Det bor...

...en väderbiten liten höstsjäl djupt i mitt inre rum...den registrerar saker på ett annat vis... Den ser då solen dalar sakta bakom trädtopparna och dagarnas flyende minuter blir allt färre...

Den ser hur världen därute bjuder ett inferno av färger, medan kylan åter står vid min port och knackar på...

Den hör prasslet från löven då jag låter göra

avtryck på stigen där jag går och den känner

vinden skapa rosor på min kind... Hösten har slutligen vunnit över sensommaren som sjungit sitt lov till oss den sista tiden...

Jag tackar dig, ljuva sommar, för allt du givit.

Jag välkomnar dig, höst. Var god mot min själ.

En far...

...slutar aldrig att vara en far. En morfar slutar aldrig att vara en morfar. Saknaden mäts plötsligt i den kärlek man en gång kände. Och kärleken till en älskad person blir ett mått på dennes närhet och påverkan som en gång var ett faktum. I söndags fyllde min far och min dotters morfar 70 år, en dag han firade på andra sidan tillsammans med de andra vingbeprydda änglar som vakar över oss och vår jord. Vi, på den här sidan, firade honom med att fara till den plats där hans kvarlåtenskap är placerad och där en del av honom ännu lever kvar på samma sätt som här hos oss. Det blev en dag att lägga i det vackra minnesarkiv djupt i mitt inre som tillhör min far.

Vi älskar dig, Du fattas oss!