt av stunden, njöt av att det bara var pappa och jag. När vi paddlat en bra bit in på ån hör vi hur en spillkråka skriker till med sitt karaktäristiska läte och vi lägger tyst upp paddlarna som får vila tvärs över kanotens relingar. Det droppar från paddelbladen, dropparna formar små ringar på vattnet där vi ljudlöst glider fram längs åkanten. Det är nåt magiskt över ett sånt ögonblick...man färdas på vatten i något som inte ger ett ljud i från sig, det enda öronen registrerar är naturens olika läten. Plötsligt bryts tystnaden av ett kraftigt rasslande i ett av träden närmast åkanten, våra blickar landar i grenverket och på bara ett par meters håll ser vi hur en lo graciöst hoppar ner från stammen, stannar till ett ögonblick för att sedan försvinna likt en vålnad in i den täta skogen. Jag förstod nog inte riktigt då vad det var jag hade varit med om, men av min fars förtjusning och upphetsning anade jag att det var något stort, något unikt och speciellt. Det här tillfället blev lite synonymt för vår relation, något vi ofta återvände till och pratade om. Pappa var också den person som väckte mitt stora intresse för djur och natur, han kunde liksom jag bli sådär larvigt upphetsad av de små likväl som stora händelserna i naturen. Det finns en oändlig skatt av sånna tillfällen under årens lopp, men den här gången, då vi såg lo...då var det bara vi två...och det var en magisk händelse. Det här ska jag berätta för min terapeut på måndag och kanske skingrar sig molnen något och jag hittar något mer att ta med mig.

Vårkänslor # 1

2009-02-27T15:34:00.003+01:00

Fredag morgon....med sömndruckna ögon ser jag ut genom fönstret som vetter mot baksidan, i hopp om att få se en klar himmel och svaga men intensiva solstrålar som letar sig upp i trädkronorna.... Mitt hopp grusas på en hundradels sekund....snön faller sakta mot marken och himlen är genomgrå. En omedelbar tanke slår mig....Jag går fanimej inte ur sängen idag, jag tänker väderstrejka!! Naturligtvis fungerar inte den tanken i praktiken, så jag släpar mig ur sängen utan minsta lilla inspiration att genomföra något idag. Min dotter vaknar någon timme senare och vi kommer överrens om att storröja i garderoberna för att sedan ta en promenad fram till affären...det är ju trots allt fredag, och fredag betyder...just det fredagsmys. Nå, vi kastar oss fullkomligen in i garderoberna och röjer ut 5 kassar av saker vi inte visste vi hade och som ingen saknat.....loppiskassar till sommaren. Perfekt! Nöjda med vårt dagsverke gör vi oss iordning för promenad, jag ramlar in i duschen och när jag är klar så har det mörkgrå täcket skingrat sig och solen strålar från den klaraste av himlar!! På 70-talet då jag var barn stod att läsa på många bergväggar runt i Sverige: "Gud hör bön!". Jag undrarde ofta över vad som menades med det, men nu är jag beredd att hålla med, även om jag idag har min egen övertygelse och inte är fast i nån generell Gudstro. Nån måste i alla fall hört mig....SMHI kanske. Vi tar vår promenad med ett brett leende och med ansiktet riktat upp i skyn, tur jag inte knallade in i något på vägen. Väl vid affären handlar vi vad som krävs för att fredagkvällen ska kännas så där lite xtra och skyndar oss sedan hem. På med tekitteln, fram med kuddar och filtar...bok, glasögon och så ut på balkongen!! Ahhhh! Det finns absolut ingenting som går upp emot de första värmande strålarna på våren, inpackad i filtar och med nyllet riktat mot solen. Den smeker mitt vintertrötta ansikte och jag känner hur de hårda karga anletsdragen mjuknar och slätas ut......det finns hopp om livet igen! "Ingen vinter varar för evigt, ingen vår står över ett år" Något jag snabbt slogs av då jag sjönk ner i min stol var att jag ju faktiskt ytterst generöst välkomnat och låtit de små fjäderbeklädda vännerna inta min balkong under vinterhalvåret. Där har de fått skydd under tak och massor av godsaker har stått uppdukat de senaste månaderna.... Nu infinner sig en tid då vi måste dela den lilla balkongen, i alla fall en del av de soligare dagarna. Detta hade nog inte någon av oss tänkt på, allraminst pippisarna....förmodligen av en helt naturlig förklaring. Den som först gjorde en framstöt var koltrasthannen som inte hade lust att stå över äpplena bara för att jag kommit på att jag skulle sitta där.....första vändan kom han som ett jehu genom luften, helt oförberedd på det bylte av filtar och kuddar som skulle möta honom på andra sidan räcket, vilket resulterade i en kraftig handbromsvändning i blomlådan så att den mossa som fortfarande envist hållit sig kvar hoppade till av förskräckelse. Talgbollar och blåpåsar verkar av naturen lite kaxigare, de uppehöll sig hela tiden runt omkring mig och kastade sura blickar på mig medan de högljutt framförde sina protester. Koltrastarna verkar lite frommare och vi kunde till sist sluta förbund med varandra, jag fick lova att inte utföra några plötsliga rörelser som kunde skrämma dem och få till följd att äppelbitarna satte sig på tvären och de kunde då i godan ro mumsa på sina äpplen, bara de lovade att inte bajsa på mig. Tänk så enkelt det kan vara...man kanske borde bli fredsmäklare i mellanöstern... Nu har jag smugit inomhus igen och sitter här vid datorn....det verkar som inspirationen börjar återvända, vilket också är en källa till glädje. Jag ser på fåglarna, hör vovven snusa i soffan och min dotter som kör en monolog i duschen....vem pratar hon med egentligen? Någon jag träffat månne...??? Nu tar fredagsmyskvällen sin början och här ska lagas ratatouille, grillas kycklingfilé och kokas ris....

