Ofrivillig bloggtorka.

Det är inte brist på idéer eller tankar som gjort att det gått lite i stå här på bloggen. Tiden har nog varit min största kompatant och jag har varit tvungen att prioritera, dessvärre har den här sidan då fått stryka en smula på foten. Det händer en del just nu, mycket positivt, annat inte fullt så positivt, men så är det ju. Häromdagen tog iallafall jag och Alice en promenad förbi min mor och när vi satt med varsin värmande kopp kaffe i våra nävar sköt hon över ett kort till mig med uppmaningen "Läs det här, jag tror du kommer tycka om det." "Men det här är väl från mig", replikerade jag, eftersom jag kände igen utsidan av det dubbelvikta kortet. Hon såg bara på mig och nickade till svar. På insidan av kortet fanns några korta textrader, daterat på dagen exakt för 5 år sedan. Då, den hösten, hade jag inom en tidsrymd av knappt 2 år förlorat såväl min mormor och morfar som min högt älskade hund Nancy. Under en kripigt kall vinterpromenad kom dessa rader till. "Det skymmer i sion. Aftonrodnaden färgar himlen rosa och månen strålar stark och klar. Snön gnistrar och stjärnorna blinkar mot mig där jag går. Plötsligt är det som att jag förstår. De som borta är, som jag hållit så kär, de kan se mig och vara mig när. Den tanken skänker mig tröst och ger lugn och ro åt mitt bröst. Jag vill leva mitt liv, och ett i taget ta mina kliv. Jag vill vara en människa så god, som kan le och ge uppmuntrande ord. Den styrkan de mig ger, de som mig från stjärnorna ser." Nu ska Alice och jag åter ta oss en promenad, ut i skogen för att hämta hem lite granris....det är ju snart advent... Ha det så gott! Varma förjulsvinterkramar från mig! :-)

Mycket nu...

Ännu en lördag ser dagens ljus....fast det är knappt. Det ligger ett tätt luddigt täcke som gör det tämligen lågt i tak ute...och jag tar en dag med lite lugn och ro i hemmets vrå. Har tänkt mig att pyssla med några småprojekt som länge fått stå åt sidan för annat.

Annars är livet just i skrivande stund mångfacetterat och min nyvunna inre kraft har satts på ordentliga prov de sista veckorna, glädjande nog med goda resultat.

Jag har trots en något turbulent tid lyckats behålla mitt lugn och hanterat såväl mina känslor som andras på ett tillfredställande sätt. Tricket för min del har varit att ta en sak i taget, känna känslan för att sedan lämna den och åter svänga upp på "min" väg. Jag har fört en inre dialog och kunnat ta hjälp av mina healande rum, vilket känns alldeles fantastiskt!

Idag vaknade jag tidigt, vilket jag är mycket tacksam över, jag har nog tjatat om det i tidigare inlägg....jag älskar tidiga mornar!

Den här tiden kanske framför allt, då jag får dra på mig raggsockarna jag under natten krängt av mig, tassa ut i köket...tänder några ljus, sätter på vatten till espresson....radion på låg volym, så den bara anas i bakgrunden....sjunker ner i soffan, sluter mina händer runt det varma kaffeglaset och ser ut i mörkret, låter tankarna få fritt flöde...kanske kommer där något jag kan fånga upp och ta med mig in i ett sammanhang så småningom....lyssnar till vovvens tunga andetag...under täcket....i min säng.... En oinvigd skulle kunna ta henne för ett hemligt mänskligt besök, där hon ligger utsträckt i hela sin längd (vilket faktiskt blir sina modiga centimetrar...) och snusar ljudligt....likt en...ja, typ människa...

Min dotter har faktiskt vaknat en del nätter av kraftfulla snarkningar och trott det var jag, men då hon undersökt saken närmare gjort upptäckten att ljuden kommit från hennes fyrbenta syster...men i rättvisans namn ska även nämnas att matte och tillika mamma också kan dra en och annan timmerstock om natten.

Nu har morgonen övergått i förmiddag, klockan har just passerat 10 och tiden för veckans upplaga av "Ring så spelar vi" har ebbat ut och lämnat plats för "Melodikrysset". På balkongen råder febril verksamhet, småfåglarna flyger i skytteltrafik och äter sig knubbiga och goa på frön, nötter och talgbollar. I fjärran kan jag höra hackspettens hisnande rop....en bil startar någonstans och ger sig ut i geografin....här inne råder dock lugnet.

Under veckan som gått har jag efter 8 månaders hel sjukskrivning påbörjat min väg tillbaka till arbetslivet. Jag har haft turen att få arbetsträna på ett eget valt ställe, miljöenheten på vårdbolaget jag är anställd i, och det känns väldigt roligt och inspirerande! Klart att det varit tröttande, men fördelarna har överglänst och det känns riktigt skönt att vara så här långt på väg! Mina egna privata planer och tankar fortskrider även de och jag ser riktigt ljust på min framtid! Häftigt! Och med tanke på att jag för bara 6 månader sedan hade en klar och tydlig plan för hur jag skulle avsluta livet så känns det rent svindlande att stå där jag står idag! Jag är mig själv evigt tacksam att jag lät just det beslutet bero och att jag tog emot hjälpen istället.

Nu ska jag stänga ner här för att gå ut i köket och fortsätta med dagens små projekt, ett vinställ ska målas klart...en vägg i annan kulör...sen blir det lite borrning i tak och väggar, nya hyllor ska sättas upp och en ny lampa ska formges...förmodligen blir det även lite städning till slut....

Mot eftermiddagen tar jag med lite glögg och tar en promenad till min mors hus där jag ska elda i kaminen och sen mysa framför brasan (när man nu inte har en egen...)!

Första snön damp ner i Roslagen i torsdags....men nu är den ett minne blott...