Sommarminnen.....

2009-02-26T10:19:00.000+01:00

Bara en påminnelse om hur livet kan te sig.....

En julimorgon 2008.

Födelsedagsbarnet på klipporna vid havet.

Sommar 2008.

I sjukdomarnas spår och bristande inspiration...

2009-02-26T09:37:00.000+01:00

Det var mycket längesen jag skrev....över huvudtaget. Eftersom det är ett av mina sätt att vädra mina inre rum, har där lagrats en del de senaste månaderna...på gott och ont. Jag startade den här bloggen och blev några dygn senare sjuk....väldigt sjuk...i 3 låååånga veckor. Jag hann upp på benen och jobbade ett pass innan jag däckade igen......ännu sjukare den här gången, jag såg stundom livet passera revy för mitt inre. Obehaglig upplevelse... Julen kom och jag var återigen på benen några dygn...tillräckligt för att min dotter och jag skulle kunna ta oss till Malmö några dagar, en resa som f.ö varit planerad sedan april samma år. Den resan återkommer jag gärna till..... Väl hemma igen hann jag önska omvärlden och mig själv Gott nytt år, sen var det dags igen...... Vid det här laget kände jag mig rätt uppgiven och la mig bara på rygg och blottade strupen...... Så efter ytterligare en lång och kraftig penicillindos började de små livsandarna äntligen återvända. Nu har jag varit på fötter nästan 3 veckor....åkte visserligen på magsjuka nu på sportlovet, men det får ändå ses som en viskning i jämförelse med allt det andra jag gått igenom. Magsjuka går ju över på ett par dygn.... Det jag reflekterat över är hur sänkt jag blivit mentalt av all sjukdom....håglös, allt känns rätt trist och jag funderar dagligen på vad jag kan göra för att vända skutan rätt. Vem kan segla för utan vind??? Jag har aldrig varit så trött på vintern, gråväder, kyla och slask som just i år......det känns som jag bara vill kräkas.... Jag vill ha sol och framför allt vår, jag vill se allt vakna upp ur vintervilan......just i år känns det väldigt synonymt för hur jag levt och mått den här vintern. Jag vill vakna upp och börja leva igen....jag vill känna inspirationen flöda....glädjen och vårpirret sprida sig i kroppen! Stå fånigt leende och glo ner i dikeskanter...på jakt efter spröda vårblommor.....sitta på balkongen med en härlig bok i min hand och med ansiktet vänt mot solen...likt tussilagons jakt efter solens strålar. Jag längtar ut till mitt hav, där jag kan vandra runt i timmar i något slags meditativt tillstånd, slå mig ner i en klippskreva och läppja på en kopp varmt gott kaffe! Ännu råder dock vinter och idag liksom många andra dagar ligger locket på, det är lågt i tak därute och jag har absolut ingen lust att gå utanför dörren..... Men....nu är det så att jag begåvats med en underbar jycke som lyser upp min tillvaro och hon accepterar inte en dag utan promenad....som tur är. Så....i väntan på våren och solens sköna strålar får vi ta en födelsedagspromenad i slask, + 2 grader och mulet väder.... Jo, hon fyller ju år idag, jycken, 6 år. Det är inte klokt vad tiden rusar på....det är lite X2000-varning faktiskt! Avslutningsvis.....just nu sitter 2 koltrastar och mumsar äpple på min balkong, vovven snarkar på fårskinnet i soffan, min ytterst kreativa dotter har gått igång med ett lerprojekt vid köksbordet.....och jag ska trippa ner i tvättstugan. En helt vanlig dag....i mitt liv! Det är den 26 februari och bara någon månad kvar i vinterns obarmhärtiga grepp...sen kryper björnmor ut ur sitt ide.... :-)

Reflektioner vid havet....

2008-10-12T13:19:00.000+02:00

Jag vaknade tidigt och gnuggade den kvarvarande sömnen ur ögonen, såg ut genom mitt fönster som vetter mot baksidan och den lilla dalsänkan som breder ut sig där. Det svaga solskenet som dansade i trädtopparna gav mig förhoppningar om en fin höstdag med hög och klar luft. Idag far vi ut till havet lät jag min hund veta, där hon fortfarande låg och snusade under täcket....mitt täcke... Sagt och gjort, jag snodde mig iordning på nästan ingen tid alls...lyfte på täcket och såg rakt in i ett par sömniga gulbruna ögon....svansen började slå lätt mot underlaget....och på bara ett par röda sekunder var även hon redo. Hundar har en förmåga att gå från 0 - 100 på väldigt kort tid...jag har betydligt längre startsträcka... Med bil tar vi oss de 2,5 milen ut till havsbandet och efter en kort promenad genom skogen öppnar sig landskapet...och där ligger det...det öppna havet. Idag med en färg som nästan bedövar, det är så blått att jag inte tror nyansen ens är påfunnen. Vi strosar runt och känner in klipporna....var vill jag sitta idag...eller kanske ligga?? Jag placerar mig först på den högsta platsen, där jag kan överblicka ett större område. Tar några foton, men får ingen riktig känsla...det är kanske ingen foto-dag idag ändå... Jag byter plats och vi kryper ihop tillsammans så långt ut vi kan komma utan att få havets dyningar över oss. Närkontakt. Jag kan känna havets kraft fortplanta sig i mig och de inneboende spänningarna släpper mer och mer. Jag rensar ut tankar som enbart stjäl energi utan att ge något i retur och ersätter dem med total sinnesnärvaro. Jag sluter ögonen och lyssnar till dyningarna som sveper mjukt över klipporna, som en varm hand smeker ömt min kind. Jag känner vinden svepa runt min kropp, svaga, milda vindar som fyller mina lungor med luft jag inte trodde fanns. Jag känner värmen i mitt ansikte från solens försiktiga strålar och samtidigt kylan från klipphällen som minner om att sommaren gått slut och hösten meddelat sin ankomst. Jag vet inte hur länge jag befinner mig i det här tillståndet, men då jag öppnar ögonen andas jag normalt igen, de tidigare spänningarna har helt lämnat min kropp och jag känner mig fri. Jag ser havet som själens spegel, jag känner djup respekt och kärlek till den här delen av naturen. Det är som att göra ett besök hos en terapeut...bara utan massa frågor och svar. Det bara finns där...med öppna armar då behovet blir övermäktigt....ställer inga krav....behöver inga svar......en riktigt kär gammal vän. Jag förflyttar mig till ytterligare en plats på klipporna.....egentligen en ansats till att återvända till bilen, men som som inte riktigt får gehör... Jag hittar en klippskreva där jag kryper ner, lägger mig bekvämt på sida och ser ut mot det stora blå. Ser den knivskarpa horisonten i fjärran och ett stort lastfartyg långt därute. Min hund inser att vi blir en stund till och lägger sig tillrätta i utformningen som blir från mage till lår när jag krupit ihop i fosterställning. Det känns som jag skulle kunna somna. Men istället fångar en hop med sjöfågel mitt intresse, där de ligger och guppar med i havets rörelser. Tänk om man var en fågel. Tankarna för mig vidare.....vilken fågel skulle jag då vara?? Jo, jag skulle vara en fiskmås. För att det enkla, det vi bara tar för givet och nästan aldrig lägger märke till kan vara så vackert, så graciöst och symbolisera frihet som inget annat. Min tankelek tar mig med till småkrypens liv, vilken insekt skulle jag vara? Mitt svar kräver ingen eftertanke alls, jag skulle vara en humla. Trogen, mjuk och rar, flitig i sitt arbete och trots att kroppen känns klumpig ibland, så fungerar den för ändamålen. De flyger fast de inte borde kunna...så även jag. Och om någon sätter sig på en humla...får de sig en starkt brännande känsla tillbaka. Det här var ju kul...så jag tar mig vidare till däggdjurens värld. Inte heller här finns några eftertänksamheter vad gäller valet av djur......jag skulle vara en varg. Någon som uppskattar sin flock men har stor integritet. Inte älskad av alla, men väl respekterad av många. Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag är en enkel, fri, trogen och mjuk person med stor integritet som är flitig och hängiven sitt arbete, älskad av några och respekterad av många......och som finner stor glädje, inspiration och kraft i naturen. Ja....eller nåt sånt.